Förrädare, en svensk spionroman

Den är inte dålig, Ola Larsmos spionroman Förrädare. Det är bara det att jag hade så höga förväntningar efter Jag vill inte tjäna. Men visst, det är svårt att skriva svenska spänningsromaner med både trovärdighet och action.

Förrädare handlar om en ung man som jobbar långt ner i hierarkin i svenska underrättelsetjänsten under andra världskriget. Av en slump får han reda på att någon av hans chefer läcker känsliga uppgifter om norska motståndsmän till tyskarna. De norrmän vars dokumentakter \”försvunnit\” dör som flugor. Men vem kan man prata med om en sådan sak, hur högt upp går konspirationen och hur kan en liten skrivbordsnisse få stopp på den?

Det blir en liten aning styltigt. Å andra sidan är det ju bra att Larsmo inte gick på niten att slänga in billigt sex, biljakter och osannolika actionscener som spionthrillergenren annars lider så mycket av.

Uppsalaförfattare

Lyrans bokblogg skriver om hembygdsförfattare, så jag bidrar med tre uppländska tips.
 
Elsie Johansson är en fantastisk författare med både bredd och djup. Mosippesviten (Mosippan, Glasfåglarna och Nancy) är en uppväxtskildring i Uppsalamiljö. Klassresa, glastak för kvinnor och Sverige under moderniseringen. Den nyare romanen Sin ensamma kropp är också oerhört gripande, om äldre kvinnors tabubelagda sexualitet. Mycket läsvärt.

Ola Larsmo har bland annat skrivit den mörka och otäcka Jag vill inte tjäna, om hyckleriet med prostitution, illegala aborter och konservativ kvinnosyn i 1880talets Uppsala. En ung kvinna flyr det hårda livet som tjänstefolk på landsbygden men hamnar istället i en hård och kall miljö i staden.

Och slutligen, från Norduppland, geniala Berglins. Serietecknare är också en slags författare och få kan säga så mycket med så få ord som Berglins. Alltid briljanta!