Madeleine L\’Engles ungdomsbok Ett veck i tiden var antagligen mer imponerande och populär när den kom, men idag finns det så mycket bättre berättelser om både magi och rymdresor. Den känns föråldrad och väldigt tam, förutom att den är så korthugget berättad.
Meg har alltid vetat att hon är annorlunda och ganska hopplös. Den enda som är mer annorlunda är hennes extremt lillgamla lillebror som är fem år men som beter sig som Albus Dumbledore vad gäller livsvisdom och aforismer. Deras pappa är försvunnen och alla i byn tror att han har stuckit med en annan kvinna. Så en dag träffar Meg på tre speciella rymdresehäxor som tar med sig barnen till andra världar. Där träffar de regnbågsfärgade änglakentaurer (nämnde jag att boken är skriven på sextiotalet?), ett \”mörker\” som gör att barn blir små robotar som studsar sina bollar i takt när de leker och ett jättestort kommunistiskt palats med en ondare variant av trollkarlen från Oz i tronsalen. Som tur är har barnen en alldeles speciell superkraft (spoiler alert: kärlek) och kan därför rädda pappan och hela solsystemet. Yeay!
Såpmelodramfaktor: hög. Jämställdhetsmedvetenhet: låg (som sagt: sextiotal). Snyggt hopknuten intrig: nja.
Litterärt ofog 