Tematrio: Titlar med verb

Luriga Lyran har tema \”titlar med verb\” i veckans trio. Och mitt gamla besserwisserhjärta blir ännu gladare när hon dessutom skriver att vi får plocka fram grammatikböckerna. Hurra! Vad är väl bättre än en rejäl dos språknörderi med litterär ram såhär i veckans början.

Mitt första boktips är Vilhelm Moberg, Rid i natt! (imperativ). Om civilkurage och vad som är rätt respektive bekvämt. Bonden Svedje är den ende i byn som står upp mot en förtryckande landsfogde och jagas därför ut i skogen som fredlös. Hemma i byn fegar de andra ur och stoppar skamligen en budkavle istället för att skicka den vidare och följa dess bud. Lite Ronja Rövardotter men mer allvarlig och politisk. Läs den (imperativ)!

Det andra tipset blir Doris Lessings debutroman, Gräset sjunger (presens). Eller för att vara mer exakt: originaltiteln The grass is singing är i det som kallas \”continuous/progressive present\”, det vill säga presens som sätts ihop av verbet \”vara\” + presens particip. Den som klarar sig förbi titeln hamnar mitt i en ganska sorglig berättelse om en vit kvinna på landsbygden i Sydafrika. Hon försöker navigera bland de olika maktstrukturer som begränsar hennes liv, framför allt genom att själv utöva makt mot dem som står under henne i hierarkin.

Och slutligen, Alain Mabanckou, Demain, j\’aurai vingt ans (futur simple) eller på svenska Imorgon fyller jag tjugo år. Originaltiteln är mycket elegantare tack vare franskans mer exakta verbformer! Resten av boken är också stilig på ett enkelt men mångtydigt sätt. Om en pojke som växer upp i Brazzaville bland hycklande, vidskepliga och oberäkneliga vuxna.

Den femte sanningen: förvirrande feministklassiker

Det var bokklubb igen (den här gången på riktigt, jag lovar) och vi diskuterade Doris Lessings The golden notebook. En tegelsten till feministklassiker. Tur att vi fick en lyxig brunch till diskussionen.

Golden notebook är flera böcker i en. Dels följer man författaren och ensamstående mamman Anna Wulf. Dels får man läsa parallella utdrag ur hennes fem anteckningsböcker. Till en början är det fyra dagböcker: en svart om hennes tid i Rhodesia, en röd om hennes politiska liv i kommunistpartiet, en gul om hennes misslyckade kärleksaffärer och en blå där hon sakligt registrerar vardagshändelser. På slutet kastar hon de fyra första anteckningsböckerna och skriver istället en enda, gyllene dagbok som ska föra samman de fyra delarna av Anna Wulfs liv till en enda helhet.

Det är inte helt enkel läsning detta, för de fyra anteckningsböckerna flätar i varandra men hon använder olika namn i de olika böckerna… Jag fick göra en liten tabell för mig själv för att hänga med i vad sonen, ex-maken, arbetsgivaren, den förre älskaren och den nye älskaren heter i de olika versionerna. Förvirrande!

Genom dagboksstrukturen granskas Annas berättelse från en mängd skilda perspektiv. Det handlar om hur hon om och om igen blir sviken och kränkt av själviska, okänsliga män. Det handlar om sex, dåligt och ojämlikt sex. Om ojämlika relationer och om människor som är mer rädda för att bli ensamma än de är för ett uselt förhållande. Om bristen på socialt skyddsnät för kvinnor i femtiotalets England. Det är deppigt. Och  upplevelserna driver henne mot randen av psykisk sjukdom. Den gyllene anteckningsboken blir ett otäckt klimax där Anna till slut bryter ihop och tappar fotfästet.

Men boken är också bräddfull av små smarta citat och intressanta tankar. Om jag hade kunnat förmå mig att skriva i böcker hade den här varit full av understrykningar och marginalkommentarer.

Privata bibliotek

Jag har finbesök i Bryssel – min syster är här för att hjälpa med trollvalpen.
Och vad packar hon upp ur väskan om inte böcker! Vi har ett ständigt pågående bokutbyte så nu fick jag tillbaka ett par titlar som varit på utlån.
Systern delar ut följande kommentarer:
Rita Mae Brown, Wish you were here: perfekt sommarläsning.
Ilya Boyashov, The way of Muri: sträckläste den – bra underhållning.
Doris Lessing, The grass is singing: fin bok, Lessing har väldigt fint språk.
Jonas Gardell, Torka aldrig tårar utan handskar: lite ettrig men bra och viktig berättelse, klart att man blir gripen.