Den mystiske Mr Quin

Jag har läst en del Christie-noveller på sistone. Den av hennes serier jag är minst imponerad av är novellerna med Mr Harley Quin och hans vapendragare? offer? trollkarlslärling? Mr Satterthwaite.

I samlingen The mysterious Mr Quin frångår Christie de gyllene reglerna för klassiska pusseldeckare och väver in mystiska, övernaturliga fenomen. Inte i själva deckarmysteriet, det har fortfarande i regel en naturlig förklaring, men den märklige Mr Quin dyker upp som gubben i lådan på de mest osannolika sätt.

Synd, för en del av gåtorna är rätt kluriga och bra, men inramningen med löjliga harlekinreferenser i varannan mening gör det hela töntigt och lite segt.

Annons

Par i brott

Agatha Christies novellsamlingar är inte så tokiga. Läs till exempel Par i brott, det gjorde jag!

Deckarduon Tommy & Tuppence tar över ansvaret för en falsk detektivbyrå som är del i en avancerad fälla för att fånga en internationell liga. Medan de väntar på att ligan ska knacka på och bli fångade passar de på att ta sig an några intressanta fall. Dessutom gör de det som hommage till klassiska deckare och knäcker gåtorna med olika stil: Sherlock Holmes, fader Brown, Hercule Poirot.. (!).

Det är lättsamt, knasigt och roligt. Särskilt fallet med den försvunna damen… Läs den.

Le Carrés sista: Silverview

Silverview publicerades postumt och är en rätt typisk John le Carré-roman. Hans vanliga lite regntunga atmosfär av svek och besvikelse och hemligheter. Utmärkt läsning.

En bokhandlare någonstans på brittiska landsbygden får ett märkligt besök av en märklig, excentrisk man som ”bara vill ha några små gentjänster”. Samtidigt följer säkerhetstjänsten upp spåret efter en läcka, en möjlig mullvad. Intrigtrådarna korsas naturligtvis.

Det är spioner och konspirationer och den lilla människans kamp mot systemet… eller kanske den lilla terroristens kamp mot samhället? Allt beror på från vilken vinkel en ser det hela.

AI enligt Ishiguro

Kazuo Ishiguro! Vi skulle kunna ge honom nobelpriset varje år. Allt han skriver är genialt.

Klara och solen är en typiskt Ishigurosk roman om ett knepigt ämne: AI, smarta robotar och moraliska dilemman.

I en dystopisk framtid kan barn och ungdomar köpa sig en Artificiell Vän som sällskap. Klara är en sån vän, hon står i skyltfönstret och drömmer om att bli vald av ett barn en dag.

Det är så fruktansvärt smart skrivet. Mycket sägs inte alls eller bara mellan raderna. Gradvis upptäcker man mer och mer vad som egentligen händer omkring Klara. Och varför hennes nya matte Josie är så svag! Utan att skriva en splattrig eller överdriven skräckroman pekar Ishiguro väldigt tydligt på vad som kan bli problemet med AI-teknik: Klara vill så väl, hon vill göra gott. Men hon drar sina slutsatser baserat på vad hon lärt sig från människor… och därför blir det inte alltid riktigt bra och säkert i slutänden. De mänskliga tillkortakommandena överförs till robotarna, fast lite farligare. På många sätt blir detta mer skrämmande än om det bara hade varit mord och blod och cyborgerna anfaller.

Det är en förfärligt sorglig och mycket fin bok. Tänkvärd, klok, välskriven, intressant och mycket rar. Stora tankar dolt i det till synes lilla formatet och en enkel berättelse. Genialt.

Tjärdalen

Sara Lidman! Jag hade läst Med fem diamanter tidigare, den var ingen direkt aha-upplevelse. Men nu tog jag mig an Tjärdalen och NU! Nu förstår jag Sara Lidmans storhet. Det är en fantastisk roman.

Unga paret Nils och Agda vaknar upp till en solig, vindstilla sommarmorgon i Västerbotten. Perfekt väder för att bränna tjära, en livsfarlig process som kräver månader av hårt förberedelsearbete men som kanske kan skapa tillräckliga inkomster för att försörja dem hela vintern och till och med kunna köpa nya skor och kappor till barnen. Men katastrofen inträffar, någon har begått ett oförlåtligt sabotagebrott. Hela byn dras in och påverkas.

Det är så mycket här. Berättelsen. Berättandet! Karaktärerna, språket. Jag älskar boken.

…

Djurskadeindex: stackars katten

Liten Ida

Jag jobbade något år i Marit Paulsens team i Europaparlamentet i Bryssel, det var väldigt lärorikt. Hon var fantastiskt kunnig och tuff.

Förutom reportageböckerna om mat och hållbart jordbruk skrev hon också ett antal romaner, bland annat den mer eller mindre självbiografiska Liten Ida.

Ett litet barn under andra världskriget, hennes mamma lever som flickvän till en eller flera tyska soldater och familjen är därför paria hemma i fiskebyn. Barnets äldre syskon är aktiva i nazisternas tjänst i Tyskland. Själv skickas hon till slut ut på landsbygden för att undkomma flygräderna, men som dotter till en ”tyskhora” får hon det inte lätt. Att hon bara är 5-6 år och inte förstår det där med kriget och nazismen är ingen ursäkt… och när freden kommer blir hon i princip laglös i sitt eget land, dessutom föräldralös när modern genast plockas in som kollaboratör.

Det är en strålande men alldeles förfärlig bok, kraftfull i sitt korta och koncisa format.

Inte konstigt att man blir tuff (och fredsförkämpe) med en sådan start i livet.

…

Djurskadeindex: aj aj.

Sista Christie! (typ)

Lystring! Lystring!

Jag har läst alla 66 romaner av Agatha Christie*! Alla!

Nu senast: Destination unknown. Det är en av hennes spionthrillers och den är förvånansvärt bra.

En vetenskapsman försvinner, säkerhetstjänsten misstänker att han antingen har deserterat eller blivit kidnappad till andra sidan järnridån. En självmordsbenägen kvinna med ingenting att förlora rekryteras för att hjälpa till att spåra upp honom. Spännande jakt med James-Bond-vibbar följer.

Men det finns faktiskt en hel del kvar att beta av på Christielistan… hon skrev ju en kopiös mängd deckarnoveller också.

…

*Med ”alla” menar jag alla som getts ut under namnet Agatha Christie. Lilla tanten skrev ju dessutom sex stycken romantiska chicklitts under pseudonymen Mary Westmacott, men där får vi väl ändå dra en gräns, med tanke på hur dåliga kärleksscenerna i hennes detektivromaner är.

Ändra griftefridslagstiftningen nu!

Katarina Wennstam är ett säkert kort, det har jag sagt förut. Trots de många titlarna i hennes kriminalromanserie finns det alltid en ny vinkling och en ny intressant kommentar till det svenska rättsväsendet. I Djävulens advokat handlar det om kryphålet som våldsamma män kan använda i den bristfälliga griftefridslagen.

En kvinna försvinner men det finns ingen kropp. Problemet är att den oerhört misstänkte äldre och kontrollerande pojkvännen har gjort exakt samma sak förut: han har haft andra flickvänner som försvunnit. Inte ett bra tecken. Migrändrabbade polisen Charlotta Lugn tar tag i fallet och börjar (bokstavligen) gräva. Samtidigt jobbar unga och pigga journalisten Alexandra med en true-crime-podcast som bara går lite (mycket) över alla etiska gränser och rättsstatsprinciper.

Bra och intressant som vanligt! Även om Lugns migrän tar alldeles för mycket plats och stör berättelsen. Vi fattar. Hon har huvudvärk. Det kan inte vara något att skriva flera sidor om i VARJE bok.

Båda huvudspåren är tänkvärda och väl presenterade. Dels rättsstatens principer kontra suget efter omoralisk underhållning utanför ansvarig utgivning och dilemmat med poddcastproducenter som bara letar klick. Dels frågan om griftefridslagen som uppenbarligen innebär att en mördare kan komma undan med minimistraff genom att gömma kroppen – att stycka och gömma undan en kropp har nästan inget straffvärde alls och om det inte finns en hel kropp är risken att bli ditsatt för mord mycket mindre. Om inte lagen ändras är det alltså fritt fram för folk att slå ihjäl någon, gömma undan liket och om man blir påkommen, bara erkänna griftefridsbrott men hävda att personen redan var död – det går ju inte att motbevisa utan själva kroppen. Sådär som den danske galningen i ubåt försökte göra.

Ändra lagen nu!

Hundskadeindex: akta katten!!!

Psykisk ohälsa med humor?

Brysselbokklubben läste Broken – in the best possible way av Jenny Lawson. En samling självbiografiska kåserier om att leva med depression och ångest.

Att beskriva psykisk ohälsa är inte lätt, att göra det på ett roligt sätt är ännu svårare. Men det är ändå det Lawson gör. Hon har för det mesta en bra balans mellan att förklara med humor och med allvar och boken är för det mesta rolig och/eller intressant. Vissa delar kunde visst ha klippts ner, de verkar mest vara internskämt som Lawson själv har roligt åt men som blir lite ”jo jaha” för oss andra. Annat är jättebra och förklarar för oss ”normalfriska” vad det egentligen kan innebära att leva med de här sjukdomarna.

Dessutom handlar det ganska mycket om märkliga möten med djur, om ofrivilliga oanständigheter och om saker man inte borde prova hemma.

Läsvärt!

Felix ever after

Jag läste rara ungdomsboken Felix ever after av Kacen Callender.

Transkillen Felix är sjutton år och en väldigt trulig tonåring med konstintresse. Han drar runt i sommarhettan i New York med sin bäste vän Ezra. Han letar efter kärleken men det är så många parametrar i hans identitet som skaver: han måste finna sitt pronomen, han måste lista ut om det är tjejer eller killar han gillar mest, och så är det den extra komplikationen att vara icke-vit och handskas med BÅDE transfobi och rasism på samma gång. Det blir ännu jobbigare när någon attackerar Felix anonymt, via sociala media och genom att sätta upp kränkande bilder på skolan. Felix flippar ur och börjar en motkampanj mot personen han tror är skyldig, vilket såklart urartar…

Det är gulligt och fint, en typisk tonårsfeelgood. Men också väldigt ärligt och ibland ganska provocerande: precis ALLA i boken beter sig ofta som skitstövlar. Framför allt Felix själv. Han skolkar, röker på och gnäller över att hans familj inte alltid kommer ihåg att använda hans nya namn. Han ser alla felsägningar som aktiva kränkningar – det tror jag inte är en särskilt hjälpsam attityd. Folk klåpar sig ju. Det är inte alltid transfobi, det kan helt enkelt vara ärliga misstag. Men Felix håller på nolltolerans.

Intressant ändå med ganska mycket som jag lärde mig om queerbegrepp. Könsidentitet är ju inte binärt utan kan vara en gråskala. Och Felix är mestadels rar trots att han är så trulig och stökig.