AI enligt Ishiguro

Kazuo Ishiguro! Vi skulle kunna ge honom nobelpriset varje år. Allt han skriver är genialt.

Klara och solen är en typiskt Ishigurosk roman om ett knepigt ämne: AI, smarta robotar och moraliska dilemman.

I en dystopisk framtid kan barn och ungdomar köpa sig en Artificiell Vän som sällskap. Klara är en sån vän, hon står i skyltfönstret och drömmer om att bli vald av ett barn en dag.

Det är så fruktansvärt smart skrivet. Mycket sägs inte alls eller bara mellan raderna. Gradvis upptäcker man mer och mer vad som egentligen händer omkring Klara. Och varför hennes nya matte Josie är så svag! Utan att skriva en splattrig eller överdriven skräckroman pekar Ishiguro väldigt tydligt på vad som kan bli problemet med AI-teknik: Klara vill så väl, hon vill göra gott. Men hon drar sina slutsatser baserat på vad hon lärt sig från människor… och därför blir det inte alltid riktigt bra och säkert i slutänden. De mänskliga tillkortakommandena överförs till robotarna, fast lite farligare. På många sätt blir detta mer skrämmande än om det bara hade varit mord och blod och cyborgerna anfaller.

Det är en förfärligt sorglig och mycket fin bok. Tänkvärd, klok, välskriven, intressant och mycket rar. Stora tankar dolt i det till synes lilla formatet och en enkel berättelse. Genialt.

Annons

Stephen Frys version av Illiaden

Stephen Fry! Nu är han så gammal och väletablerad att han kan syssla med precis vad han vill – och då väljer han ett gigantiskt nördprojekt på tema klassisk bildning. JAG ÄLSKAR DET!

Troy är Frys egen sammanställning av det kompletta slaget om Troja. Med utvikningar, förklaringar och kommentarer – och med Frys speciella och mycket roliga tvist på en del dialoger.

Jag lyssnade på ljudboksversionen som författaren läser själv och han är ju genial, så det var utmärkt underhållning.

Om en är lite bildningsnörd och inte tycker det är alltför jobbigt med lååånga listor på namn, vill säga.

Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.

Rebecca

Daphne du Maurier, alltså! Varför har jag inte läst henne förut? Nu blev det klassikern Rebecca och det var en intressant bekantskap.

En ung, mycket ung flicka blir blixtkär i en äldre man och låter sig giftas bort med honom trots att han visar minst sagt bristande entusiasm. Han är nämligen nybliven änkling och verkar fortfarande alldeles besatt av sin döda hustru, Rebecca. Det blir inte bättre när de kommer hem till hans herrgård Manderley efter smekmånaden och den nya lilla frun (namnlös! intressant nog) utsätts för vardagen, den döda föregångarens ständiga närvaro samt Mrs Danvers…

Det är ju en fantastisk thriller! Jag vill skaka liv i lilla flickhustrun från sida ett, men ännu mer vill jag piska upp den idiotiske mannen som behandlar henne ungefär som ett gulligt litet husdjur. Ett så väldigt tragiskt öde – hon har ingen maktposition, kan inte hävda sig, kan inte konkurrera med den döda Rebecca som var så vuxen, vacker, älskad och självsäker. Och hon är helt utelämnad åt den hånfulla herrgårdspersonalen.

Mrs Danvers, ja. Hon är fantastisk. Den onda hushållerskan som lägger ut den ena djävulska fällan efter den andra. Hon älskade Rebecca och är därför fast besluten att göra livet till ett helvete för nya frun.

Och ÄNTLIGEN begriper jag älsklingsförfattaren Jasper Ffordes serie om Thursday Next lite bättre! Där förekommer ju en hemsk armé av onda Danverskloner. Nu trillade polletten äntligen ner.

Jag gillar boken, även om jag kunde ha tänkt mig ett lite mer skarptandat slut…

Mordkonsulten

Elly Griffiths har nog mycket roligt när hon skriver sin kurs i litteraturhistoria, förlåt, deckarserien om Harbinder Kaur.

Bok ett (Främlingen) var en djupdykning i genren gotiska skräck- och äventyrsromaner. Bok två (Mordkonsulten) ger en överblick över deckargenren. Från pusseldeckarna till dagens actionladdade polisromaner. En lär sig mycket! Och så är det en liten mordintrig också, förstås.

Harbinder Kaur får hjälp av några glada amatördetektiver att lösa mordet på en gammal tant med udda hobby: mordkomplotter. En Ms Marple på ålderdomshemmet.

Intrigen håller inte riktigt ihop men karaktärerna är charmiga och litteraturreferenserna trevliga för en boknörd. Men jag kommer nog inte läsa mer av Griffiths (det skulle vara om nästa bok handlar om sci-fi-dystopier då).

Djävulens cigarrökande kattkompis

Michail Bulgakovs moderna klassiker Mästaren och Margarita var mycket bättre än jag väntade mig. Jag har gått och dragit mig för den lite, den verkade så jobbig.

Men rysk satir är ändå något alldeles särskilt! Jag antar att den här romanen kritiserar en hel del som jag missar för att jag inte vet tillräckligt om sovjetiskt trettiotal. Men jag plockar i alla fall upp en del trådar: korruption, hyckleri och människor som mystiskt ”försvinner” när de gått hemifrån med en polis. Jag misstänker att det finns en religionskritisk vinkel också, men den är så finurlig så jag kan inte lista ut åt vilket håll den är menad att slå – är Bulgakov mot kristendomen eller mot statsateismen? Kanske är det kängor åt bådadera.

Två poeter sitter och samtalar en varm sommarkväll när en främling kommer fram till dem och utmanar dem på filosofisk utläggning. Det visar sig vara Herr Satan själv, han är på besök i Moskva för att ställa till med en midnattsbal. Med sig har han ett par otäcka kumpaner varav en är en jättestor svart katt (katten Behemot är det bästa med hela romanen!). Alla som försöker stoppa eller ifrågasätta deras framfart hamnar snart på sinnessjukhuset. Det finns också två inflätade parallelspår: Jesus-på-korset-historien från Pontius Pilatus synvinkel samt kärleksrelationen mellan den misslyckade författaren Mästaren och hans älskarinna Margarita.

Att skriva politisk satir på trettiotalet var farligt, och det är väl därför Mästaren och Margarita är så absurd, komplicerad och inlindad. Ingen kan påstå att Bulgakov skriver någonting kritiskt rakt på sak. Jag gillar det. Det är knasigt, det är klurigt och det är ganska skojigt, om en gillar vansinnigt skruvade berättelser.

Wilkie Collins for President

Ju mer jag läser av Wilkie Collins desto mer förtjust blir jag i Wilkie Collins. No name är ytterligare en tiopoängare.

Två systrar – en tystlåten och tillbakadragen, en frimodig och lättsinnig – blir blåsta på sitt fadersarv på grund av en stor familjehemlighet i kombination med en krumelur i den brittiska lagstiftningen. Från att ha levt ett gott liv i ekonomisk trygghet står de plötsligt på gatan tomhänta. Ena systern hanterar det genom att skaffa ett jobb. Den andra systern tänker ut en FANTASTISK och storstilad plan för att hämnas på den snåla släktingen som lurat dem. Därefter följer en hjärnornas kamp mellan den hämndlystna systern och släktingens mycket kluriga (och giriga) hushållerska. 

Det är strålande underhållning i klassisk tappning. Jag undrar om Wilkie Collins inte måste ha ansetts ganska vågad för sin tid.

Dessutom: starka kvinnor i alla huvudroller, samhällskritik blandat med slapstick, många intrigtvister och överraskningar, högt och lågt – roligt och sorgligt. Collins romaner har allt.

Klassiska hjältesagorna i Fry-version

Vi har lyssnat klart på Stephen Frys Heroes. Det tog tid eftersom vi bara har lyssnat på den under de långa bilresorna till och från Belgien två gånger per år. Men nu!

Stephen Fry har arbetat om och sorterat de gamla grekiska hjätesagorna (Herkules, Theseus, Jason och Medea, och så vidare) och gjort dem tillgängliga i sin helhet men utan att tappa bort bildningselementet. Det är inget slarv, Fry är klassiskt bildad. Men dessutom lägger han till sin egen speciella och roliga röst och broderar ut berättelserna med fyndig dialog och smarta kommentarer. 

Den här boken vinner mycket på att lyssnas på med Fry som uppläsare! Men jag har faktiskt också köpt en papperskopia för att kunna gå tillbaka och bläddra i berättelserna igen. Så bra är den – snäppet bättre än Mythos om gudasagorna.

Familjen Mauprat – läs George Sand

George Sand, alltså! Eller snarare: Aurore Dupin, som hon ju egentligen hette. Varför har jag inte läst henne förut? Familjen Mauprat är en klarsynt roman, med förvånansvärt moderna karaktärer trots att den skrevs på 1830-talet. Och oväntat rolig/oförutsägbar.

\”Min sidenväst och fickorna på den fick mig att minnas att jag var dömd att aldrig mera ta livet av någon.\”

Inte konstigt att Dupin var en skandalernas kvinna, redan innan det där med att hon ibland gick i byxor.

Romanen handlar om Edmée och Bernard, sjuttonåriga sysslingar och de sista överlevande ur en mycket vanryktad släkt av våldsmän och stråtrövare. De träffar på varandra av en slump i samband med en jaktolycka och Bernard blir omedelbart mycket kär. Men Edmée är inte särskilt imponerad och det blir ingen lätt match för Bernard att vinna hennes hjärta.

Det är en så klockren beskrivning av en självcentrerad, obildad tonårskille utan impulskontroll. Han tror att han kan ta vad han vill ha, han blir sur när han inte får som han vill och han vill absolut inte plugga, men när han väl börjar plugga tror han efter två böcker att han vet allt och vet bäst. Självförtroendet är det minsann inget fel på.

Edmée å andra sidan är något mycket ovanligt för sin tid: hon är en tuff tjej som ställer krav. Inte på det mesiga martyrsättet som till exempel Samuel Richardsons Pamela eller Elin Wägners Åsa-Hanna. Tänk snarare omutliga Jane Eyre. Edmée säger till Bernard: hörru din lufs, jag gillar dig visserligen men om du inte skärper dig tar jag hellre livet av mig – eller dig – än kommer i närheten av dig. Och hon menar det!

Naturligtvis mognar Bernard och kommer till insikt, bland annat genom att han deltar i krigen i Amerika och börjar förstå sig på politiken (ledtråd: Dupin drar åt revolutionärt vänster). Det blir ändå inte ett klassiskt lyckligt slut, vilket jag uppskattar. Istället ett par \”oväntade\” (nåja) vändningar precis på slutet.

Det här är en bra bok och särskilt intressant för sin tid.

Macbeth

När en ändå bläddrar igenom sin Macbeth för att kolla korrekta citat, då kan en ju lika gärna läsa hela…

Nu är Macbeth visserligen inte en av Shakespeares bästa, men ändå. De där häxorna är ju för härliga.

Double, double toil and trouble;
Fire burn and cauldron bubble

Storyn går ungefär så här: skotske kung Duncan välkomnar en av sina krigsherrar, Macbeth, som just tycks ha vunnit ett viktigt slag åt honom. Men Macbeth är en äregirig typ och när tre häxor lovar honom att han kan bli kung, att han inte har något att frukta så länge inte skogen flyttar sig till hans slott och att ingen av kvinna född kan döda honom, då passar han på och lönnmördar kungen och tar tronen för egen räkning. Sedan blir det diverse ytterligare mord, ett par spökerier och några mycket nöjda häxor som kanske inte sa riktigt hela sanningen den där första gången de blev tillfrågade…

Det är något med Shakespeare, det är det.