Lämna honom!

Jag läste Helvetet jag kallade kärlek av Lena Bivner – en roman på självupplevt tema, om psykisk misshandel i ett riktigt förfärligt förhållande.

En kvinna träffar sin drömkille, tror hon. I början är han så fantastiskt gullig och underbar. Men allteftersom så blandas det gulliga ut med förfärliga humörsvängningar och han kan gå på nolltid från kel och nojs till att kalla henne fitta och värdelös.

Lena Bivner försöker förklara mekanismerna, hur det kommer sig att en smart, stark och självständig kvinna ändå kan fastna i ett förhållande präglat av psykisk misshandel. Att det är lite som andra typer av missbruk, en satsar högt för att vinna kickarna – stunderna av perfekt förhållande och intensiv kärlek – och hjärnans belöningssystem gör att en tror insatsen är värd det, särskilt när förövaren systematiskt bryter ner ens självförtroende och förmåga att tänka klart.

Jag förstår det i princip, men samtidigt förstår jag det fortfarande inte. Det är så obegripligt när en inte har varit där själv. Huvudkaraktären säger gång på gång: ”och då bestämde jag mig, att nu får det verkligen vara nog”. Ändå stannar hon kvar och försöker lite till, och lite till. Det är på samma gång så logiskt/mänskligt och så fullständigt ofattbart. Men jag hoppas verkligen att jag slipper trilla i fällan och få en aha-upplevelse från insidan!

Kan det handla om kvinnors curlande av män? Att flickor och kvinnor ju uppmanas att dalta med det sköra manliga självförtroendet, så vi är redan primade på att fastna i den här fällan? Medan en man inte har sådana förväntningar på sig, så det är troligare att han säger ”dra åt helvete” om han utsätts för liknande psykisk misshandel av en kvinna.

En annan tanke: den där myten om att mammor alltid sätter sina barn först… den är helt enkelt inte sann. Kvinnor sätter så ofta sina män först och barnen får anpassa sig. Lena ska nog inte ta för givet att hennes barn kommer att förlåta henne i första taget. Hon var ett offer i sammanhanget, men barnen har ändå också blivit grymt svikna och har all rätt att ställa henne till svars för det när de växer upp. Till skillnad från Lena fick barnen inte ut några fördelar av det hela, de fick aldrig de där lyckotopparna som gjorde helvetet värt det för henne…

Och så det där med sex. Hon säger en gång till sin terapeut: ”Han tvingar mig till sex. Det känns nästan som en våldtäkt”. Eeeh – ja, det är precis det en våldtäkt är. Sex utan samtycke. Att han tvingar dig till det med känslomässig utpressning (ligg, annars kommer jag vara jobbig mot dig i en vecka) är inte mindre våldtäkt än om han tvingar dig med en kniv mot strupen. Det är bara mindre synligt och uppenbart.

Det är i vilket fall intressant och viktig läsning – om än fruktansvärt frustrerande.

Slutsats: Lämna honom!

Om han inte är snäll mot dina barn eller husdjur – lämna honom!

Om han försöker begränsa ditt fria umgänge på tu man hand med vänner – lämna honom!

Om han beter sig som en treåring – lämna honom!

Om han inte klarar av att ta ett nej – lämna honom!

Gängmord, polisvåld och tonårskärlek

Efter en tsunami av boktips om Angie Thomas, The Hate U Give så blev jag för nyfiken och läste den.

Eller rättare sagt: lyssnade, i en väldigt bra uppläsning av Fanna Ndow Norrby från podden Raseriet.

Sextonåriga Star har vuxit upp i det som kallas ‘ghettot’, en fattig stadsdel med gängproblematik, knarkhandel i hörnen och dåliga skolor. Hennes pappa har brutit sig ur det kriminella livet och Star går i den finare privatskolan med nästan bara vita elever. En dag blir hon inblandad i en polisskjutning och hennes barndomsvän Khalil dör. Polisen hävdar självförsvar, han blev rädd att den unge svarte mannen var en våldsam knarklangare och det räckte för att han skulle avfyra sitt vapen. Star försöker få upprättelse för Khalil, hon vittnar för åklagarsidan för att få polismannen dömd och ställd till svars. Samtidigt utbryter kravaller i området, Star blir mordhotad av ortens gangsterkung och värst av allt: Stars pappa får veta att hon har skaffat en vit pojkvän…

Det är jätteintressant, starkt och en personlig touch i berättandet. Jag gillar den! Det är ett perspektiv jag inte läst om så ofta, många aha-upplevelser. Star är en fin huvudkaraktär med både humor och skärpa.

Möjligen blir det lite tillrättalagt, lite förenklat emellanåt. Flera av gängbovarna och knarkarna är så empatiska och familjekära, jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Men för det mesta är det en bra balans i handlingen. Frustrationen när politiska protester övergår till upplopp, förstörelse och plundring, till exempel. Så tragiskt.

Och vapenkulturen i USA! Där spärrarna är så låga att det räcker med så lite för att någon ska dra sitt vapen. Jag tror faktiskt inte att den svenska polisen har samma låga trösklar. Eller, jag hoppas i alla fall det. Färre vapen i samhället ger färre skott, så enkelt är det ju.

Mycket läsvärt – och funkar finfint som ljudbok också, tack vare bra val av inläsare.

Eleanor Oliphant har det inte så lätt

Min ridkompis gav mig ett boktips: Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman.

Först trodde jag att det var en knasig och ganska mörk Bridget Jones-version – galen, rolig och lagom civilisationskritisk. Men den blev bara mörkare och mörkare, tills det visade sig att det här egentligen är en ganska nattsvart liten historia, visserligen med många humorglimtar.

Eleanor Oliphant är trettio år och alldeles, alldeles ensam. Hon är annorlunda och väldigt introvert och världsfrånvänd och blir därför utsatt för allt möjligt hån och skämt på jobbet. Utanför jobbet träffar hon inte en människa. Tills hon en dag blir blixtförälskad i en främmande man och måste lista ut en plan för att lära sig umgås och vara ”normal”…

Det är underhållande rolig-sorgligt på det där sättet som Jonas Gardell brukade skriva. Eleanor är en fantastisk karaktär! Hon skiter fullständigt i sociala normer, förstår inte samspelet med andra människor, men går samtidigt verkligen in för att lära sig saker som att beställa pizza, dansa till 80-talshits och kunna dela upp en pubnota med någon annan. Allt det där som andra människor verkar tycka är självklart men som Eleanor måste lära sig i vuxen ålder. Och det visar sig allt eftersom att det finns en bra förklaring till att Eleanor är så socialt inkompetent.

Tumme upp!

Mördande seans

Veckans Christieläsning var något av en överraskning. Jag är inte säker på om jag verkligen har läst Mördande seans tidigare – den känns inte alls bekant och samtidigt väldigt självklar – så antagligen har jag läst den och sedan raskt glömt alltihop.

Det är middagsbjudning i byns herrgård och efter maten leker gästerna ‘anden i glaset’. Anden berättar att en gubbe nere i byn, en dryg mil bort, just blivit mördad. Sällskapet bryter upp, men det är snöstorm ute så det tar ett tag innan någon av dem lyckas komma ner till byn för att kolla upp hur gamle Trevelyan mår. Tyvärr kommer hjälpen försent och gubben ligger verkligen mördad. En brorson med dåligt rykte blir arresterad per omgående, men hans fiffiga flickvän ger sig inte så lätt, hon startar en egen utredning och listar ut vad som verkligen hänt.

Huvudpersonen Emily är mycket piggare och roligare än Marple och Poirot, en typisk ung Christie-hjältinna. Upplösningen är inte helt övertygande, men vad gör väl det…

Uppdrag Hail Mary

Jag hittade en bok som i princip är en fullpoängare: Project Hail Mary av Andy Weir. Hurra, vilken härligt nördig bladvändare!

Den här boken hade jag inte bara svårt att lägga ifrån mig, jag kunde inte heller sluta fundera över den i stunderna jag inte läste.

En man vaknar upp från en längre koma och minns inte ens vem han är. Vilket är lite olyckligt eftersom han är ivägskickad i ett desperat sista försök att rädda hela jorden från utplåning. Han måste få grepp om tillvaron och dessutom försöka lösa problemet med den döende solen, helst nu genast.

Jag älskar boken. Trots att jag verkligen avskyr den genomjobbiga ensam-cowboy-machoman-huvudpersonen. Vilket praktarschel. Men det vägs upp av att Flinta är världens bästa sidekick. Vem Flinta är får du upptäcka själv, men hen är ett genidrag.

Det är mycket vetenskap, men det läggs fram på ett tillgängligt sätt, utan att vara fördummat. Det är mycket som är långt ifrån trovärdigt – framför allt tillbakablickarna till jorden under panikperioden – men en får helt enkelt acceptera premissen och uppskatta berättelsen.

Jag måste nog läsa Ensam på Mars av samma författare ändå, trots att den blev film med Matt Daemon.

Hemligheten på Chimneys

Någonstans mittemellan Miss Marple och James Bond, kan en väl säga att Hemligheten på Chimneys ligger. En av Agatha Christies spionäventyr, med alla de klassiska ingredienserna: stulna diamanter, falska identiteter, lönnrum och bovar från Balkan.

En äventyrslysten ung man som jobbar som turistguide i Zimbabwe får en dag chansen att ta ett mer intressant uppdrag – att lämna ett mystiskt paket på en viss adress hemma i England. Alla försöker stoppa honom, stjäla paketet eller lura honom att sälja det. Han blir nyfiken och bestämmer sig för att ta reda på mer. Detta leder honom till grevgodset Chimneys där det pågår en diplomatisk härva kring kronprinsen av Herzoslovakien, en fiktiv Balkanrepublik. Olyckligtvis blir kronprinsen strax mördad och den unge hjälten tagen av polisen som misstänkt. En tuff ung kvinna reder ut alltihop och Koh-i-Noor hittas på ett oväntat ställe.

Å, alla dessa stereotypa karaktärer! Christie var inte alltid så nyanserad i sina beskrivningar av utlänningar. Men det var väl normalt på den tiden.

Det är lite synd att hennes spiontitlar inte fått lika mycket uppmärksamhet som pusseldeckarna, det är ju mycket mer fart i dem. Men kanske det fanns mer konkurrens i den genren?

En deckare som ingen annan

Boktips! Jag läste De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton, varför har jag inte gjort det tidigare?

En man vaknar upp utan minnen, han befinner sig på ett weekendparty på något lantligt engelskt gods. Folk beter sig märkligt omkring honom. Och sen dör festens huvudperson, unga vackra Evelyn Hardcastle. Problemet är att nästa morgon vaknar mannen upp igen, i en ny kropp, och det är inte alls nästa morgon utan morddagen börjar om från början igen. Det visar sig att han har hamnat i en mystisk tidsloop och det enda sättet för honom att sluta uppleva just den här dagen från olika personers perspektiv är att lösa mordgåtan.

Det är superklurigt! Jag älskar tidshoppen, hur huvudpersonen interagerar med sina andra olika jag, hur gåtan flätas upp steg för steg.

Och språket – hela berättelsen är dekorerad med pricksäkra metaforer, beskrivningar, oväntade liknelser. Det här är riktigt snyggt skrivet. Jag önskar att jag var lika smart och vältalig. Det är en mycket underhållande bok.

Mordet i prästgården

Den här gången var det inte alls deckardemens, jag vet mycket väl att jag har läst Murder at the vicarage ett antal gånger och jag vet precis vem som är mördaren. Men jag blev lite sugen på en omläsning…

Den mycket otrevlige överste Protheroe kommer till prästgården, på dåligt humör och i syfte att avslöja någon som har gjort någonting. Men medan han väntar på romanens antihjälte, pastor Clement, blir han olyckligtvis lite mördad. Ms Marple på andra sidan bygatan har sett och hört en del, men i princip varenda kotte har motiv för att slå ihjäl översittaren Protheroe så det är inget uppenbart fall. Bland ledtrådarna: en sten, en krukväxt, en nysning och en mycket tajt klänning. Den enda som ser sambandet är förstås Jane Marple.

Själva intrigen är rätt klurig, men det är mycket att hålla rätt på i den här romanen. Det är ett ständigt fifflande med tider och alibin, det kliar i fingrarna att sätta upp någon slags exceltabell för att hålla rätt på alltihop. Leonard Clement och hans unga pigga prästfru Griselda är underbara karaktärer. Stabilt trivsam läsning.

Blå gryning – ljudbokens irritationskurva bekräftad

Jag försökte mig på E. P. Uggla, Första hösten: Blå gryning men avbröt efter ungefär en fjärdedel. Det gick inte. Jag blev för irriterad.

Det är möjligt att jag hade läst ut den om jag hade haft den i pappersform. Min toleransnivå är, som redan nämnts, mycket lägre för ljudböcker. Ungefär så här:

Blå gryning är en splattervariant av zombieapokalypsen: en mystisk blå blomma sprider sig okontrollerat över Sverige. Dess pollen smittar människorna med något ännu mystiskare. En mobbad tonåring, en dement kvinna, en mycket våldsam före detta lärare och en forskare försöker överleva den nya verkligheten och ta sig fram genom kaoset som de blå blommorna orsakar.

Det vill säga – en bisarr dystopi. Det brukar jag ju gilla! Så varför stör jag mig så på den här?

Det är lite svårt att sätta fingret på. Kanske alla svordomarna och det töntiga tonårstalspråket som vissa av karaktärerna snackar. Kanske de stereotypa personerna och att det finns en gräns för hur många gånger i en paragraf en bör använda ”mannen i den blodiga hoodien”. Kanske det oerhört orealistiska i hur myndigheterna reagerar på katastrofen. Det är inte rimligt att det går 24 timmar från första pollenchocken till att tjänstemän på Livsmedelsverket (! Livsmedelsverket, av alla ställen!) börjar borra med borrmaskin i sina före detta kollegors levande huvuden för att forska fram ett botemedel. Det krävs lite mer förklaring än ”chefer är ju onda” för att jag ska gå med på den utvecklingen.

Obs: det är inte en helt dålig bok. Till skillnad från Kristina Appelqvists giftiga skandal är jag ändå lite nyfiken på hur det går. Jag orkar bara inte med den i ljudboksform.

Ps. Livsmedelsverket ligger inte i Stockholm.

Poirot jagar elefanter

Veckans Christie är en av hennes sista: Elephants can remember. Det är en av böckerna med Ariadne Oliver, inte min favoritkaraktär.

Ariadne och Poirot försöker ta reda på sanningen om ett märkligt mord för länge sedan. Två personer hittades skjutna och polisen kom fram till att det måste ha varit ett mord följt av ett självmord. Poirot tänker att det kanske var lite mer komplicerat än så.

Sedan följer en förvirrad utredning med ett dussintal vittnen som berättar mycket vaga historier om saker som kanske har hänt, men de minns inte riktigt hur det var, och kanske var det snarare grannen eller kanske en barnflicka, de kommer inte längre ihåg detaljerna.

Jag är inte imponerad.