Left hand of darkness

Jag läste Ursula LeGuins The left hand of darkness eftersom den dyker upp som boktips här och var som en klassisk sci-fi-berättelse. Vilken bra idé! Den var ju mycket läsvärd.

Genly Ai skickas som ambassadör för en vänlig rymdhandelsallians till planeten Winter för att erbjuda medlemsskap i unionen. Det skulle öppna tillgång till en inre marknad och informationsutbyten med de andra unionsplaneterna (i ett upplägg som låter mycket som EU, fast att boken skrevs i USA 1969). 

Planeten Winter är kall och ogästvänlig. Där finns två stridande stormaktsnationer, den ena en auktoritär monarki under en galen kung, den andra ett till synes välmående samhällssystem med kommunistiska drag, inklusive hemlig polis och kraftig korruption. Genly Ai råkar komma just i en känslig tid av nationalistisk expansionism och han dras in i krigsförberedelserna på ett otrevligt sätt. 

Det som gör det ännu svårare för honom är att människorna på Winter inte har en binär könsuppdelning – de är androgyna och byter könstillhörighet över tid. Detta har Ai mycket svårt att hantera. Han drar visserligen slutsatsen att samhället blir mycket mer jämställt och att könsdiskriminering inte finns – och att detta är mycket effektivare än systemet på hans hemplanet – men han är ändå själv alltför bunden av sina egna fördomar. 

Det är en väldigt intressant bok. Recensionerna av den handlar ofta mest om det här med könstillhörigheterna, men det är inte det som är bokens egentliga kärna. Intrigen händer i interaktionen mellan främlingen och människorna han möter, och i interaktionen mellan människor i de två dominerande kulturerna. De missförstår varandra och de har svårt att kommunicera. Det är briljant berättat.

Till slut hittar Ai ändå en osannolik vän. De kommer varandra mycket nära. Kanske en av de finaste vänskapsskildringarna jag har läst på länge.

Det finns så mycket att ösa ur och så mycket att klura på i LeGuins bok. Nästan så mycket att jag är frestad att omedelbart läsa den en gång till. Det är ett gott betyg.

Annons

Trollkarlen från övärlden

Ursula K. Le Guin är ett namn jag hade missat helt – och det är egentligen lite märkligt med tanke på att jag gillar både fantasy och science fiction. Hon var mycket produktiv och hennes utgivning sträcker sig från sextiotalet till en bra bit in på tvåtusentalet. Titeln jag läste – Trollkarlen från övärlden – skrevs redan 1968 och jag tycker att det märks.

En ung pojke föds med magiska krafter och skickas till internatskolan för trollkarlar för att lära sig kontrollera magin. Men han är ung och arrogant och tror sig på tonåringars vis veta bättre än alla andra. I en kraftmätning med en annan student råkar han kalla fram en ond skuggvarelse från dödsriket och plötsligt måste han fly för livet, mestadels båtburet mellan olika öar. Det är drakar, det är förtrollade stenar, det är magisk vind och vänskap med en liten hundråtta.

Det är däremot inte många kvinnor, eller rättare sagt knappt någon alls. Det är ett under att övärlden lyckats befolka sig med tanke på att den verkar bebodd nästan enbart av män. Det är inte heller någon väldigt rask och klurig intrig utan mestadels en gammaldags äventyrsroman av typen \”sedan rodde han till den ön, där träffade han det här monstret och övervann det, sedan rodde han till nästa ö där monstret var si och så och han övervann det, sedan rodde han…\”. Det är en roman som inte har fått mogna ordentligt och huvudkaraktären är faktiskt en riktig skitstövel.

Ändå charmigt och lite trivsamt med diverse klassiska sagoparametrar blandat med en gammal pilotavsnittsversion av Harry Potter.

Hundskadeindex: hundråttan råkar illa ut.