Min syster, seriemördaren

Jag hittade en liten pärla: Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. En klockren liten berättelse om systerskap i det moderna Nigeria.

Korede är sjuksköterska, ordentlig och redig men ouppskattad av alla. Framför allt av sin otacksamma lillasyster. Systern har diverse dåliga vanor, bland annat råkar hon ständigt ha ihjäl sina pojkvänner. Korede måste rycka ut och hjälpa henne att gömma liken. Samtidigt har hon egna bekymmer, till exempel hur hon ska få den snygge läkarens uppmärksamhet…

Torr humor – underfundiga underdrifter – lite oväntat slut. Jag älskade boken.

Sagan om den värmländska ringen

Det var länge sedan jag läste något av Selma Lagerlöf, så Löwensköldska ringen var uppiggande! En typisk Lagerlöfsk spökhistoria från det värmländska hjärtelandet.

Gamle general Löwensköld begravs tillsammans med den magnifika signetring han har fått av självaste Kalle Dussin. Men frestelsen blir för stor för en enfaldig man i byn – han stjäl ringen från likets finger rakt ur kistan. Generalens spöke påbörjar en jakt som innebär olyckor och dödsfall i tre generationer innan någon till slut är rådig och dådig nog att finna och återbörda ringen till graven.

Å, tant Selma! Hon skriver så härligt, varför hade jag inte läst den här långt tidigare?

Thursday Murder Club

Jag har hittat en härlig ny favorit! Och det är en deckare! Nämligen Richard Osmans Thursday Murder Club (i svensk översättning som Torsdagsmordklubben).

Så här ska deckare vara, inte en massa gottande i mord och blod och elände. En cozy crime, mysdeckare. Men med stil och intellekt.

Ett pensionärsgäng träffas varje torsdag och löser knepiga problem och gamla fall. Dessutom engagerar de sig i protestaktioner mot en lite väl girig markexploatör och konkurrerar med pensionärsföreningarna för sudoku och konversationsfranska. Tills det plötsligt begås ett mord på deras egen hemmaplan och de ger sig i kast med att lösa det, rullatorer och allt.

Titen är förstås en blinkning till Agatha Christie och Tuesday Murder Club där Ms Marple och hennes vänner har en liknande klubb.

Det är en underhållande och lättsam liten bok med härliga, skruvade och absolut otrovärdiga karaktärer. Kanske är det lite väl många slut och tvister på lösningen, men visst funkar det. Jag har redan klickat hem nästa i serien.

Berättelser från Mars

Ray Bradbury!

Möjligen är det lite dålig tajming att läsa The Martian chronicles så kort tid efter att ha läst den liiite mer vetenskapligt korrekta Ensam på Mars.

Men äsch! Eftersom: Ray Bradbury!

Mänskligheten har äntligen lyckats bygga raketer och de skickar ett team till Mars. Teamet försvinner spårlöst. Människorna skickar ut en ny raket med nya astronauter. Det går lika illa. Och ett tredje team… Varje astronautgäng som landar hamnar nämligen i olika sorters oväntade trubbel med marsianerna. Värst är det nog för raketbesättningen som knackar på hos lokalbefolkningen i hus efter hus – men inte blir trodda. ”Säger ni att ni är från Jorden! Ha, dra den om påskharen också”, säger marsianerna och slänger dörren i ansiktet på den stolta rymdkaptenen. Till slut lyckas människorna dock kolonisera Mars, men det blir inte alls som de har tänkt sig.

Det här är den roligaste, hemskaste och mest halsbrytande sci-fi-skröna jag någonsin har läst. Jag älskar den.

Ray Bradbury!

Två män i en båt, med (eller snarare utan) en haj

Jag läste Havsboken eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider av Morten A Strøksnes. Tack Boktanken!

Ni vet såna där böcker när en nästan inte hinner med att andas? Det här är en sån.

Två män (gubbar?) får för sig att de ska fånga en håkäring. För hand. Från sin lilla gummijolle. En håkäring är en 7-8 meter lång haj som bor djupt ner i havet och som inte låter sig fångas särskilt lättvindigt. De behöver 400 m lina, flera meter kätting, en krok stor som en ishacka och en halv död tjur som agn. Och sen bär det av ut på havet.

Men själva hajafänget är ändå bara en liten, liten del av den här boken. Det är egentligen en samling kåserande texter blandat med trivsamt presenterade nördfakta om havet: om plankton, om miljöförstöring, om hajar i allmänhet och synnerhet, om vindar och vågor och väder. Om alla slags fiskar, valar, sälar och övrigt. Och en hel del andra fakta som liksom kommer på köpet. Allt från offentligt avrättade elefanter till lokala sedvänjor i olika norska byar.

Det här är en bok om och av nördiga gubbar, (men)(och) den är riktigt trevlig läsning. Jag gillar särskilt slutet.

The grownup

Gillian Flynn är en mästare på psykologiska små hemskheter – novellen The Grownup (På svenska med titeln En sån som du) är inget undantag.

Berättarjaget lever i lagens gråzon, säljer auraläsningar (som hon inte tror på) till lättlurade och avrunkningar till småkåta. Sedan träffar hon neurotiska Susan med mycket rubbade styvsonen Miles – de bor i ett gotiskt hus med spökvibbar och verkar vara lätta offer för att sälja in andligt trams.

Sedan vänder hela historien med en underbar (och otäck) tvist, eller kanske flera stycken.

Hatten av för Flynn.

Hemligheten

Wilkie Collins: The dead secret. En ganska bortglöm mysterieklassiker.

Två huvudpersoner: en som försöker ta reda på en mystisk Hemlighet och en som gör allt för att försöka dölja och bevara Hemligheten. Deras vägar korsas förstås allt oftare ju närmare gömstället de kommer. Hemligheten finns i ett brev skrivet av en kvinna på dödsbädden och alla spår leder till ett halvt förfallet hus i Cornwall.

Det är ganska underhållande men inte så spektakulärt och spännande som i en del av Collins andra böcker. Men som vanligt i Collins-romaner: starka kvinnliga huvudkaraktärer och en hel del småvitsiga detaljer. Härliga porträtt av både människor och byggnader.

Tillbaka i Gilead

Jag läste om Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Med viss bävan, eftersom jag älskade den här boken men tänkte att den kanske skulle kännas annorlunda nu efter att jag har sett TV-serien.

Men boken smäller alltid högst! Å vad hon är bra, Atwood.

Om den ultrakonservativa religiösa diktaturen Gilead i en mycket dystopisk framtid. Miljöförstöringen har orsakat stora fertilitetsstörningar, så staten samlar ihop de kvinnor som fortfarande har fungerande äggstockar och delar ut dem som fortplantningsslavar till regimens ledande män och deras hustrur – ett system av tvångssurrogatskap. Romanens berättarjag tar vara på de små, små frihetssmulor hon kan få, men i en stat som bygger på angiveri och förräderi, hur bygga en motståndsrörelse?

Det är så hemskt och otäckt men så väldigt trovärdigt och relevant. Så många anledningar att skydda miljön, stoppa populister och värna frihet och demokrati.

Om korrelationen mobbare / läsning

Fundering, apropå mobbningsscenerna i Blå gryning:

  • Är det ett orsakssamband: vissa blir mobbare för att de läser för lite? Böcker bygger ju empati.
  • Eller är sambandet tvärtom: mobbare läser för lite eftersom de inte känner sig representerade i litteraturen, där ju den mobbade alltid är hjälten?
  • Eller är både mobbing och dålig läsförmåga två resultat av allmän idioti hos vissa?

Och om mobbarna hade läst mer, hade de då mobbat mindre – men hade då färre barn vuxit upp med ungdomstrauman som sen lägger grunden till geniala författarskap?

Så många tankar.

För övrigt skulle jag så väldigt gärna vilja få chansen att fråga mina mellanstadiefröknar någon gång: hur mycket såg de egentligen av dynamiken i klassen? De måste väl ändå ha vetat att pojke T och hans gäng gjorde grundskoletiden till ett nio år långt, i princip dagligt helvete för pojkarna L och E? Jag skulle också väldigt gärna vilja fråga pojke Ts mamma: förstod hon verkligen aldrig vad hennes lille grabb ägnade precis hela sin skolgång åt?

(Nej, mig kom han inte åt, men jag kan inte precis skryta med att jag någonsin gick emellan och försökte stoppa saker heller.)

Och hur ser det egentligen ut med mobbing i svenska skolor idag, är den utrotad ännu? Varför inte?

Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!