John le Carré är tyvärr lite typisk gubbe. Hans böcker skulle vara så mycket bättre utan allt irrelevant sex, särskilt det ständigt återkommande och alldeles hopplösa temat äldre man + ung snygg tjej.
Men bortsett från det: Legacy of spies / Spionernas arv är ganska nyskriven, den kom ut 2017. Den är intressant för att den kombinerar den icke-nostalgiska nutiden med den spionromantiska kallakrigstiden.
En pensionerad spion kallas in för förhör. Brittiska säkerhetstjänsten drivs numera av unga pigga karriärshajar med krypterade smartphones och de är inte imponerade av vad den här gamle gubben gjorde på sextiotalet i Berlin. Ja, ja, farfar, du var så hemlig och duktig, men nu tänker vi faktiskt dra dig inför rätta för en del av de där spionaffärerna där civila råkade stryka med, för femtio år sedan.
Kulturkrocken mellan den äldre mannen och de frustrerade förhörsledarna är intressant. Han lever fortfarande enligt sina gamla spionkoder från kalla kriget, men tiden har ju gått vidare. Kanske skulle han ha kunnat förklara varför det verkade rimligt med vissa offer då, i den kontexten, men allt kompliceras av att han rutinmässigt ljuger och hemlighåller allt – för så är han van att jobba. Skildringen av dagens ettriga mediedrev som jagar syndabockar i historien är också bra.
Men jag har aldrig gillat George Smiley.
Litterärt ofog 