Rebecca

Daphne du Maurier, alltså! Varför har jag inte läst henne förut? Nu blev det klassikern Rebecca och det var en intressant bekantskap.

En ung, mycket ung flicka blir blixtkär i en äldre man och låter sig giftas bort med honom trots att han visar minst sagt bristande entusiasm. Han är nämligen nybliven änkling och verkar fortfarande alldeles besatt av sin döda hustru, Rebecca. Det blir inte bättre när de kommer hem till hans herrgård Manderley efter smekmånaden och den nya lilla frun (namnlös! intressant nog) utsätts för vardagen, den döda föregångarens ständiga närvaro samt Mrs Danvers…

Det är ju en fantastisk thriller! Jag vill skaka liv i lilla flickhustrun från sida ett, men ännu mer vill jag piska upp den idiotiske mannen som behandlar henne ungefär som ett gulligt litet husdjur. Ett så väldigt tragiskt öde – hon har ingen maktposition, kan inte hävda sig, kan inte konkurrera med den döda Rebecca som var så vuxen, vacker, älskad och självsäker. Och hon är helt utelämnad åt den hånfulla herrgårdspersonalen.

Mrs Danvers, ja. Hon är fantastisk. Den onda hushållerskan som lägger ut den ena djävulska fällan efter den andra. Hon älskade Rebecca och är därför fast besluten att göra livet till ett helvete för nya frun.

Och ÄNTLIGEN begriper jag älsklingsförfattaren Jasper Ffordes serie om Thursday Next lite bättre! Där förekommer ju en hemsk armé av onda Danverskloner. Nu trillade polletten äntligen ner.

Jag gillar boken, även om jag kunde ha tänkt mig ett lite mer skarptandat slut…

Mordkonsulten

Elly Griffiths har nog mycket roligt när hon skriver sin kurs i litteraturhistoria, förlåt, deckarserien om Harbinder Kaur.

Bok ett (Främlingen) var en djupdykning i genren gotiska skräck- och äventyrsromaner. Bok två (Mordkonsulten) ger en överblick över deckargenren. Från pusseldeckarna till dagens actionladdade polisromaner. En lär sig mycket! Och så är det en liten mordintrig också, förstås.

Harbinder Kaur får hjälp av några glada amatördetektiver att lösa mordet på en gammal tant med udda hobby: mordkomplotter. En Ms Marple på ålderdomshemmet.

Intrigen håller inte riktigt ihop men karaktärerna är charmiga och litteraturreferenserna trevliga för en boknörd. Men jag kommer nog inte läsa mer av Griffiths (det skulle vara om nästa bok handlar om sci-fi-dystopier då).

Djävulens cigarrökande kattkompis

Michail Bulgakovs moderna klassiker Mästaren och Margarita var mycket bättre än jag väntade mig. Jag har gått och dragit mig för den lite, den verkade så jobbig.

Men rysk satir är ändå något alldeles särskilt! Jag antar att den här romanen kritiserar en hel del som jag missar för att jag inte vet tillräckligt om sovjetiskt trettiotal. Men jag plockar i alla fall upp en del trådar: korruption, hyckleri och människor som mystiskt ”försvinner” när de gått hemifrån med en polis. Jag misstänker att det finns en religionskritisk vinkel också, men den är så finurlig så jag kan inte lista ut åt vilket håll den är menad att slå – är Bulgakov mot kristendomen eller mot statsateismen? Kanske är det kängor åt bådadera.

Två poeter sitter och samtalar en varm sommarkväll när en främling kommer fram till dem och utmanar dem på filosofisk utläggning. Det visar sig vara Herr Satan själv, han är på besök i Moskva för att ställa till med en midnattsbal. Med sig har han ett par otäcka kumpaner varav en är en jättestor svart katt (katten Behemot är det bästa med hela romanen!). Alla som försöker stoppa eller ifrågasätta deras framfart hamnar snart på sinnessjukhuset. Det finns också två inflätade parallelspår: Jesus-på-korset-historien från Pontius Pilatus synvinkel samt kärleksrelationen mellan den misslyckade författaren Mästaren och hans älskarinna Margarita.

Att skriva politisk satir på trettiotalet var farligt, och det är väl därför Mästaren och Margarita är så absurd, komplicerad och inlindad. Ingen kan påstå att Bulgakov skriver någonting kritiskt rakt på sak. Jag gillar det. Det är knasigt, det är klurigt och det är ganska skojigt, om en gillar vansinnigt skruvade berättelser.

Wilkie Collins for President

Ju mer jag läser av Wilkie Collins desto mer förtjust blir jag i Wilkie Collins. No name är ytterligare en tiopoängare.

Två systrar – en tystlåten och tillbakadragen, en frimodig och lättsinnig – blir blåsta på sitt fadersarv på grund av en stor familjehemlighet i kombination med en krumelur i den brittiska lagstiftningen. Från att ha levt ett gott liv i ekonomisk trygghet står de plötsligt på gatan tomhänta. Ena systern hanterar det genom att skaffa ett jobb. Den andra systern tänker ut en FANTASTISK och storstilad plan för att hämnas på den snåla släktingen som lurat dem. Därefter följer en hjärnornas kamp mellan den hämndlystna systern och släktingens mycket kluriga (och giriga) hushållerska. 
Det är strålande underhållning i klassisk tappning. Jag undrar om Wilkie Collins inte måste ha ansetts ganska vågad för sin tid.
Dessutom: starka kvinnor i alla huvudroller, samhällskritik blandat med slapstick, många intrigtvister och överraskningar, högt och lågt – roligt och sorgligt. Collins romaner har allt.

Klassiska hjältesagorna i Fry-version

Vi har lyssnat klart på Stephen Frys Heroes. Det tog tid eftersom vi bara har lyssnat på den under de långa bilresorna till och från Belgien två gånger per år. Men nu!

Stephen Fry har arbetat om och sorterat de gamla grekiska hjätesagorna (Herkules, Theseus, Jason och Medea, och så vidare) och gjort dem tillgängliga i sin helhet men utan att tappa bort bildningselementet. Det är inget slarv, Fry är klassiskt bildad. Men dessutom lägger han till sin egen speciella och roliga röst och broderar ut berättelserna med fyndig dialog och smarta kommentarer. 

Den här boken vinner mycket på att lyssnas på med Fry som uppläsare! Men jag har faktiskt också köpt en papperskopia för att kunna gå tillbaka och bläddra i berättelserna igen. Så bra är den – snäppet bättre än Mythos om gudasagorna.

Familjen Mauprat – läs George Sand

George Sand, alltså! Eller snarare: Aurore Dupin, som hon ju egentligen hette. Varför har jag inte läst henne förut? Familjen Mauprat är en klarsynt roman, med förvånansvärt moderna karaktärer trots att den skrevs på 1830-talet. Och oväntat rolig/oförutsägbar.

\”Min sidenväst och fickorna på den fick mig att minnas att jag var dömd att aldrig mera ta livet av någon.\”

Inte konstigt att Dupin var en skandalernas kvinna, redan innan det där med att hon ibland gick i byxor.

Romanen handlar om Edmée och Bernard, sjuttonåriga sysslingar och de sista överlevande ur en mycket vanryktad släkt av våldsmän och stråtrövare. De träffar på varandra av en slump i samband med en jaktolycka och Bernard blir omedelbart mycket kär. Men Edmée är inte särskilt imponerad och det blir ingen lätt match för Bernard att vinna hennes hjärta.

Det är en så klockren beskrivning av en självcentrerad, obildad tonårskille utan impulskontroll. Han tror att han kan ta vad han vill ha, han blir sur när han inte får som han vill och han vill absolut inte plugga, men när han väl börjar plugga tror han efter två böcker att han vet allt och vet bäst. Självförtroendet är det minsann inget fel på.

Edmée å andra sidan är något mycket ovanligt för sin tid: hon är en tuff tjej som ställer krav. Inte på det mesiga martyrsättet som till exempel Samuel Richardsons Pamela eller Elin Wägners Åsa-Hanna. Tänk snarare omutliga Jane Eyre. Edmée säger till Bernard: hörru din lufs, jag gillar dig visserligen men om du inte skärper dig tar jag hellre livet av mig – eller dig – än kommer i närheten av dig. Och hon menar det!

Naturligtvis mognar Bernard och kommer till insikt, bland annat genom att han deltar i krigen i Amerika och börjar förstå sig på politiken (ledtråd: Dupin drar åt revolutionärt vänster). Det blir ändå inte ett klassiskt lyckligt slut, vilket jag uppskattar. Istället ett par \”oväntade\” (nåja) vändningar precis på slutet.

Det här är en bra bok och särskilt intressant för sin tid.

Macbeth

När en ändå bläddrar igenom sin Macbeth för att kolla korrekta citat, då kan en ju lika gärna läsa hela…

Nu är Macbeth visserligen inte en av Shakespeares bästa, men ändå. De där häxorna är ju för härliga.

Double, double toil and trouble;
Fire burn and cauldron bubble

Storyn går ungefär så här: skotske kung Duncan välkomnar en av sina krigsherrar, Macbeth, som just tycks ha vunnit ett viktigt slag åt honom. Men Macbeth är en äregirig typ och när tre häxor lovar honom att han kan bli kung, att han inte har något att frukta så länge inte skogen flyttar sig till hans slott och att ingen av kvinna född kan döda honom, då passar han på och lönnmördar kungen och tar tronen för egen räkning. Sedan blir det diverse ytterligare mord, ett par spökerier och några mycket nöjda häxor som kanske inte sa riktigt hela sanningen den där första gången de blev tillfrågade…

Det är något med Shakespeare, det är det.

Språkfröjd: Canterbury tales

Geoffrey Chaucer skrev i slutet av 1300-talet en samling verser: Canterburysägnerna. Ramberättelsen är att en grupp människor: en riddare, en abedissa, en sjöman, en mjölnare, och så vidare, hamnar på en gemensam pilgrimsfärd till Canterbury. För att fördriva tiden på vägen kommer de överens om att var och en ska berätta någonting, och den som berättar bäst ska bli bjuden på middag av de andra vid återkomsten. Därefter följer pilgrimmernas olika berättelser en efter en.

Nu till det skojiga: CANTERBURYSÄGNERNA ÄR SKRIVNA PÅ 1300-TALS-ENGELSKA!

Det här har jag haft väldigt roligt med. Först var det lite lurigt att begripa men när en väl har hittat rytmen (jambisk pentameter) och listat ut de huvudsakliga stavningsreglerna så flyter det på. En får liksom gå i trans och bara läsa med, gärna tänka sig det hela på skotska, så ger sig det mesta av innehållet längs vägen.

Så här kan det låta:

\”Hir yelow heer was broyded in a tresse,
Bihynde hir bak, a yerde long, I gesse,
And in the gardyn, at the sonne upriste,
She walketh up and doun, and as hir liste,
She gadereth floures, party white and rede,
To make a subtil gerland for hir hede\”

Alltså ungefär så här: hennes gula hår var flätat i en fläta bakom hennes rygg, en yard långt gissar jag. Och i trädgården medan solen steg, gick hon upp och ner och som henne lyste (=hade lust till) plockade hon blommor, samlade vita och röda, för att göra en skön girlang för sitt huvud.

Å, det är så mycket för en språknörd här! Titta på språkrötterna, till exempel. Det är tydligt mer skandinaviskt inflytande än i dagens engelska: liste är som en liten vinkning från gammal svenska. Eller som här:

\”A lovyere and a lusty bacheler,
with lokkes crulle, as they were leyd in presse
[…]
Al ful of fresshe floures whyte and reede,
Syngynge he was, or floytynge, al the day,
He was as fressh as is the monthe of May\”

En älskare, en lustfylld singelkille, med krulliga (!) lockar som om han hade lagt dem i press […], helt fullt med friska blommor, vita och röda, han sjöng eller flöjtade (!) hela dagen, han var så fräsch som månaden maj.

Både krullet och flöjten (orden alltså) importerades sannolikt med vikingarna.

Några verb verkar ha vandrat från svenskan/danskan till medeltidsengelskan och vidare till nederländskan – i vilket fall är verbet visste tydligen gemensamt för alla tre språken (stavningen här är densamma som i dagens nederländska, även om ordet under tiden trillat ur modern engelska):

\”For wel he wiste, whan that song was songe,
He moste preche and well affile his tonge\”

Alltså: för väl han visste, när den sången var sjungen måste han predika och väl \”fila sin tunga\”, alltså vara smidig i käften.

I det här sista citatet får en också en ledtråd till uttalet genom rytmen: hela verseposet går i accentuerade jamber (ta-TA ta-TA ta-TA), alltså ska wiste och moste uttalas tvåstavigt precis som svenskans måste, inte som dagens engelska must, annars går inte jamberna ihop.

He MOSte PRECH and WELL afFIL his TONge

Men det är inte bara skandinaviska och nederländska som hörs i texten, det är många starka franska influenser också.

\”A not-heed hadde he, with a broun visage
Of woodecraft wel koude he al the usage\”

Ett nöthuvud hade han (alltså: han var snaggad, tack appendixet med ordlista och förklaringar), med ett brunt ansikte. Av trähantverk kände han väl all användning.

Negationerna kommer också från franskan (ne… pas), fast bara första ledet används:

\”Ne dooth unto an oold man non harm now,
Namoore than that ye wolde men did to yow\”

På svenska: gör inte mot en gammal man någon skada nu, inte mer än vad du skulle vilja att män gjorde mot dig. N.b att now verkar rimma med you, så uttalet på endera av de orden har ändrats över tid.

Men innehållet då?

Nja. Jag tror ibland att det är lite humoristiskt, men det är svårt att veta säkert. Personerna beskrivs som fula och ganska giriga, ofta lite hycklande. Det tyder på ett visst mått av humor.

Men intrigbygget och upplägget är hopplöst. Till och med Fredrik Backmans romaner är kortfattade, sansade och rakt på sak i jämförelse med Chaucers babbliga trams.

För att inte tala om den MYCKET grova och otäcka antisemitismen, de religiösa övertonerna som drar åt Atwoods Gilead och den oförställda misogynin. Det var inget drömsamhälle att leva i, trettonhundratalet. Det var en tid av strikta normer, liten individuell frihet och nolltolerans mot allt främmande eller avvikande. Judehat är inte importerat från Mellanöstern, det är en lång ful tradition som har grott i Europas hjärta sedan tidernas begynnelse ungefär. Vore det inte dags att göra sig av med den skiten nu en gång för alla?

Canterbury tales läser du inte för det spännande eller läsvärda innehållet, den saken är klar. Du läser den för att det är ett intressant och lite skrämmande tidsdokument. Och du läser den för att det är på jätterolig trettonhundratalsengelska, en språkfröjd som gör nörden i dig glad för flera veckor framåt.

Omläsning: the Jane Eyre affair

Det blev en omläsning: Jasper Ffordes rafflande och unika The Eyre affair.

Den var lika bra nu, men kanske lite mörkare än jag mindes den. Litteraturdetektiven Thursday Next kommer tillbaka till sin hemstad tillsammans med sin genmodifierade dront. Hon måste återfinna ett stulet originalmanuskript till en Dickensroman – och snart måste hon också hitta Jane Eyre som blivit kidnappad ur sin egen story.

Det är genialt, det är nördigt, det är finurligt på så många sätt. En blir så glad i själen av den här boken.