Förhandlaren

Frederick Forsyths böcker är (var) oftast underhållande – de senare titlarna undantagna. Förhandlaren är från en mellanperiod och funkar fortfarande.

Det är nittiotal, peak oil har just blivit ett begrepp och både USA och Sovjetunionen (på sista versen) oroar sig över framtida oljeförsörjning och de skenande kallakrigsrelaterade försvarsutgifterna. Det finns två läger i båda stormakterna: de som vill gå den fredliga vägen och rusta ner och de som istället vill rusta upp och säkra oljan med militära medel. Några skrupelfria ondingar sätter ihop en elak plan för att skifta folkopinionen i en viss riktning… Presidenten son kidnappas som en bricka i spelet och den geniale förhandlaren Quinn kallas in. Om han misslyckas kommer inte bara presidenten bli ledsen – det kommer sannolikt också innebära kärnvapenkrig och blodbad i Mellanöstern.

Jag gillar nittiotalskulissen med Thatcher och Gorbatjov. Det är action och spionthriller i hög hastighet, med en typisk Forsythsk Lone Rider i huvudrollen. Quinn kan planera mästerligt och är förstås en hejare på allt från svetsning till bergsklättring och talar dessutom världens alla språk flytande. Vilken man.*

Forsyth borde inte få skriva om hur kvinnor upplever sex – han borde faktiskt inte skriva om sex över huvud taget för han gör det så dåligt. Men han är rolig och fängslande när han skriver kluriga spionplaner!

…

*Obs: ironi.

Bad sex in fiction award

Ånej – det delas inte ut något Bad sex in fiction award i år! Det som brukar vara så roligt.

Literary review informerar:

\”After weeks of deliberation, the judges of the Bad Sex in Fiction Award 2020 have taken the difficult decision to cancel this year’s prize.

The judges felt that the public had been subjected to too many bad things this year to justify exposing it to bad sex as well. They warned, however, that the cancellation of the 2020 awards should not be taken as a licence to write bad sex.\”

Oh well, vi får ta igen det nästa år istället. 

Pots and pans

En viss podcastserie gör för övrigt att jag inte längre kan se den här typen av meningar utan att fnissa:

Gil signed out his pots and pans and we sailed on.

Vissa av sexscenerna i Cooking for Picasso är nästan, men bara nästan, i klass med Rocky Flintstones texter.

Lögnaren

Möjligen har det blivit något av en överdos av Stephen Fry på sistone. Jag noterar till exempel att samma skämt om dåligt vin (\”men hur fick de katten att pricka rätt i flaskan?\”) dyker upp i både Mythos och Lögnaren.

Men det må väl vara förlåtet!

Lögnaren är Frys debutroman, en halsbrytande skröna som lånat en hel del från hans egen uppväxt. Adrian är en notorisk lögnhals och lite för smart för sitt eget bästa. Som ung homosexuell på en internatskola för pojkar har han både väldigt mycket sex och en väldigt smal balansgång att gå. Att kladda runt på varandra är nämligen helt självklart för internatpojkarna men att bli kär i en grabb… det är inte lika godtagbart.

Det är inte ordentligt tillslipat och berättelsen är rörig och lite förvirrande. Den mer avskalade elegansen kommer först i Frys senare böcker. Istället är det ett överdåd av provokationer, krångliga ord och massvis med okonventionellt sex. Och sedan kommer ett par oväntade vändningar på slutet  när alltihop avslöjas som en invecklad spionhistoria…

Medelhögt betyg.

Kalejdoskop

Bokklubben läste också en bonusbok: Pernilla Jourde, Kalejdoskop. En serie \”vågade\” noveller som utspelar sig i Paris.

Temat är unga flickor i ett nytt land, som utforskar sin sexualitet och som ännu inte har koll på vilka gränser de har rätt att dra och därför har en väldig massa dåligt sex med äldre män. Tjejerna blir kåta och attraherade eller i alla fall smickrade av männen som vill fingra och greja.

Det är en väldigt sorglig och mörk novellsamling. Jag blir inte klok på vad som är meningen – är det tänkt som mjukporr? Som varning? En mycket modig självbiografi? Men jag tror att det helt enkelt är en ganska ärlig och hyfsat realistisk skildring av hur lätt det är att manipulera unga tjejer som är ensamma och lite osäkra.

Provokativ gayklassiker om mord och sex

Jean Genets Matrosen och stjärnan kallas numera för modern klassiker. En sak är i alla fall säker – om den lyckas vara provokativ idag så är det ingenting emot vad den måste ha varit när den kom 1947!

Den unge snygge sjömannen Querelle kliver av fartyget i den dimmiga och råa hamnstaden Brest. Han har mördat och rånat sig igenom halva världen och han är fullständigt skrupelfri. Han drar sig inte för att sätta dit eller mörda sina vänner, han har sex med både poliser, bordellägare och andra sjömän och han är inte främmande ens för att sticka kniven i sin egen bror. Det är grafiska beskrivningar av det mest oromantiska bögsex, knapplösa knull i smutsiga miljöer. Hamnarbetarna och sjömännen ligger runt med varandra så det står härliga till. Dessutom med en viss portion humor i all svärtan:

\”För att kunna utföra den mördande handlingen måste han koncentrera sig på en enda sak: han fick inte genom någon brysk rörelse väcka Vics uppmärksamhet ty det kunde ju hända att Vic inte var van vid att bli mördad och att han därför skrek.\”

Det påstås i många äldre recensioner/kommentarer att Genets bok är \”en hyllning till brottet\” men det har jag svårt att se, förutom i det att han beskriver morden och rånen rakt upp och ner utan tydligt avståndstagande från författaren. Och att huvudkaraktären inte får sitt straff. Innebär detta en hyllning? Jag tror att Genet helt enkelt roades av att skriva något provocerande och otidstypiskt. Han experimenterade, som konstnärer och författare har gjort i alla tider.

Texten håller till viss del dåligt idag, det är knepigt att förhålla sig till några av de chockerande nedsättande beskrivningarna av homosexuell kärlek och lust. Samtidigt en oväntat rakryggad skildring av en typ av kärleksrelationer som annars inte hamnade på pränt i perioden innan och kring 1940-talet. Klurigt – men intressant.

Stackars Humberts förlorade handbok

Jag passerade biblioteket häromdagen och vad fick jag se, om inte Humbert Humbert som frenetiskt rotade i en hylla med relationsrelaterat.

– Men Humbert, viskade jag förvånat (jag trodde att han fortfarande satt inne), vad gör du här?

– Jag behöver låna en bok! viskade Humbert, men den verkar inte finnas.

Han satte sig med en sorgsen duns i en av läsfåtöljerna vid fönstret. 

– Det stod i tidningen att det har kommit ut en handbok för äktenskap och, ja du vet… Frugan är ju lite nere. Gråter och bråkar och har sig. Jag tänkte att det kunde hjälpa med några tips?

– Men Humbert, menar du socialstyrelsens nya broschyr? frågade jag häpet men lågmält.

Humbert Humbert satte sig kapprak i stolen och såg förväntansfullt på mig.

– Ja precis! Har du ett exemplar?

– Nej, den drogs ju tillbaka efter bara en vecka. Har du missat det? Men jag tror ändå inte…

– Attans! avbröt han mig. Vad ska jag nu hitta på för att göra Lollo glad? Och socialstyrelsens godkännande och allt, då hade hon kanske äntligen slutat gnälla så.

Jag hade tänkt föreslå att han kunde ju alltid lämna tillbaka henne dit hon hörde hemma, men just då kom en bibliotekarie och stirrade strängt på oss och under tiden hann Humbert smita sin väg i sin diskreta grå regnrock.

Pessimism och robotkärlek – Stengudarna

Jeanette Winterson är en härlig författarbekantskap, alltid lite överraskande och varje roman lite annorlunda jämfört med de förra. Jag hittade The stone gods i bokbytarhyllan på jobbet (bra arbetsplatsinitiativ!).

Det handlar om Billie och Spike som i en framtids(?)dystopi tvingas söka sig bort från en planet på väg att kollapsa av mänsklig klimatpåverkan och krig, i ett försök att hitta en ny jord för mänskligheten att börja om på. Den värld de lämnar är fullständigt förskräcklig – genmodifiering, pedofili, ytliga och destruktiva ideal, krig och rasism. För att inte tala om miljöförstöringen. Billie och Spike dras till varandra, trots att deras kärlek är olaglig. Spike är nämligen inte människa utan nästa steg i evolutionen: en robo sabiens. AI, helt enkelt. Det går åt helvete på många vis, men Billie och Spike återkommer i nya skepnader genom historien, för det här är en deprimerande roman om hur människorna aldrig lär sig. Samma misstag begås om och om igen.

Jag älskade den första, mycket hemska delen och tänkte att detta är det bästa av Winterson hittills. Sedan blev jag lite  besviken på stycke två som handlar om en annan tidsepok. Sedan tog det sig igen. Överlag: bra eller kanske till och med mycket bra läsning.

Det är mycket AI och avancerade robotar i min läsning just nu: Atwoods The heart goes last, Browns Origins, robotskriven fan-fiction i Harry Potter and the portrait of what looked like a large pile of ash. Hittills har dessa robotar antingen visat sig vara antingen mördare, sexgalningar eller författaraspiranter med MYCKET livlig fantasi. Bör en vara orolig?

Pamela – dygden belönas – eller?

Samuel Richardsons klassiker Pamuela; or, virtue rewarded är lång, mycket lång. På sjuttonhundratalet fanns inga hårdhänta redaktörer som markerade strykningar i texten, och papper fanns i överflöd, av allt att döma.

I korta drag: sextonåriga Pamela arbetar som kammarjungfru hos en rik adelsdam. När den gamla kvinnan dör tar hennes son över hushållet. Han blir blixtförälskad i Pamela och fast besluten att få henne i säng. Men Pamela är strängt uppfostrad – fattig men mycket dygdig. Hellre dör jag! utbrister hon, och motstår alla attacker. Mannen bestämmer sig då för att kidnappa Pamela och håller henne inspärrad under hårda förhållanden för att tvinga henne att ge med sig. Pamela håller på sin \”ärbarhet\” och vinner därmed mannens verkliga kärlek.

Med nutida perspektiv är det här en fullständigt vansinnig roman. Vad håller flickeflarnet på med? Varför stannar hon och försöker omvända honom, efter allt han har utsatt henne för? Och är de ironiska eller helt allvarligt menade, alla Pamelas småskrytiga brev hem om hur älskad hon är av alla och hur god och blygsam hon är? Kommer det någonsin komma en knorr, en intrigvändning, något som gör berättelsen mer komplex? Nej.

Men det är också en förfärlig påminnelse om den totala skyddslöshet fattiga människor (flickor, särskilt) befann sig i innan rättsstat och allmänna mänskliga rättigheter hade etablerats. Pamela har ingenstans att vända sig, det finns ingen polis, ingen jourlinje att ringa. Grannarna ser inget problem – hon är ju bara en fattig tös och han är man, vad finns där att göra? Det är intressant på flera plan: både i det som berättas och i hur självklart det berättas.

Huvudantagonisten är en förskräcklig person, nästan ännu värre i slutet när han har \”blivit god\” än under tiden som ond sexuell predator. Han skriver nämligen långa listor med regler för sin lydiga hustru: hon får aldrig göra honom arg, strunta i att klä sig fint, säga emot eller visa tecken på egen vilja… Pamela tycker att det verkar rimligt. Det tycker inte jag.

Richardson har inget förtroende för läsaren så för säkerhets skull slutar boken med ett facit på hur en ska förstå berättelsen: du som ung flicka ska ta Pamela som din förebild, du som ung adelsman ska låta bli att kidnappa husan – men om du råkar göra det, gift dig i alla fall med henne efter våldtäkten.

Det är en lång, lång bok.*

* Och då gav jag ändå upp efter Volym I och fortsatte inte med de trehundra sidorna i Volym II.

Tematrio: #metoo

#MeToo-kampanjen har verkligen gått fram som en tsunami, jag hoppas den kommer att göra skillnad på lång sikt och inte bara de här få veckorna. Det passar i vilket fall utmärkt att detta är temat också för veckans trio hos Lyran: sexuellt våld, kränkningar och trakasserier.

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall är en av de mest uppslitande berättelser jag har läst. Om våldtäkt inom äktenskapet i ett dåtida samhälle där alla runt omkring vet, men alla blundar, för det är ju ändå hans \”rätt\”. Sa jag dåtida? Ja, det skulle en ju önska…

Oförmågan att förstå att allt utom ett tydligt ja betyder NEJ är också grundintrigen i Samuel Richardsons Pamela; or, virtue rewarded från 1740 som jag passande nog råkar läsa just nu. En rik herreman blir så betuttad i sin husa att han känner sig tvingad att kidnappa henne och trakassera henne å det grövsta för att försöka få henne till sin älskarinna. Men dygdiga Pamela värjer sig och gör motstånd för hon är minsann inte den som lägger sig med folk ogift.

Så skulle jag också vilja slå ett slag för Majgull Axelssons Slumpvandring om tre kvinnor i olika tider. Där finns en scen som jag funderat mycket på och som fick mig att reagera mycket när jag läste den: en beskrivning av en våldtäkt i gråzonen. Ett tonårigt par, där hon inte egentligen är så intresserad men hon har ingen annanstans att ta vägen. Hon säger ja ena gången och känner därför inte att hon \”kan\” säga nej ett par timmar senare, fast att hon ju faktiskt inte vill! Hon går med på det av artighet och för att det blir så krångligt att ställa till stort problem och eftersom hon är rädd för konsekvenserna. En situation som jag tror många känner igen, som inte alltid är ett direkt övergrepp men som absolut inte är okej, egentligen. Och det grundar sig i pojkars upplevda \”rätt\” till tjejers kroppar, där en starkare samtyckeskultur skulle göra all skillnad i världen.

Slumpvandring handlar om så mycket annat också, det är en utmärkt roman. Läs den!