Stieg Larssons millennietrilogi, är den verkligen feministisk? Folk säger det ibland, jag antar att det är för att den \”avslöjar mäns våld mot kvinnor\” och beskriver \”patriarkala strukturer\”.
Fast gör den verkligen det? Den beskriver ju absurt extrema galningar, inte precis några rimliga representanter för det \”manliga kollektivet\” (sic!).
Och så har de en \”stark tjej\” i ena huvudrollen. Pippi Långstrump goes lesbian hacker. Yeah, bitch!
Men är det verkligen tillräckligt för att en bok ska gillas som feministisk? Jag är tveksam.
Det är klart, det finns många olika typer av feminism.
Själv lutar jag mer åt att problemet är orimliga könsroller som både män och kvinnor drabbas av, på olika sätt. FIs världsbeskrivning med de patriarkala strukturerna svarar inte på alla mina frågor. Och den ger framför allt inte tillräckliga lösningar.
Årets Almedalsvecka blev tydligen en propagandaseger för strukturfeministerna, där \”vita medelålders heteromän\” blev någon slags slagpåse för alla möjliga politiker. Synd, för det tror jag inte hjälper alls. Att göra feminism till en kvinnofråga istället för en fråga för alla är otaktiskt och behandlar dessutom bara hälften av problemet.
Vad jag tycker om Larssons böcker i övrigt? Nja. Lättläst och simpel underhållning, spännande intrig, originell om än inte särskilt trovärdig berättelse. Inget jag behöver läsa flera gånger om.
Litterärt ofog 