Lära utantill

Ibland dyker det upp konstiga saker i ens hjärna. Häromdagen var det den här:

Söt och blöt är sagans fé
Trollen är bjudna hit på te
Det lilla trollet, pass för det!
Nu ska mormor bada

Väva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla
Hästen heter Sverker!

Povel Ramels Lingonben var en hit när jag var i nioårsåldern, men varför har min hjärna den fortfarande sparad? Och varför bestämde sig hjärnan för att plocka fram just den snutten, just till söndagsdisken?

Lika roliga men lite mer bildningsorienterade är alla olika verser av Anna Maria Lenngren som jag kan recitera på kort varsel.

Nå ser du inte vem det är?
Vad, känns jag inte strax på denna stolta panna?
Men, kors bevars väl, skrek Susanna,
och släppte nålar, sax och tråd,
skall detta vara Hennes Nåd!
Vad! skall det vara? vad! vad! Slyna!
Fort ut på dörren med dig och med din knyppeldyna

Eller de tyska prepositionslistorna: an, auf, hinter, in…

Utantillärning var en grundbult i all utbildning under större delen av mänsklighetens historia. Det funkar nämligen väldigt bra. Minnesramsor från skolåldern sitter djupt. Att memorera klassiska dikter måste väl vara minst lika bra hjärngympa som att minnesträna decimalerna i pi.

Även om just Lingonben inte direkt är Sveriges svar på Shakespeares sonetter.

Annons

Lenngrens tips för heliga löften

Mannens sista vilja (ur Skaldeförsök)

\”Mannen 

Min kära hustru, hör
Du skall ditt löfte gifva:
Svär på att, när jag dör,
Ej Peters maka blifva!
Min sista vilja, lyd dock den –
Jag eljest säkert går igen 

Hustrun 

Dö, kära man, i ro!
Mig skall ej lydnad tryta:
Jag svär vid Gud och tro,
Att ej mitt löfte bryta!
Nej, aldrig nånsin tar jag Per
(Med Sven jag re\’n förlofvad är)\”

Eleganta elakheter

Å, Anna Maria Lenngren, min favoritpoet genom historien.

När elden nyss kom lös på Söder mitt i natten
hos brodern Rusius, man anmärkt har därvid
att han för första gång uti sin levnadstid
skrek efter vatten.

Ur Samlade Skaldeförsök: Epigrammer

Inflation, förklarat av Anna Maria Lenngren

Könets fyra åldrar*
Flicka, hör vad hände nyss!
Unga Doris, en herdinna,
Hundra lamm sig ville vinna
Av sin herde för en kyss.

Några dagar längre fram
(Säg, vem kunde sådant tänka!)
Måste Doris honom skänka
Hundra kyssar för ett lamm.

Sen, om några dagar än,
Rädd att sig förgäten finna,
För en kyss nu vår herdinna
Skänkte hundra lamm igen.

Åter någon dag förgick,
Hund och hjord hon ville våga,
För en kyss… men – grymma plåga –
Lise den för intet fick!

*Den uppmärksamme läsaren kanske undrar: men herden då, varför minskar inte hans attraktionskraft med tiden? Tja, då skulle väl räkneexemplet inte gå ihop. Så låt oss utgå från att dikten är menad som en inflationsallegori, inte som en beskrivning av kvinnor i allmänhets fallande värde med åldern, eftersom det vore en fullständigt förryckt tanke.

Jymlös lyrik: Lenngren och tallriken

Såhär efter en traditionell långhelg kanske Anna Maria Lenngren kan behövas. Hon är så fantastisk, Lenngren, hon har ett litet skarpt ord för varje situation i livet. Som den här lilla versen som sätter små olägenheter i sitt rätta perspektiv:

Allting, skapadt har ett slut!
Händelserna hvar minut
Denna dom i minnet kalla.
Troner störtas, riken falla,
Oceaner torkas ut,
Solar släckas och försvinna,
Verldar grusas liksom glas:
Bör man då så sällsamt finna,
Att – en tallrik gick i kras?

Så långt från facebooks lättkränkthet. Lite mer Lenngren så skulle världen vara ett bättre ställe.

Jymlyrik: Lenngren

Min favoritpoet i svensk litteraturhistoria är Anna Maria Lenngren. Hon är rolig och bitsk! Och så tyckte hon, liksom jag, att stretching är överskattat. Som i Pojkarne:

Jag minns den ljufva tiden,
Jag minns den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår,
Då vikterna var lätta
Och värken snart försvann,
Då allt – utom att stretcha –
Jag lätt och lustigt fann.

Tio svenska favoriter

Dags för en tematrio med nationaldagstema: svenska favoriter.

Lyran brukar föreslå att man ger tre tips. PILUTTA DIG, LYRAN! Jag tänker skriva en oskarsgala med tio kategorier istället. 

  1. Bästa klassiker: Selma Lagerlöf, alla gånger. Selma for president!
  2. Bästa norrländska: P O Enquist. Rent och enkelt språk, mäktiga berättelser, norrländskt vemod och ensamma granskogar.
  3. Bästa deckare: Håkan Nesser, för att de inte egentligen är deckare utan bara låtsas det – de är egentligen riktiga, välskrivna romaner med fantastiska karaktärer.
  4. Bästa skräckisen: John Ajvide Lindqvist. Det läskigaste är inte monstren, det läskigaste är människorna omkring monstren.
  5. Bästa galna experimentisten: Lotta Lotass, kan inte beskrivas, måste upplevas.
  6. Bästa utlandssvensk: Bodil Malmsten. Är du lite deppig? Läs en Bodil Malmsten! Jag skrattar högt minst en gång per sida, utom när det blir sorgligt, men sedan skrattar jag igen.
  7. Bästa korthistorier: Pär Lagerqvist. Hemska, finurliga, svarta små sagor.
  8. Bästa poet: Anna Maria Lenngren. Vass, elak, rolig. 
  9. Bästa nutidsskildrare: Jonas Hassen Khemiri. Inte bara öga för detaljer och känslolägen, ett språk att förmedla dem också.
  10. Bästa dåtidsskildrare: Elsie Johansson. Serien om Nancy: Mosippan, Glasfåglarna och Nancy är underbara berättelser om en ung kvinnas uppväxt i den tid när Sverige förvandlades som mest. Obs, Elsie skriver också fantastiskt om nutiden.

Grattis alla vinnare!

Bror Tratt är död

Projekt Runeberg är en liten skattgömma med klassisk nordisk litteratur online. Där hittar man bland annat min favoritdiktare, Anna Maria Lenngren. På tal om gamla roliga rim ur litteraturhistorien.

Till exempel den här:

Bror Tratt är död,
en liten rödlätt man
Gick ständigt i syrtut
Igår begravdes han
Jag kistan såg och processionen,
och gjorde denna reflexionen:
\”Bror Tratt, du levde glatt men kort.
Förr bars du ständigt hem, nu bärs du äntligen bort\”

Lenngren kom liksom jag själv från Uppsala. Hon är rolig, skarpsynt och hade en mycket vass penna.

Som i den satiriska Till min kära dotter om jag hade någon:

På läsning öd ej tiden bort,
vårt kön så föga det behöver
Och skall du läsa, gör det kort,
på det att såsen ej må fräsa över

Anar man en viss ångande ilska? Eller är det bara min tjugohundratalstolkning?