Ibland dyker det upp konstiga saker i ens hjärna. Häromdagen var det den här:
Söt och blöt är sagans fé
Trollen är bjudna hit på te
Det lilla trollet, pass för det!
Nu ska mormor bada
Väva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla
Hästen heter Sverker!
Povel Ramels Lingonben var en hit när jag var i nioårsåldern, men varför har min hjärna den fortfarande sparad? Och varför bestämde sig hjärnan för att plocka fram just den snutten, just till söndagsdisken?
Lika roliga men lite mer bildningsorienterade är alla olika verser av Anna Maria Lenngren som jag kan recitera på kort varsel.
Nå ser du inte vem det är?
Vad, känns jag inte strax på denna stolta panna?
Men, kors bevars väl, skrek Susanna,
och släppte nålar, sax och tråd,
skall detta vara Hennes Nåd!
Vad! skall det vara? vad! vad! Slyna!
Fort ut på dörren med dig och med din knyppeldyna
Eller de tyska prepositionslistorna: an, auf, hinter, in…
Utantillärning var en grundbult i all utbildning under större delen av mänsklighetens historia. Det funkar nämligen väldigt bra. Minnesramsor från skolåldern sitter djupt. Att memorera klassiska dikter måste väl vara minst lika bra hjärngympa som att minnesträna decimalerna i pi.
Även om just Lingonben inte direkt är Sveriges svar på Shakespeares sonetter.
Litterärt ofog 