Den stora vida världen

Sinclair Lewis fick nobelpriset i litteratur 1930 och blev den förste US-amerikanen att motta priset. Han dog i Rom av alkoholrelaterade skador 1951 och strax därefter gavs hans sista roman ut: World so wide. 

Kanske borde jag ha gjort bättre efterforskningar och valt en tidigare titel att läsa av Lewis. World so wide är nämligen inte bra. De alkoholrelaterade skadorna var sannolikt redan en bra bit på väg när boken skrevs.

Det handlar om en ung man som kör ihjäl sin gnälliga fru och sedan reser till Italien för att förkovra sig och lindra sorgen. Där träffar han en intellektuell och högutbildad kvinna som naturligtvis därför beskrivs som en ful häxa. Han behandlar henne illa och lämnar henne till slut för en rejäl amerikansk flicka utan egna ambitioner, som kan ägna sitt liv åt att hämta hans tofflor.

Tonen är raljerande och det ska nog anses vara en komedi, men den är taffligt hoprafsad förutom att jag har svårt för det misogyna. Slutet är ett rent slarvjobb – kanske skrumplevern satte in och satte stopp för skrivandet. Inte en sekund för tidigt.

Tematrio: WWII

Lyran frågar efter tre tips på böcker om andra världskriget.

Igår skrev jag om Anthony Doerrs All the light we cannot see, så nu blir det tre andra:
Kate Atkinsons Life after life handlar bland annat om bombningarna av London under Blitzen. Mycket intressant, och dessutom en klurig intrig med \”sliding doors\”-tema: vad skulle ha hänt om inte..?
Indirekt handlar ju faktiskt även Narniaserien om Blitzen – Lucy, Peter, Susan och Edmund går genom klädskåpet eftersom de har evakuerats ut på landet under kriget. Häxan och lejonet är min favorit, Min morbror trollkarlen kan man helt hoppa över.
Günther Grass lite obehagliga roman Blecktrumman spänner över hela nazitiden, via novemberpogromerna, kriget, den ryska invasionen och fram till femtiotalet någon gång. Den lille Oskar sprider indirekt död och olycka vart han än går. En bok full av sex, våld och mycket märkliga dödsfall. En fascinerande roman, om än deppig.

Extremreligiösa barnboksförfattare

Alltså, vad är det här med de religiösa barnboksförfattarna, varför är det så många av de som slagit igenom med barn- och ungdomsböcker som varit religiöst skogstokiga? Och är det en slump att de allihop producerade serier?

Ett par exempel: 
C. S. Lewis och Narnia-serien. Jesus i form av lejonet Aslan offrar sig för mänsklighetens skull. I pekoralfilmen för ett par år sedan blev korstågssymboliken ännu tydligare än den är i de ändå rätt trevliga böckerna.
L. Frank Baum och serien om Landet Oz. Baum var teosof, en slags spiritistisk new-age-religion och tydligen är Oz-böckerna smäckfulla av teosofiska symboler. Jag gillade serien om Oz ändå, det var nog tur att jag aldrig fattade att det fanns religiös propaganda i dem eftersom jag var militant ateist redan som barn (den enda bestående verkan av \”kyrkans barntimmar\” för min del).
Stephanie Meyers Twilight-serie är inte bara tonårsporr, det är också en reklamkampanj för mormonerna. Nej till abort, ja till barnäktenskap, nej till sex innan äktenskapet (men ja till sex med vampyrer – what?). Med den lite märkliga hinten om polyamori som verkar så väldigt malplacerad tills man minns att… ja just det, mormon är hon ja, Meyer.