Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.

Annons

Charlotte Löwensköld

Kära Selma Lagerlöf, hon är en klippa. Charlotte Löwensköld är visserligen en av de mest frustrerande romaner jag läst på länge men jag tror det är med flit och den är en luring.

Vid första ögonkastet verkar det här inte alls vara en bok om Charlotte utan om hennes pojkvän Karl-Arthur – finalist till priset Asshole of the year. En självisk, bortskämd pojkman med hybris och bristande empati. Han beter sig illa mot Charlotte, han beter sig illa mot sin gamla mamma och systrarna ska vi inte ens tala om. Charlotte är på mycket oklara grunder ändå väldigt fäst vid honom. Sedan följer förvecklingar av typen ”du vill ändå bara ha mig för pengarna” och ”det är bättre att jag låter dig tro att jag är en bov så du kan gå och vara lycklig med någon annan” men det slutar mer eller mindre lyckligt med att Charlotte till slut gifter sig med en man hon visserligen inte älskar men som är hederlig, vuxen och snäll.

Från första till sista sidan vill man bara att Karl-Arthur ska få ett trubbigt föremål i skallbasen. Och jag undrar om det inte är precis det som är det egentliga budskapet i den här romanen.

Sagan om den värmländska ringen

Det var länge sedan jag läste något av Selma Lagerlöf, så Löwensköldska ringen var uppiggande! En typisk Lagerlöfsk spökhistoria från det värmländska hjärtelandet.

Gamle general Löwensköld begravs tillsammans med den magnifika signetring han har fått av självaste Kalle Dussin. Men frestelsen blir för stor för en enfaldig man i byn – han stjäl ringen från likets finger rakt ur kistan. Generalens spöke påbörjar en jakt som innebär olyckor och dödsfall i tre generationer innan någon till slut är rådig och dådig nog att finna och återbörda ringen till graven.

Å, tant Selma! Hon skriver så härligt, varför hade jag inte läst den här långt tidigare?

Stackars dubbelbestraffade Klara-Gulla

Jag lyssnade på Kejsaren av Portugallien från radioteaterbiblioteket, förlåt dramaarkivet.

En utmärkt roman av Selma Lagerlöf som jag tidigare mest läst med fokus på huvudpersonen Jan i Skrolycka. Han har blivit galen av sorg över att dottern Klara-Gulla hamnat i prostitution i storstan och proklamerar inför hela byn att Klara-Gulla faktiskt är kejsarinna. När dottern kommer hem till byn – välbärgad, eftersom hon nu har brutit sig väg till en lyckad och respektabel position – blir hon därför utskrattad och utpekad och känner sig snart tvingad att åka tillbaka till staden. Fadern slänger sig då i sjön och drunknar.

Kanske var det dramatiseringen, men jag tänkte mer på Klara-Gulla än på Jan den här lyssningen. Stackars kvinna, snacka om dubbelbestraffning! Först blir hon till spott och spe när hon har lurats in i prostitution. När hon på egen hand klarat sig ur den situationen och kommer tillbaka hem för att göra föräldrarna glada blir hon hånad – och tacksamhet eller stolthet från föräldrarnas sida kan hon glömma. Och när hon därför ger sig av blir hon genast skuldbelagd för pappans död.

Stackars, stackars Klara-Gulla. Hur skulle hon kunna ha gjort rätt i byns ögon? Antagligen enbart genom att gå i sjön själv. Jag är glad att hon inte gör det.

Lagerlöf: Dunungen

Jag lyssnar som sagt på en del radioteater när jag motionerar, för det är roligt och lättsamt och hjälper en att glömma att allt är jobbigt och mjölksyrligt.

Häromsistens blev det Selma Lagerlöfs Dunungen i uppsättning från 1956. En typisk Lagerlöfare! Komplett med värmländsk lantnostalgi, kluriga karaktärer och åt var och en sitt rättmätiga öde i slutet.

Snorvalpen Mauritz har tagit med sin fattiga men förtjusande fästmö till sin onkel, brukspatronen. Planen är att de ska lura av honom pengar att gifta sig för. Men så enkelt går det inte… Och den förtjusande unga fästmön är inte alls så naiv och medgörlig som Mauritz hade räknat med.

En härlig romantisk komedi! Med sånt i lurarna går löprundan mycket lättare.

Tematrio: hit med kosingen

Lyran verkar ha råkat på fortkörningsböter men omvandlar det hela till något positivt nämligen en tematrio om pengar. Här kommer mina tre bidrag!

I Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf blir en rik man och hela dennes familj våldsamt rånmördade. Men sanningen kommer alltid fram till slut! En ovanligt blodig spökhistoria.

Ärligt talat minns jag inte vad exakt det är för skatt de jagar i Robert Louis Stevensons Skattkammarön (nu blev jag sugen på att läsa om den för att få reda på det!) men något värdefullt är det ju i alla fall och boken är en riktigt spännande äventyrsberättelse av klassiskt snitt.

Enkelstöten av Tomas Arvidsson är en lite annorlunda bov-och-polishistoria om en väldigt oskyldig studierektor som en dag i största hemlighet sadlar om och blir en genial bankrånare. En stor portion humor och en hel del Jönssonligan-planering.

Cash is queen!

Tematrio: storslagen natur

Lyran firar att Lars Lerin fick Augustpriset i kategorin \”Årets svenska fackbok\” för sin Naturlära. Dagens tematrio handlar därför om naturskildringar.

Astrid Lindgren har gjort mycket fint, men ett särskilt gott öga har jag till skogen i Ronja Rövardotter.

Selma Lagerlöf, denna toppentant, beskriver hela Sverige med alla olika växtzoner och egenheter i (den ärligt talat lite väl långrandiga) Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Och så slår vi till med en maritim miljö också: Ernest Hemingway, Den gamle och havet. Så deppig. Så fin. Så väldigt mycket saltvatten.

Och grattis till årets Augustpristagare: Lars Lerin, Kristina Sandberg, Jakob Wegelius och Matilde Villegas Bengtsson!

Tre rysliga rysare

Förra året när Lyran hade Allhelgonatema i trion tipsade jag om Roald Dahl, John Ajvide Lindqvist och Edgar Allan Poe.

I år får det bli tre andra klassiker:

Selma Lagerlöfs spökhistoria Herr Arnes penningar lyssnade vi på i radioteaterformat ur SRs öppna arkiv i somras. Ett mycket våldsamt gäng rånar och slår ihjäl Herr Arne och hela hans familj. Men en flicka överlever och hon får hjälp av sin mördade fostersyster för att hämnas banditerna, efter diverse förvecklingar. Spännande!

I Oscar Wildes Porträttet av Dorian Gray säljer en ung dandy sin själ i utbyte mot ett vackert utseende. Han själv förblir ung och hans målade porträtt åldras istället… Men säg den pakt med hin som inte har en lurig hake.

Och så tar vi en Poe till, ja det gör vi! Den oslagna skräckmästaren. Ett av mina tidigaste Poe-minnen är novellen Grodan om en dvärg som misshandlas och förnedras vid hovet. Men hämnden blir gruvlig… och ganska invecklad, det har med orangutangdräkter och kedjor att göra. Resten får du läsa dig till själv.

Bu!

Selma for president

Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen: Selma Lagerlöf var ett geni.

Carolinas bokblogg påminde mig om Selmas alldeles fantastiska tacktal vid nobelprisutdelningen, det är ett tal utöver det vanliga. Här hittar du det – klicka in och läs det, genast!

Så elegant, så briljant, så genialiskt. En berättare i världsklass. Efter det talet borde de genast ha langat fram ett pris till och gett till tanten.

Jerusalem

Jag läste Selma Lagerlöfs Jerusalem, en roman om en by i Dalarna där en stor del av befolkningen får stora snurren och går med i en sekt som utvandrar till Jerusalem för att möta Jesus. Läsaren får följa både några karaktärer som följer med till Jerusalem och några som stannar kvar.

Det är mycket intressant om vad som händer med en bygemenskap som plötsligt splittras och om hur enskilda karismatiska pratmakare kan få folk att släppa all sans och vett. Kärlekshistorien som är romanens ryggrad blir jag dock inte klok på. Det är ett väldigt hattande fram och tillbaka, alla hotar någon gång i berättelsen med att gå i sjön och de är oerhört pigga på att \”offra sig\” för att den andre ska bli lycklig, vilket bara leder till att samtliga blir olyckliga eftersom de misstolkar varandra och offrar sig helt i onödan.

Men ändå: Selma Lagerlöf är den största svenska berättaren genom tiderna.