Boneshaker

Steampunk + zombies = sant.

Cherie Priests Boneshaker är som en liten karamell. Så snyggt berättad.

Slutet av 1800-talet. Seattles stadskärna är avstängd och kringgärdad av en jättehög mur, för oturligt nog råkade en galen vetenskapsman bygga en farlig jätteborrmaskin som förstörde större delen av staden och släppte ut en giftig vulkangas som förvandlar människor till blodtörstiga zombies. Oops! Men unge Zeke är son till vetenskapsmannen och vill inte tro att han egentligen var ond. Det finns bara ett sätt att rentvå faderns namn – Zeke tar sig olovligt in i den zombiesmittade stadskärnan. Och hans mamma sätter efter för att rädda honom.

Det är fartfyllt, annorlunda och spännande. Jag gillar det.

Jurtjyrkogården

Klassisk horror! Jurtjyrkogården av Stephen King är utmärkt läsning: krypande otäckt, bra tempo, inte för lång och babblig som en del av hans andra.

En ung familj med katt och två barn flyttar in i härligt gammalt hus på landet. Allt är toppen förutom två saker: den magiska indianska gravplatsen inne i skogen och den stora bilvägen precis vid huset, där stora lastbilar dundrar förbi i hög fart. Katten går förstås raskt åt, men en ”hjälpsam” granne visar familjefadern hur han kan väcka katten till liv igen, så han slipper förklara för dottern vad döden egentligen innebär.

Det går naturligtvis käpprätt åt helvetet och familjen smulas sönder steg för steg i tilltagande galenskap.

Det är förfärligt. Och härligt underhållande.

Kattskadeindex: ja vad tror du med den titeln

Utbränt spöke

Oscar Wilde! Han är väl ändå en riktig pärla. Jag läste novellen Spöket på Canterville och den är både hjärtskärande, rolig och söt.

En högljudd och bufflig amerikansk familj flyttar in på ett brittiskt adelsgods och tar över slottsspöket. Men de visar ingen respekt och är inte det minsta rädda för spöket, som blir mer och mer desperat i sina försök att göra sitt jobb. Till slut är det jänkarna som trakasserar spöket snarare än tvärtom.

Det stackars spöket, vad han får genomlida! Ingen beundrar längre hans skicklighet och ingen tar hänsyn till hans yrkesstolthet. Hans unika hantverk har blivit obsolet i den moderna tiden med elektriskt ljus och nytt tankesätt. Liksom tunnbindaren, spinnerskan och lykttändaren hör han till en utrotningshotad art.

Wilde är alltid underhållande!

En flicka kom till Bagdad

Mer Agatha Christie avbockat: spionthrillern En flicka kom till Bagdad har nästan alla typiska Christie-drag.

En stor spionhärva har precis börjat anas men bara en enda man känner till deras hemlighet. Han är nu på väg till Bagdad för att avslöja sina bevis. Naturligtvis försöker fienden stoppa honom, men han lyckas precis ge en viktig ledtråd till unga käcka Victoria Jones innan han faller död ner. Victoria är en orädd ung dam som inte drar sig för att småljuga för att ta sig ut på äventyr. Hon tar sig genast an uppdraget att hjälpa till att krossa spionligan…

Det är lagom underhållande, lagom spännande och lagom romantiskt, med en utmärkt twist. Victoria Jones är en härlig Christiesk hjältinna. Kul och enkel läsning.

Skrik tyst så inte grannarna hör

Jag har upptäckt Karin Alfredsson! Hon är ju jättebra, och skriver annorlunda böcker. Spänningsromaner om annan slags kriminalitet än mord – uppfriskande och mycket mer intressant än de vanliga dussindeckarna.

Till exempel Skrik tyst så inte grannarna hör på tema kvinnomisshandel och allmänt skitstövleri. Romanen börjar med en framåtblick: någon kommer in på gårdsplanen där det är tomt, tyst och en stor blodpöl… vad kan ha hänt? Sen börjar det om från början och vi får följa två kvinnor: frisören Ellinor med taskigt självförtroende och dålig ekonomi som blir smickrad av charmören Roger och följer med honom till Zambia där han ska börja jobba på ambassaden; och Loveness som utger sig för att vara änka men inte riktigt är det. Hon träffar trädgårdsmästaren Siame som verkar alltför bra för att vara sann. Ellinor och Loveness möts förstås så småningom.

Det är ett förfärligt, förfärligt elände som nystas upp och berättelsen är alldeles nattsvart men slutar väl för dem som förtjänar det.

Jag gillar Alfredssons berättarstil!

Stardust

Neil Gaiman, som ju är genial, har också skrivit Stardust, en saga med både mycket klassiska och mycket moderna drag. Precis som med Coraline hade jag sett filmen men inte läst boken (och skäms vederbörligen).

Unge Tristran är tafatt och mesig, han bor i en liten by precis på gränsen till det magiska fe-riket där allt kan hända. En dag ser han en stjärna falla och hans högmodiga flickvän ber honom gå in i parallellvärlden och hämta ut den åt henne. Tristran ger sig genast iväg, men jakten på stjärnan blir inte riktigt som han hade tänkt sig. Han konkurrerar nämligen med en elak häxa samt en större syskonskara mordiska riddare. Och stjärnan är inte alls en sten från yttre rymden utan en ganska jobbig tjej som rymmer iväg på en enhörning.

Det är extra allt och väldigt roligt. En traditionell saga med ett par moderna (och lagom feministiska) twistar.

Förtjusningsblandad skräck levererad som designtriumf

Grady Hendrix, galningen som skrev My best friend’s exorcism har också skrivit den alldeles fantastiska Horrorstör – Hemsökelsen på Hill House möter IKEA-katalogen.

En ny filial av ett möbelvaruhus av välkänd sort får problem – märkliga saker händer på nätterna. En grupp illa samarbetande och högst motvilliga medlemmar ur personalen skickas ut att undersöka problemet. Som naturligtvis är… FASANSFULLT!

Och inte nog med att de är i ett hemsökt köpcentrum som försöker döda dem – de måste också hantera avdelningschefens outtröttliga managementklyschor.

Det är inte bara en alldeles fantastiskt hårresande och rolig spökhistoria, det är också en av de mest genomarbetade romanlayouterna jag har sett på länge. Hela romanen är formgiven som en IKEA-katalog, med beställningsblanketter, karta över tag-själv-lagret och allt. Så otroligt snyggt. Men möblerna i katalogen blir bara märkligare och märkligare, i takt med att berättelsen går, bokstavligen, åt helvete.

Läs den! Bara gör’t!

Mitt namn är Monster

Den här har legat länge i hyllan och väntat: My name is Monster av Katie Hale. Inte för att jag inte ville läsa den – tvärtom! Men för att det varit så mycket annat att plöja igenom också.

Efter flera år av kraftig pandemi följt av världskrig (känns det bekant, någon?) klättrar en ensam överlevare ut ur frövalvet på Svalbard där hon varit skyddad. Hon tar sig långsamt tillbaka genom den fullständigt ödelagda världen. Hon är så övertygad om att hon är den enda kvarvarande människan att hon får en smärre chock när hon hittar en liten flicka i ruinerna. Monster förvandlas till Mamma och tar sig an flickan.

Det här är en jättefin bok. Hemsk och sorglig men vacker och välskriven. Ett efter-katastrofen-scenario där ganska lite sägs men ganska mycket händer (eller har hänt).

Min syster, seriemördaren

Jag hittade en liten pärla: Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. En klockren liten berättelse om systerskap i det moderna Nigeria.

Korede är sjuksköterska, ordentlig och redig men ouppskattad av alla. Framför allt av sin otacksamma lillasyster. Systern har diverse dåliga vanor, bland annat råkar hon ständigt ha ihjäl sina pojkvänner. Korede måste rycka ut och hjälpa henne att gömma liken. Samtidigt har hon egna bekymmer, till exempel hur hon ska få den snygge läkarens uppmärksamhet…

Torr humor – underfundiga underdrifter – lite oväntat slut. Jag älskade boken.