Högt bland Saarijärvis moar

Klassisk arbetarlitteratur när den är som bäst – Väinö Linna skrev mer än bara Okänd soldat. Jag läste Högt bland Saarijärvis moar som är första delen i en trilogi.

Jussi är torpare, det vill säga mer eller mindre livegen. Han har ett litet torp som han hyr från den rika prästgården i utbyte mot dagsverken tre dagar i veckan. Jordägarna kan säga upp torparna lite hur som helst och kan tvinga fram extra dagsverken utan hänsyn till att torparna också har sina \”egna\” jordar att sköta. Jussi är driftig och dikar ut ett kärr för att få mer odlingsjord och större chans att få familjen att överleva de hårda vintrarna. Men trots att det är han som har gjort allt arbete och förvandlat värdelös mark till värdefull så har han ingen äganderätt till den nya jorden. Den tas brutalt ifrån honom trots de kontrakt som skrivits. Samtidigt innebär sekelskiftestiden förändring i Finland. Socialismen är på intåg och en arbetarrörelse börjar ta form.
Jag gillar Linnas till synes enkla beskrivningar av ett komplext samhälle. Han berättar om alla de olika människotyperna i byn. Alla upplever socialismen olika. Vissa är rädda för det nya, andra blir upplivade av de nya möjligheterna. Kvinnornas öden är helt olika männens, och tyngre på många sätt. De ska inte bara hålla familjen vid liv, de ska dessutom försöka freda sig mot kladdande händer och våldsamma fyllbultar till män. De går med i protesttågen fast att det inte är deras rösträtt det handlar om. Linna försöker också förklara jordägarnas perspektiv och hur olika bönder ser på torparnas protester. Ingen kategori är enhetlig – de är alla individer.
Visserligen individer som ibland är lite svårbegripna:

\”- Nä, perkele… Nog sku man bord vis han. Att täckas bär sej åt sådä på en arbetarfest.
– Jo… Int borda man få ha tåkodä för sej. He ä frihet i Finland nu å, å då får int man prat va som helst.
– Ja, he ä såna tider nu.
– Böri nu int för helvite å bråk me Kustaa.\”

Bra läsning, när en väl har klurat ut bonnadialekten!

Tematrio: krig och elände

Lyrans tematrio denna vecka handlar om krigets fasor.

Krigsskildringar finns ju i massor! Jag ger ett hedersomnämnande till Illiaden och ger mig sedan raskt in i triotipsandet:

Väinö Linna, Okänd soldat, är en ohygglig berättelse om unga rekryter som är ute i blöta träskmarker och kall snö under finska fortsättningskriget mot Ryssland, 1941-44. Inga förskönande nationalistiska slogans, bara elände, kallbrand, dåliga rationer och synen av en vän som sprängs i bitar. Detta är en mycket viktig och mycket läsvärd bok, det bästa manifestet för pacifism som hade kunnat skrivas.

Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol handlar om ett par tvillingsystrar som genomlever Biafrakriget i Nigeria. Otäckt, otäckt och strålande väl berättat. Om våldtäkt som vapen, om familjer som hamnar på olika sidor stridslinjen och om vad som händer när gamla hierarkier ställs på huvudet och kaos bryter ut.

Slutligen, Erich Maria Remarque, På västfronten intet nytt, om de fasansfulla och hopplösa skyttegravarna i första världskriget. En ung grabb skickas ut som bårbärare och lär sig ljuga, stjäla och gömma sig, det vill säga: överleva. Om hur människor i krig snabbt blir avtrubbade och om det nödvändiga i att avhumanisera fienden. Fast att båda sidors arméer består av lika rädda, osnutna pojkmän.

Om folk kunde ägna sig mer åt att läsa skulle färre krig hinnas med. Så det så.

Grattis, Finland!

Hurra för Finland på självständighetsdagen 6 december!

Det finns många riktigt bra finska författare och här tipsar jag om tre favoriter:

1. Tove Jansson. I princip allt som kom ur hennes penna var rent guld. Anarkistiskt, surrealistiskt, vemodigt och fantastiskt bra. (Vem jag skulle vara i Mumindalen? Sannolikt Mårran).

2. Sofi Oksanen. Utrensning var fantastisk, fast hemsk, och hon använder ett språk och en liknelseflora så rik som knappast någon annan. Jag var inte lika intresserad av Stalins kossor och jag tycker det fanns saker kvar att jobba på i När duvorna försvann. Likväl är hon en av mina författarhjältar.

3. Väinö Linna. Till skillnad från nationalromantiske Runeberg skildrar Linna krigets fasor så som de faktiskt är. Okänd soldat är bland de otäckaste böcker man kan läsa i all sin sakliga nykterhet, men alla borde läsa den ändå. Om alla hade läst Linna skulle det vara färre krig i världen.