Etikett: Lindgren

Hummelhonung – inte för de lättäcklade

Torgny Lindgren skriver ofta om mat. Det är pölsor och salt sill så det står härliga till.

Liksom i romanen Hummelhonung där striden mellan två förbittrade bröder gått så långt att den ena bara äter salt fläsk och den andra bara äter sötsaker, för de vill för allt i livet inte ha något gemensamt. Deras ömsesidiga hat går decennier tillbaka och har under tiden haft tragiska konsekvenser och nu lever de bara för att överleva varandra.

Det här är en bok åt det naturalistiska hållet. Det är äckliga detaljer och ännu äckligare detaljer. Gubbkroppar som flagnar, illaluktande kroppsvätskor och ruttnande kött både på snuskgubbarna och i skafferiet. Det är fullständigt obegripligt varför den lilla damen stannar och tar hand om de båda egoistiska äcklen. Men skickligt skrivet, visst.

Annons

En kärlekshistoria

Astrid Lindgren skrev en liten biografi över sina föräldrar, En kärlekshistoria: Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Utifrån pappans berättelser och de kärleksbrev hon fått ärva efter dem rekonstruerar hon i sin egen underbara berättarstil föräldrarnas flört och äktenskap.

Eller rättare sagt: pappans kärlekshistoria. För nog glimtar det fram ganska tydligt i brevväxlingen att Hanna inte var särskilt het på gröten men till slut blev nertjatad av den ihärdige Samuel August. Det är inte så förvånande att trofasta dottern Astrid inte tolkar breven så – hon vill ha det till en fantastisk kärleksaffär – men själv kan jag inte bli av med en bitter bismak efter läsningen. Stackars Hanna.

Ett intressant tidsdokument och med härlig berättarröst trots det lite småsorgliga innehållet.

Britt-Mari lättar sitt hjärta

\”Jag vill kunna något riktigt ordentligt, och jag vill försöka bli en riktig människa, som har lite värde i sig själv och inte bara som bihang till en karl. Jag tänker skaffa mig ett yrke, skriv opp det, så att du inte glömmer det! Ty att förtrösta enbart till ett par snygga ben, det tror jag är ett vågspel.\”

Astrid Lindgrens allra först utgivna bok, Britt-Mari lättar sitt hjärta, är en lättsam brevroman för unga tonåringar. Jag förstår att den inte blev någon jättesuccé, men dålig är den inte heller. Uppfostrande tonårsromaner är helt enkelt en knepigare genre än barnböcker.

Britt-Mari är fruktansvärt käck och livlig. Hon flörtar med trofaste pojkvännen Bertil, slåss med sin bror och låter sig inte imponeras av klassens rika och välklädda primadonna. Hon skriver till sin brevvän om precis allt, högt och lågt, i ett flöde av sprudlande energi och hon var nog en gnutta feministisk för sin tid.

Lindgren återanvände senare Britt-Maris storasyster – hon återkommer som Malin i Saltkråkan, komplett med matbordslyft, schejker och allt.

Klingsor

Torgny Lindgren har en alldeles speciell hand med orden. Jag vet inte hur han gör det, men magiskt blir det. Enkelt men målande och både roligt och sorgligt.

Jag läste till slut Klingsor som jag gått och dragit mig lite för, tyckte inte den verkade särskilt intressant. My bad.

Det handlar om den (rätt misslyckade) västerbottningen Klingsor som finner ett snett glas ute i skogen och börjar måla, istället för att jobba med resten av karlarna i skog och mark. Han börjar en korrespondenskurs samt en brevledes flört med kursinstruktören. I en gryta på spisen kokas en evinnerlig sörja av gamla inälvor och flottrester.

Visst, det blir lite mycket esoterika ibland, men är det någon som kommer undan med det så är det just Torgny Lindgren. Tumme upp!

Krigsdagböcker

Nordiska bokklubben läste Astrid Lindgrens krigsdagböcker, det var bra läsning. Den där blandningen av stora och små detaljer, ungefär \”idag invaderades Albanien och jag har köpt fyra kilo smör\”, den ger en så mycket mer levande bild av kriget.

Ett par tankar:
– Vi svenskar hade en sådan ofattbar tur som slapp undan så lindrigt – och vi har inte mycket att vara stolta över när det kommer till andra världskriget. Pragmatism eller feghet, det går lite på ett ut här.
– Dagböckerna innehåller en hel del oförklarade teasers, T.ex. när Astrid nämner i förbigående att det har hänt något katastrofalt privat men utan någon som helst förklaring. Och vad hände med det försvunna finska krigsbarnet? Bokklubben efterlyste fotnötter, eller åtminstone en bättre wikipediatext som ger svaren.
– Hon skrev så bra, redan då. Ett eget språk, roligt och tydligt och lättläst och målande utan att bli fjantigt eller svulstigt. Hatten av.
Dessutom extra intressant att läsa just den här boken tillsammans med ett gäng danska, norska och finska kvinnor som kunde fylla i luckorna och förklara vad som egentligen hände på de andra fronterna.

Den lilla filmen inuti ens huvud

Det har varit kallt i Bryssel de senaste veckorna, liksom det har varit kallt i slutet av april över hela Europa. Hagelskurar och långkalsonger.

Och eftersom det  funkade sist så tog jag till det beprövade knepet med Vi på Saltkråkan nu igen, fast den här gången tittade jag igenom TV-serien via SVTs Öppet Arkiv.

Jag har ju sett den här serien – antagligen flera gånger – men blev ändå mäkta förvånad av den. Den är ju inte alls som boken! Flera av de centrala kapitlen i boken (Jocke dör och Båtsman blir nästan skjuten, sälen Moses och Malins Petter, till exempel) finns inte alls med i TV-serien, istället finns en bovjakt och skattsökande i ett vrak. Scener jag inte alls minns. Förvirrande!

Framför allt som min hjärna mycket tydligt ser figurerna från TV-serien när jag läser boken, jag kunde ha svurit på att jag har sett Jockes begravning spelad av TV-karaktärerna. Men det är alltså en version som bara finns i mitt huvud.

Och jo, det kändes lite varmare i tårna efteråt, fast det kan ju ha varit för att jag tittade iförd duntäcke och med en kopp te i handen.

Fyra tips för tåuppvärmning

Tiddelipom! Och nästa vår, om bra det går, i mina tår, det töar.

Vi hade lite otur igår – dagen med årets köldknäpp – för just medan temperaturen runt vår lilla stuga sjönk till -21 höll ett par hantverkare på att reparera vår vedspis. Så vi fick klara oss på varmluftsblåsen. Det gick, men det var inte varmt.

Min motstrategi hade fyra huvudspår:

– Dricka stora mängder te.
– Ha på sig alla kläder.
– Tända mängder av värmeljus.
– Läsa den somrigaste boken.

Inte kan en läsa Vi på Saltkråkan och frysa samtidigt! I alla fall inte i midsommarkapitlen.

Tematrio: storslagen natur

Lyran firar att Lars Lerin fick Augustpriset i kategorin \”Årets svenska fackbok\” för sin Naturlära. Dagens tematrio handlar därför om naturskildringar.

Astrid Lindgren har gjort mycket fint, men ett särskilt gott öga har jag till skogen i Ronja Rövardotter.

Selma Lagerlöf, denna toppentant, beskriver hela Sverige med alla olika växtzoner och egenheter i (den ärligt talat lite väl långrandiga) Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Och så slår vi till med en maritim miljö också: Ernest Hemingway, Den gamle och havet. Så deppig. Så fin. Så väldigt mycket saltvatten.

Och grattis till årets Augustpristagare: Lars Lerin, Kristina Sandberg, Jakob Wegelius och Matilde Villegas Bengtsson!

Tematrio: kompisar

Hälsningar från Tyskland! Tassahunden och vi är äntligen på semester. Men tematrion vill vi ändå inte missa, här kommer mitt bidrag till Lyrans veckofråga: tre böcker om vänskap.

Först en bok om vänskap med en låtsasvän (eller?): Astrid Lindgren, Nils Karlsson Pyssling flyttar in. Om den mycket ensamma pojken Bertil som får en liten, liten vän. Eller om allt bara händer i hans huvud.

Sedan om vänskap över generationsgränserna, ett populärt populärkulturellt tema. I Fannie Flaggs (Rita Mae Browns exflickvän) Stekta gröna tomater på Whistlestop Café får hopplösa hemmafrun Evelyn stöd av gamla Ninny som hon av en slump träffar på ett ålderdomshem. Allteftersom Ninny berättar mer om sitt liv som ung får Evelyn ny energi att ta kontroll över sitt eget liv.

Och sist, en bok om ojämställd och ganska olycklig vänskap: Evelyn Waugh, Brideshead revisited. Ung student träffar annan mycket dekadent student, vänskap uppstår, champagne dricks och familjerelationer fallerar.