Bottenskrap, ett bottenskrap

Nej!

Jag gillar inte Jørn Lier Horst. Nu har jag testat två av böckerna om hans polis Wisting, senast Bottenskrap.

Avslitna vänsterfötter flyter iland längs den norska kusten mitt i semestertid. Kanske hör de till ett gäng pensionärer som mystiskt försvann förra hösten. Wisting måste börja nysta i vad som verkar vara en härva med djupa rötter bakåt i tiden. Samtidigt (ånej): Wistings käcka journalistdotter intervjuar frisläppta fångar. KAN DET FINNAS ETT SAMBAND.

En sak som stör mig är blandningen av alltför många alltför banala vardagsdetaljer och samtidigt referenser till så extremt konstiga brutala mord. Huvuden som sätts på pålar, folk som skjuts med pilbåge… det är ju inte så de flesta mord faktiskt ser ut. Är det meningen att kontrasten ska väcka intresse? Det funkar inte på mig, jag blir bara sur på alla ovidkommande detaljer. För att inte tala om den oerhört uttjatade stereotypen ”inkompetent överordnad som saboterar utredningen och inte förstår någonting”. Tråkigt.

På plussidan så har jag kommit på en metod för att mäta banalfaktorn i en bok! Formeln lyder: antal användningar av ordet ”naken” gånger antal scener där en karaktär äter något. Om någon vill utveckla den här teorin i en masteruppsats så är jag beredd att gå in med sponsring.

Annons