Spionernas arv

John le Carré är tyvärr lite typisk gubbe. Hans böcker skulle vara så mycket bättre utan allt irrelevant sex, särskilt det ständigt återkommande och alldeles hopplösa temat äldre man + ung snygg tjej.

Men bortsett från det: Legacy of spies / Spionernas arv är ganska nyskriven, den kom ut 2017. Den är intressant för att den kombinerar den icke-nostalgiska nutiden med den spionromantiska kallakrigstiden.

En pensionerad spion kallas in för förhör. Brittiska säkerhetstjänsten drivs numera av unga pigga karriärshajar med krypterade smartphones och de är inte imponerade av vad den här gamle gubben gjorde på sextiotalet i Berlin. Ja, ja, farfar, du var så hemlig och duktig, men nu tänker vi faktiskt dra dig inför rätta för en del av de där spionaffärerna där civila råkade stryka med, för femtio år sedan. 

Kulturkrocken mellan den äldre mannen och de frustrerade förhörsledarna är intressant. Han lever fortfarande enligt sina gamla spionkoder från kalla kriget, men tiden har ju gått vidare. Kanske skulle han ha kunnat förklara varför det verkade rimligt med vissa offer då, i den kontexten, men allt kompliceras av att han rutinmässigt ljuger och hemlighåller allt – för så är han van att jobba. Skildringen av dagens ettriga mediedrev som jagar syndabockar i historien är också bra.

Men jag har aldrig gillat George Smiley.

En liten stad i Tyskland

John le Carré, spionromanernas mästare, har bland annat skrivit en lite udda variant i genren: A small town in Germany, från 1968.

Bakgrundskulissen är det oroliga 60-talet i Tyskland samt Storbritanniens första försök att bli medlem i dåvarande EG. Medlemsskapsansökan ska snart behandlas under ett känsligt möte i Bryssel. Men brittiska ambassaden i Bonn skickar ut ett nödrop – en lokalanställd man har försvunnit med extremt känsliga dokument som kan sabotera hela processen! Dessutom är det studentupplopp på gatorna och en nynazistisk rörelse som försöker ta tillfället i akt. Alan Turner, sexmissbrukande skitstövel som istället skulle behöva skickas till psykolog, får uppdraget att åka till Tyskland och hitta den förlupne mannen och dokumenten i tid.

Det är inte en vanlig actionfylld spionroman – det här är ett psykologiskt drama som utspelar sig i dialoger mellan bulldozermachon Turner och olika karaktärer på ambassaden. Sakta tecknas porträttet av den försvunne Leo Harting.

Jag gillar den lågmälda tonen, det svårgenomträngliga språket och allt som antyds mellan raderna. Det är inte helt lätt läsning, men spännande utan att vara stereotypt rafflande. Kvinnoporträtten är usla och le Carré missar som vanligt bechdeltestet med hästlängder. Ändå: högt betyg.

Tematrio: nä nu blommar brysselkålen

Det är tematriodags igen och Lyran har blivit inspirerad av trädgårdspyssel: temat är vår och blommor och sånt.
Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat vid det här laget att jag bor i Bryssel. Och eftersom jag har dålig humor betyder det att jag odlar brysselkål i trädgården där. Så här ser den ut när den blommar:

Den här plantan är ca 160 cm hög. Min hund och trädgårdssniglarna tävlar om att äta upp själva kålhuvudena så några sådana ser jag knappt röken av. Men blommorna är fina.

Men nu är ju det här ingen trädgårdsblogg utan en bokblogg, så här följer mina tips om trädgårdspyssel och sånt:

John le Carré är bra på spänningsböcker, till exempel Den trägne odlaren. Det är länge sedan jag läste den men det är i korthet en thriller om en man vars idealistiska biståndsarbetande hustru blivit mördad i en härva om korruption och cyniska storföretag i Afrika. Ett par utnötta stereotyper (goda vita kvinnan i Afrika – onda läkemedelsföretagsstyrelsen) men på det hela taget spännande.

Om jag säger \”man måste odla sin trädgård\”, vad tänker du på då? Rätt svar är naturligtvis Voltaires halvgalna berättelse om Candide. Den ska vara en hejdundrande satir – själv var jag alldeles för ung när jag läste den och hängde inte riktigt med i svängarna. Jag gissar att en ska ha bra bakgrundskunskaper om upplysningstiden för att verkligen få ut mesta möjliga av denna klassiker.

Och så har vi en av mina favoriter bland nobelpristagarna: J. M. Coetzee, Historien om Michael K. En man med vissa särskilda svårigheter i livet hänger sig åt en handfull pumpafrön som han odlar och sköter med största möjliga omsorg. Stackars Michael K. Han vill ju bara slippa vara bland andra människor och få pyssla i sin trädgård ifred…