Klassisk arbetarlitteratur när den är som bäst – Väinö Linna skrev mer än bara Okänd soldat. Jag läste Högt bland Saarijärvis moar som är första delen i en trilogi.
Jussi är torpare, det vill säga mer eller mindre livegen. Han har ett litet torp som han hyr från den rika prästgården i utbyte mot dagsverken tre dagar i veckan. Jordägarna kan säga upp torparna lite hur som helst och kan tvinga fram extra dagsverken utan hänsyn till att torparna också har sina \”egna\” jordar att sköta. Jussi är driftig och dikar ut ett kärr för att få mer odlingsjord och större chans att få familjen att överleva de hårda vintrarna. Men trots att det är han som har gjort allt arbete och förvandlat värdelös mark till värdefull så har han ingen äganderätt till den nya jorden. Den tas brutalt ifrån honom trots de kontrakt som skrivits. Samtidigt innebär sekelskiftestiden förändring i Finland. Socialismen är på intåg och en arbetarrörelse börjar ta form.
Jag gillar Linnas till synes enkla beskrivningar av ett komplext samhälle. Han berättar om alla de olika människotyperna i byn. Alla upplever socialismen olika. Vissa är rädda för det nya, andra blir upplivade av de nya möjligheterna. Kvinnornas öden är helt olika männens, och tyngre på många sätt. De ska inte bara hålla familjen vid liv, de ska dessutom försöka freda sig mot kladdande händer och våldsamma fyllbultar till män. De går med i protesttågen fast att det inte är deras rösträtt det handlar om. Linna försöker också förklara jordägarnas perspektiv och hur olika bönder ser på torparnas protester. Ingen kategori är enhetlig – de är alla individer.
Visserligen individer som ibland är lite svårbegripna:
\”- Nä, perkele… Nog sku man bord vis han. Att täckas bär sej åt sådä på en arbetarfest.
– Jo… Int borda man få ha tåkodä för sej. He ä frihet i Finland nu å, å då får int man prat va som helst.
– Ja, he ä såna tider nu.
– Böri nu int för helvite å bråk me Kustaa.\”
Bra läsning, när en väl har klurat ut bonnadialekten!
Litterärt ofog 