Måste det vara så mycket äckeldetaljer i moderna polisromaner? Måste det verkligen beskrivas i detalj hur kranier sågas upp och hur benet krasar och blodet forsar?
Anna Lihammer har skrivit en polisdeckare som utspelar sig på trettiotalet i Uppsala: Medan mörkret faller. Den är mestadels helt okej – bakgrundsresearchen är grundlig och det uppskattar jag. Intrigen är rätt osannolik och det är alldeles för mycket stereotypa klasskildringar av typen \”alla som är överklass är onda och arroganta och alla som är fattiga är goda\”. Men beskrivningarna av eländet med rasbiologi och vurm för nazismen är intressant och tyvärr korrekt.
Fast så är det där med allt det där gottandet i äckel, våld och sex. Vad ska det vara bra för? Jag tror det är ett billigt sätt att försöka göra en bok spännande. Tips från coachen: det funkar inte.
En riktigt spännande bok är en nagelbitare för att den är skickligt uppbyggd, för att den har psykologisk skärpa eller för att intrigen är så klurig att läsaren inte kan lägga ifrån sig boken. Att författare försöker dölja bristen på riktig spänning genom att lägga in sjok av nakna lik i tunnor är förståeligt – men töntigt.
Litterärt ofog 