Das literarische Quartett

En tysk motsvarighet till SVTs Babel var litteraturmagasinet Das literarische Quartett som jag blev tipsad om och nu har kollat upp på youtube.

Kvartetten leddes av den bisarrt välkände litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki – littkritiker brukar ju annars inte vara en karriär som skapar tv-stjärnor. Reich-Ranicki dog tidigare i år efter ett liv mellan extremer – från ett judiskt ghetto i Warszawa till titeln som Tysklands \”litterära påve\”.

Das literarische Quartett var ett märkvärdigt stelt och akademiskt program, SVT skulle aldrig våga sända något liknande. Långa utläggningar av experter, långsamma eller inga byten av kameravinklar – bara ett intellektuellt samtal om tolkningen av en bok under 45 minuter eller så. Inget prat om hur författaren kände sig, inga inklippta filmer för att fånga tittarens uppmärksamhet. Det enda underhållningsvärdet i modern mening tycks ha varit Reich Ranickis känsloutbrott. En intressant programtyp som väl är på utdöende.

Men – Reich Ranicki var också en typisk arrogant dumgubbe som gärna använde härskartekniker, som var bullrig och burdus och som inte visade minsta respekt för kvinnligt läsande och skrivande. Han samlade en tysk litteraturkanon med de ca nittio \”bästa tyska berättarna\” varav enbart en handfull kvinnliga författare.

Jag håller mig till folkliga Babel och smarta Jessica Gedin även i fortsättningen.

Uppdatering – fler bloggare som har tyska teman idag:
Bokmoster (de tyska torsdagarnas moder eller ska vi säga moster)
Ingrids boktankar
Mimmiemaries böcker

Annons

Böcker vs TV-serier

Att ge boktips till dem som läser mycket är lätt men boktips till dem som inte läser så mycket är svårt.

De som inte läser mycket förväntar sig ofta en enda helt FANTASTISK bok som ska kompensera besväret att läsa. Många ibland-läsare som ber mig om boktips har enorma krav på en bok, den ska vara spännande i varje ord, annars lägger de ner den. Det ska vara enkelt, det ska komma gratis, det ska vara superduperintressant på varje sida.

Men handen på hjärtat, hur många av alla TV-serier och filmer man ser är FANTASTISKA? Ofta är de av väldigt blandad kvalitet. Allt är inte bra ens i de riktigt bra serierna.

Precis så är det förstås med läsning också. Vissa böcker är FANTASTISKA, men inte alltid varje mening, varje sida. Andra böcker är trevlig läsning, god underhållning, en resa i tid och rum, trots att de inte är direkt fantastiska. Vissa böcker är rent ut sagt skitdåliga (curse you, David Grossman!!) och dem kan man med gott samvete lägga ifrån sig.

Men varför ställer vi så mycket lägre krav på TV-underhållning än på böcker?

Jag tror att läsning är en vanesak. Man läser en bok, man läser en till, för varje sida man läser tränar man upp läsförmåga och läsförståelse tills det inte längre är ansträngande utan bara roligt. Det är kanske lite mer jobb för hjärnan att läsa än att glo på en film. Men inte mycket, egentligen. Och man har mycket mer ut av det.

Jag läser inte bara FANTASTISKA böcker. Det skulle vara asjobbigt att hitta på en vattentät sållningsmetod. Men jag har ändå stor behållning av nästan allt jag läser. I varje bok finns något intressant att fundera över.

En litterär bästis?

Helgens bokbloggsjerka kretsar kring frågan: vilken karaktär skulle du vilja ha som allra bästa vän?

Man vill ju inte ha en Gandalf som alltid överglänser en, alltid vet bäst och som alltid fixar alla knipor.

Inte heller en Gollum, visserligen roligt att få vara lite snyggare och mer belevad i jämförelse, men ändå. Vad blir det för vänskap om det enda gemensamma samtalsämnet är fisk?

Vänskap är bäst när den känns jämlik, att man är på samma plan. Så min litterära bästis måste vara en ganska medelmåttig figur och någon som är mer intresserad av böcker än av ishockey.

Jag tror att jag skulle kunna komma bra överens med Dr Watson. Han har rest en hel del, är begåvad men inte till överdrift, har fötterna på jorden och verkar trivsam till sättet. Vi skulle kunna ses mest på stan eller hemma hos mig så vi inte måste hänga för mycket med hans jobbiga besserwisser till pojkvän. Och kanske skulle vi ta en kompissemester ihop och vandra över de skotska hedarna där Tassavalpen kan få leka av sig med Baskervilles hund.

Är DU också en bookoholic?

Hittade en länk till en rar liten sammanställning av tecknen på allvarligt bokberoende.

Bland annat:

  • Ditt humör påverkas av boken du just läser,
  • Ditt bästa helgnöje är att få sortera om bokhyllan för sjuttifnuttonde gången,
  • Du kan inte gå in i en bokaffär utan att komma ut med ett nytt fynd,
  • När du reser bort består halva packningen av böcker,
  • I tomrummet mellan två böcker känner du dig vilsen (hej kedjeläsare).

Någon mer än jag som känner igen sig en smula?

Bok- och bibliotekskorten jag just hittade i min plånbok…

Har du en bok jag kan låna?

Boklånaren (entusiastisk): Har du något jag kan låna? Någonting bra och lättläst….

(Får en bok i handen, vrider och vänder på den)

Boklånaren (fortfarande entusiastisk): O, den ser spännande ut!

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (entusiastisk och lite velig): Men vilken ska jag välja?

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (med en antydan till tvekan): Hmm, jag läser inte så mycket, så en bok skulle nog…

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (lite mer bestämd tvekan): Ojsan hoppsan, nu blev det många här.

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (ett första stråk panik i rösten): Tack, tack, jag ska ju orka bära hem dem också!

(Får ytterligare en bok i handen, tillsammans med en rejäl plastkasse)

Boklånaren (småhysteriskt): Nej, allvarligt, jag behöver inte…

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (i falsett): Stopp! Jag kommer ändå inte hinna läsa dem och du kommer inte få igen dem förrän nästa sommar!

Bokägaren (stannar upp): Inte få igen dem?

(Börjar plocka tillbaka böcker ur plastkassen)

Boklånaren (lite trumpet): Men vänta nu, en kunde jag väl få låna i alla fall…

Intervju med annan bokmal

Fick igår kväll en intervju med en av den litterära världens mest intelligenta flickor, Hermione Granger. Vi drack varsin mörk belgisk öl på en uteservering nära Grand Place och diskuterade läsvanor.

Jag: Du läser ju oerhört mycket, men, såvitt det verkar, nästan bara faktaböcker. Läser du ingen skönlitteratur?

Hermione: När jag gick i skolan blev det mest kursböckerna. På loven läste jag väl både och. Nu för tiden läser jag allt möjligt.

Jag: Men hur fick du upp en sådan läshastighet, det kan väl ändå inte vara bara läsningen av skolböcker?

Hermione: Ja, för att läsa snabbt måste man förstås läsa mycket. Jag lärde mig läsa tidigt och hade alltid näsan i en bok som liten. Och det är klart att lästräningen måste göras med skönlitteratur och enkla böcker i början! Fem-böckerna och sånt som är lätt och roligt att läsa och som gör att man läser mer av bara farten.

Jag: Vad påverkade dig mest under skoltiden, lärarnas beröm för din läsflit eller den mobbning du utsattes för som \”plugghäst\”?

Hermione: Vilken svår fråga! Jag var ju ganska lillgammal och förstod tidigt vikten av att jobba hårt. Såklart att jag blev glad när lärarna såg det arbete jag la ner. Men varje gång någon kallade mig pluggis kändes det förstås som ett giftigt nålstick. Nu var ju jag väldigt motiverad att ändå fortsätta läsa, för en känsligare själ hade ett enda av de där hånflinen kanske varit nog för att de skulle sätta böckerna på hyllan för all framtid.

 Jag: Kände du att det var värt allt slit?

Hermione: Jag tänkte egentligen inte så mycket på det som slit, det var ju väldigt intressant läsning även om det bara var faktaböcker och inte skönlitteratur. Däremot är det frustrerande att många andra kunde glida igenom på bara tur, utan att lägga ner något jobb alls.

Jag: Som Harry och Ron till exempel?

Hermione: Till exempel. Jag fattar inte att jag var så himla snäll och hjälpte dem med läxorna hela tiden, så jäkla dumt egentligen. Det enda det ledde till var att de kunde fortsätta snylta på mig och min tid. Som att min tid inte var lika viktig som deras.

Jag: Kände du att de tog dig för given?

Hermione, ställer ner ölglaset med en smäll: Ärligt talat – ja! Här jobbar man och jobbar, och de bara glider igenom på en räkmacka och genom att åka snålskjuts på andra. Fy fan. Och inte nog med att de kallt räknade med att jag skulle rädda dem ur varje läxknipa, när jag ledsnade på att de inte tog eget ansvar och försökte hjälpa med små trix för att de skulle få jobbet gjort själva, då fick jag bara hån och ögonrullningar som tack. Jag minns en gång när jag fixat planeringskalendrar till dem som en liten pik att de kanske skulle ta sig i kragen…

Jag: Skulle du säga att det var en typisk situation eller var det bara just Harry och Ron som var ovanligt lata?

Hermione: Alltså, så här. Jag tror det är mycket lättare för många tjejer att \”komma undan\” med att vara läsnördar och ta ansvar för skolarbetet. Det är inte lika viktigt för tjejers status i flocken att vara anti-etablissemanget. Killar ger varandra statuscred för saker som att vara kaxig, eller vara bra på sport. Inte så ofta man ser grabbar som peppar andra killar för att de läser Marcel Proust, hmm?

Jag: Men man skulle ju lika gärna kunna säga att tjejer bara ger varandra cred för utseende? Och du har väl också haft dina dagar när du slängt ifrån dig bokväskan för att vara snygg i en killes ögon – till exempel julbalen när ni gick i fyran…

Hermione: Det där var väl ett slag under bältet. Alltså, man ägnar sex år i skolan åt att utveckla sitt intellekt, men folk vill bara prata om den där himla balklänningen och om mitt rakpermanentade hår. Det var en enda kväll! Get over it already!

Jag: Okej, så vad ska man göra för att få pojkar att läsa mer?

Hermione: För det första – vuxna förebilder runt omkring måste ta tag i grabbar och tjejer som hackar på andra grabbar och tjejer för att de läser, eller gillar matte, eller på andra sätt tar ansvar för sin egen intelligens. Det är aldrig ok att någon ska hånas för att hen gillar litteratur. Om du hör Mr Vernon Dursley säga åt sin son \”vaddå läsa, är du bög eller?\”, då måste du fan ryta i och säga emot.

För det andra – det skulle inte skada om fler vuxna män som vet med sig att de är förebilder kunde ta lite aktivt ansvar och främja läsning. Fotbollskillar kunde ge boktips i TV-soffan. Pappor kunde visa sina barn att de läser annat än böcker om andra världskriget. Ledaren på ungdomsgården kunde fråga \”har du läst nån bra bok på sistone\” istället för alltid bara \”såg du senaste hockeymatchen\”.

Och för det tredje – all läsning är bra läsning. Bara man kommer igång. Om det krävs en instegsfas med serietidningar och illustrated novels, så använd dem då. Om det funkar med sci-fi och fantasy, uppmuntra det. Och uppmuntra sedan ett gradvis vidgande av de litterära horisonterna. För som jag sa i början – för att kunna läsa lätt och snabbt måste man först läsa mycket. Om man läser mycket kan man läsa mer. Så enkelt är det.

Män och pojkar som inte läser

Det här har jag funderat mycket på: varför i hela fridens namn går en massa män omkring och tror att deras manlighet skulle vara hotad om någon kommer på dem med att läsa skönlitteratur? Som om romanerna skulle hoppa upp och bita av dem könsorganen. Inte konstigt att pojkar får sämre skolresultat med sådana förebilder.

Högst intressant artikel i DN idag. Läs och begrunda.

Välkommen, Inga!

Jag fick veta att min favoritgammelmoster, 91 år och pensionerad bibliotekarie, hittat hit till bloggen. Särskilt välkommen!

Du var ju en av mina allra första läs- och korsordsciceroner och det finns ingen som du att prata böcker med. Hoppas du gillar den moderna tidens läslogg, och jag ber om ursäkt på förhand för alla slarviga stavfel, jag vet att du ser varenda ett.