Tragedi på en lantkyrkogård

Maria Lang hade varit så mycket bättre om bara Puck Bure hade varit tuffare, det glömmer jag emellanåt och läser en Langdeckare igen, och blir irriterad över våpigheten igen.

Tragedi på en lantkyrkogård handlar om ett julfirande på landet, naturligtvis med ett pikant mord på själva julafton. Specerihandlaren har fått en yxa i huvudet. Men vem av alla stereotyper är skyldig? Den kommunistiske unge mannen med motorcykel och läderjacka? Den elaka gamla änkan från bruksherrgården? Den blonda vampen med för djup urringning? Den stela husan som smyger i bakgrunden och serverar kaffe och hallongrottor i tid och otid? Kanske självaste kyrkoherden?

Puck är en usel hjältinna, hon gör ju för tusan ingenting annat än gråter i olika mansfolks välstrukna skjortbröst.

Det förbaskade våpet Puck

Så sent som för en vecka sedan sa jag till min gammelmoster att det visst går att läsa Maria Lang, det är ju så nostalgisk sommarlovsläsning.

Men nu får jag äta mina ord.

\” O, jag har inget emot att klättra i trappor, man får så vansinnigt vackra ben\” säger Puck. Nej, Puck säger inte saker, hon kvittrar dem. Eller gråter hysteriskt i famnen på en eller annan närbelägen karl.

Det största mysteriet i många av Maria Langs deckare är inte vem som är mördaren utan varför i hela friden ingen tar livet av Puck med något tungt och trubbigt.

Jag hade gjort det på stört.

Farligt att förtära är Maria Langs andra roman i serien och kanske var hon ännu inte varm i kläderna med hur en hjältinna bör skrivas, jag har nämligen för mig att Puck är åtminstone två procent mindre våpig i några av de senare böckerna, men jag törs inte längre svära på saken.

Det är i alla fall väldigt lättläst och snabbt avklarat.

En främmande man

Jag gjorde en omläsning av Maria Langs En främmande man. Puck Bure är alldeles extra våpig och sjåpig men i övrigt är den helt okej, inte genial men fullt läsbar. Jag mindes som vanligt inte vem mördaren var och gissade alldeles galet.

Det är en mycket kort liten deckare, jag tror att jag läste den på knappa två timmar. Puck med bihang åker på semester till ett öde torp mitt i Bergslagen. Där blir det snart dramatiskt. För femton år sedan begicks ett blodigt mord och precis nu råkar den dömda mördaren komma tillbaka till byn efter sin fängelsevistelse. Men kommissarie Christer Wijk tvivlar. Kanske var mannen oskyldigt dömd? Samtidigt som de nystar i det gamla mordet får de dessutom ett alldeles färskt lik på halsen.

Tre små gummor

Maria Lang är ganska pålitlig med lättlästa, harmlösa pusseldeckare. I Tre små gummor är det tre tanter som går en dag till marknaden i Skoga. Där blir de mördade med karusell och karamell och mitt i alltihop figurerar en tioårig Christer Wijk, blivande kriminalkommissarie.

Omläst ur bokhyllan – två timmars läsning.

En mördare på kvinnosakskonferens

Det första en gör efter att ha varit på loppis och köpt en gammal pusseldeckare är naturligtvis att omedelbart läsa ut pusseldeckaren.

Maria Langs Att vara kvinna är inte en av de mer briljanta, men den fyller sitt syfte som trivsamt tidsfördriv. Ett mord begås på en jämställdhetskonferens (\”kvinnosaksmöte\”) och snart kommer Christer Wijk dit för att tampas med de paranta damerna.
Jag fattar inte hur Lang ställer sig till feminismen, hon försöker kanske vara neutral men det skär sig lite när hennes hjälte operasångerskan Camilla Martin bara suckar och trånar efter sin Christer hela konferensen igenom. Fast det är ändå hon som räddar hela kalaset på slutet…

Mördarens bok, Maria Lang

På en blixtvisit till Sverige häromsistens \”råkade\” jag köpa på mig en Maria Lang från ett bokbord och sedan \”råkade\” jag läsa ut den redan samma dag på en tågresa. Oops!

Vilket är bra, för då kan jag vara med i \”spänningsutmaningen\” hos Mias bokhörna.

Mindre bra var själva handlingen, detta är en av Langs slarvigaste och minst engagerande. Inte minst eftersom det är en av de där böckerna utan trevliga Puck men med urtrista karaktären Almi Graan, ett töntigt anagram på Maria Lang själv. Den typen av skojighet som bara författaren själv har roligt åt.

Dessutom ett antal luckor i intriglogiken, högst irriterande. Till exempel den här: en gammal tant beskrivs som uråldrig, men en del av storyn går samtidigt ut på att hon skulle ha ett hemligt barn bara något år äldre än den tjugoåriga flickan som mördas, och det kärleksbarnet fick tanten i sin ungdom… så hon måste mycket raskt ha gått från ung mor till uråldrig tant. Hupp?

Langdeckare är utmärkt och mycket lättläst sommarunderhållning, men jag blev dystert påmind om att kvaliteten är ojämn i den långa serien titlar.

Midsommarhälsning

Glad midsommardag!

Här kommer sju sorters blommor, plockade till dig:

Mosippan av Elsie Johansson, andra delen i en fantastisk trilogi om en ung fattig flicka som växer upp i Uppland under tidigt nittonhundratal. Mycket intressant och läsvärd.

I rosens namn av Umberto Eco är inte alls lika rapp och actionladdad som filmatiseringen blev. Ett eländes arkitekturnörderi utan slut spär ut en annars spännande deckargåta i medeltida klostermiljö. Håll dig till ämnet, människa! Ren parafras på Victor Hugo som gjorde exakt samma fel i Ringaren i Notre Dame.

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozie Adichie är en förskräcklig och fasansfull skildring av en familj i klorna på en fanatiskt religiös familjefar. Det är så skrämmande otäckt och samtidigt så fint berättat.

Röda nejlikan av Baronessan Orczy är en riktig klassiker, ett av mina tidiga läsminnen och en bok jag läste flera gånger om som barn. För den är ju både spännande och rolig, berättelsen om en slags superhjälte, med hemlig identitet och hemligt tecken och allt, som räddar oskyldiga aristokrater undan den franska revolutionens giljotin.

Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. handlar om kärlekshistorien mellan överklassynglet Armand och den lungsjuka och prostituerade Marguerite. Den beskriver också hur snabbt det går att spendera hela arvet och halva hedern.

Liljan i dalen av Honoré de Balzac, annars mest känd för Pappa Goriot, är en mesig humoristisk kärlekshistoria om den franska societén under bourbonerna på artonhundratalet. En typiskt fransk klassiker.

Kung Liljekonvalje av dungen av Maria Lang, en av alla dessa underbara gamla pusseldeckare med ett riktigt mysterium och utan massa tarmar och blod och sexorgier.

Lang-filmerna: avundsjuka istället för mordgåtor?

Vi har tittat vidare på de nya filmatiseringarna av Maria-Lang-deckare. De är bra underhållning, Tuva Novotny gör en perfekt Puck.

Men jag undrar – handlar böckerna verkligen så mycket om en svartsjuketriangel mellan Puck, Eje och Christer Wijk? Så minns jag dem inte alls. Apropå fredagens stormande bokbloggsfråga om moderna deckare – jag slås av misstanken att dagens producenter inte törs hålla sig till mordgåtan utan tror att tittarna tappar intresset om inte deckarhjältarna har kärlekstrassel.

Så tragiskt och så patetiskt. Hoppas det är en kortvarig trend i tiden.

Einar Bure som biffig broiler?

Nu har jag äntligen, ett halvt år efter alla andra, fått se filmatiseringen av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam.

En snabb sammanfattning:

Tuva Novotny är sjujäkla snygg och begåvad, en utmärkt Puck. Bästa svenska skådisen!

Den är vackert filmad med mörka sekvenser av svensk natur. Fint!

Historien är helt ok berättad. Jag som har minne som ett såll blir alltid överraskad av vem mördaren är trots att jag läst boken flera gånger.

MEN!

Kommissarie Wijk har förminskats till en slemmig kåtbock. Borta är briljansen och gentlemannastilen, kvar är en glosjuk tjejtjusare med hatt. Bu!

Einar Bure, Pucks blivande man, har förvandlats från intellektuell historielektor med pipa och glasögon till muskelbroiler i nätbrynja som ägnar halva filmen åt att, halvnäck och välinoljad, mecka med båtmotorer och andra halvan åt att flexa de biffiga axlarna och säga platta repliker utan trovärdighet. Hallå? Vem hyrde in den där nissen? Dubbel-bu!

Trots allt – den som gillar klassiska pusseldeckare mot svensk midsommarkuliss kan ändå se filmen för en kvälls lätt underhållning. Novotny gör det väl värt besväret. Och den allra allra sista scenen är jättefin.