Jag läste Anna Kurus Den första frosten TROTS att den beskrivs som ”första delen i en trilogi”. Jag gillar verkligen inte att bli pålurad en hel serie med böcker. Men den här romanen är självstående och har ingen fånig cliffhanger på slutet så det var okej.
Bilmekanikern Allis tar långsemester i en ödslig fjällstuga efter en traumatisk upplevelse på verkstaden. Där träffar hon bara fyra andra: en katt, en finsk fjällvandrare, stuguthyraren Lars som tror han är guds gåva till kvinnorna samt nyblivna singeln Jonas i närmaste stugan några kilometer bort. Allihop försöker ta sig ner i Allis säng men katten lyckas bäst. Tyvärr går det ganska illa längs vägen, eftersom alla utom katten (? kanske också katten) bär omkring på väldigt mörkt och tungt bagage som berättas om i små återblickar.
Kapitlen ur kattens perspektiv är inte bra.
Kapitlen om Allis, Raumo och Jonas är ganska bra, även om det ibland blir lite väl mycket hackefärs av berättelsen med små glimtar av information här och där. Det är spännande och otäckt och Allis är en utmärkt huvudkaraktär. Huvudtemat är ”lågkvalitativa machomän som inte begriper att låta kvinnor vara ifred / behandla kvinnor som jämbördiga” med sensmoralen ”och titta hur det gick för dem, de idioterna”.
Djurskadeindex: serievåldtäktsmannen är också smådjursmördare
Litterärt ofog 