Räkna hjärtslag

Det blev ett boktips från Boktanken som alltid har bra smak: Räkna hjärtslag av Katarina Widholm.

Unga käcka Betty kommer från Hudiksvall till Stockholm för att jobba som hembiträde. Hon bländas av allt det storslagna – alla hattar! – men får också snabbt inse att hon i princip är en hushållsslav. Hon jobbar femton till arton timmar per dygn med en eftermiddag ledig varannan vecka, hon måste ständigt freda sig från kladdande händer och hon får utstå hån, utskällningar och orimliga krav från matmor. Men hon är så bländade vacker att hon snabbt har beundrare på kö och hon väljer den bäste. Varpå något naturligtvis går fel och hennes liv krånglar till sig…

Miljön och beskrivningarna är underbara, berättelsen rätt förutsägbar men trivsam. En del saker är måttligt realistiska, framför allt hur karaktärerna reagerar och beter sig. Jag har också två huvudinvändningar: för det första är jag less på det där sega hintandet om att någon är med barn men inte har fattat det själv. Vi behöver inte fjorton antydningar om att hon mår illa på morgnarna och känner sig svullen i brösten innan avslöjandet kommer, det är överdrivet, övertydligt och slöseri med allas tid. Och så gillar jag inte romaner med så mycket cliffhanger på slutet. En roman ska vara tillräckligt självstående på egna ben, inte kräva av läsaren att springa och köpa nästa bok också.

Jag gillade ändå resten av historien och kan faktiskt ändå tänka mig att läsa del två, men det är störigt att författaren inte litar på att jag tar det beslutet själv utan lämnar stora frågetecken för att hålla mig gisslan.

Pluspoäng för intressant kvinnohistoria och ögonöppnande kring hembiträdens förhållande. Kom ihåg: i många delar av världen lever tjänstefolk fortfarande under i princip samma förhållanden som det som beskrivs här – om inte värre.

Utmärkt inläst som ljudbok av fantastiska Katarina Ewerlöf.

Hundskadeindex: den stackars hunden ägnar en stor del av boken åt att vara väldigt kissnödig.

Annons

Från feelgood till spionthriller?

Kajsa Ingemarsson skrev ju ett antal chicklitt-feelgoods (Små citroner gula osv) och har tydligen dessutom skrivit en serie trams om andlighet och ”hjärtats vägar” men eftersom jag gillat hennes skarpa tunga i På minuten testade jag ändå hennes mer seriösa roman: Den ryske vännen.

Den är över förväntan, kanske just eftersom jag har haft Ingemarsson stabilt placerad i chicklittfacket och alltså startade från ganska låga förväntningar.

En ny, ung och ambitiös biståndsminister vill visa sig på styva linan och godkänner ett biståndsprojekt i Tjetjenien trots att alla experter avråder henne. Det blir till en prestigefråga som kanske kan stoppa hela hennes gryende karriär. Pengarna försvinner nämligen… Till sin hjälp har ministern en menlös och ganska misslyckad handläggare som i sin tur har trassel i sitt äktenskap (pga han beter sig lite svinigt mot sin unga fru). Misslyckade handläggaren tar kontakt med en till synes mycket hjälpsam diplomat på ryska ambassaden (det kan väl omöjligen slå slint?) och ministern uppvaktas samtidigt av en mycket hjälpsam (och snygg) amerikan.

Det intressanta med den här berättelsen är alla spår av feelgoodskrivandet som dröjer sig kvar: det är överdrivet mycket detaljer om mat och karaktärerna är ganska… korkade. Men där finns också otroligt detaljrika och korrekta beskrivningar av offentlig förvaltning: kontraspionage, biståndshandläggning, hierarkierna på UD. Jag sitter på en liknande typ av jobb och känner igen så mycket.

Det som avgör genren är slutet på romanen. Nej, det är inte en feelgood. Det är en deppihop.

Plus för ljudboksversionen uppläst av Pia Johansson!

Sluta aldrig fly

Jo, jag trillade dit på en till Harlan Coben. De är ju så lättsmälta och finns som lagom långa ljudböcker som är enkla att lyssna på medan en tränar.

Sluta aldrig fly är en typisk Coben med extravaganta och excentriska karaktärer, många vändningar och flera olika ihopnästlade intriger. Stormrika Win gillar två saker: att spöa upp folk och att ha på sig fina kläder. Han blir inblandad i ett mystiskt mordfall där offret verkar ha kopplingar både till ett gammalt hippieattentat på sextiotalet och till en konststöld och/eller kidnappning av unga flickor. Såklart är ingenting vad det först verkar vara.

Den är rolig, hemsk och lagom underhållande. Tempot är rappt och överraskningarna många.

Inte så dumt alls.

Underlivsjargong som genremarkör

Jag läslyssnade på kortromanen Rent som guld, ett samarbetsprojekt mellan thriller/deckarförfattarna Karen Slaughter och Lee Child (ett samarbete som bara blir bättre av att tillsammans heter de ”barn-slakt”). De har haft skoj! De låter sina två hårdkokta antihjältar träffas i samma bok, och det slår naturligtvis gnistor direkt.

Will Trent och Jack Reacher har på varsitt bananskal råkat hamna undercover mitt i Fort Knox och den stora kontrollräkningen av guldreserven. Men! Något är fel. Och dessutom råkar de i luven på varandra. Och dessutom blir de osams med chefen. Och dessutom råkar de knycka en bil och ett par gevär.

Det som framför allt utmärker den här historien är att det inte går en enda mening utan underlivsreferenser. Det är rövhål hit och ta mig i arslet dit och snack om pungkulor även när det verkligen inte är relevant för samtalet. Det är markörer för att visa hur tuffa, manliga och råbarkade de här snubbarna är, men jag blir framför allt väldigt trött.

Om manlighet är att prata om folks anus, då är jag väldigt nöjd med att förbli kvinna.

Sommarflörtande tonåringar

Jag läslyssnade på Sara Lövestams ungdomsroman Som eld under körsträckan Östhammar – Bryssel häromsistens. Lövestam, hon är ett säkert kort!

Anna och Lollo råkar hamna på samma skärgårdsö under sommarlovet. Men de kunde inte vara mer olika: Anna älskar ön, Lollo har tvingats dit av sina föräldrar. Anna kommer från förorten och lever i ett skruttigt torp med sin alkispappa, Lollo är rik och bor i en jättevilla. Anna kan göra upp eld och rensa fisk, Lollo kan pluta med munnen och ta snygga selfies.

Jag tror du kan gissa resten.

Men det är så rart och fint skrivet! Jag får rysningar längs ryggraden, trots att det är så gulligt.

Shirehästar och skitstövlar

Inger Frimanssons bok Flyktdjur är en roman om dysfunktionella familjer, hopplösa relationer och om hästar.

Etel växer upp med sin mamma och en adoptivpappa som också är hennes biologiska farbror. De har en gård med höns och en liten flock Shirehästar, enorma kallblodshästar. Men som alla tonåringar börjar Etel leta sig bort för att testa sina vingar och hon hamnar raskt i baksätet på en EPA-traktor med en snygg men illa beryktad kille. Sedan följer svek på svek, men till skillnad från hästarna är Etel inte så mycket av ett flyktdjur att hon ger sig iväg när hon borde. Hon har fastnat i en omöjlig relation och det tar många år innan hon på drastiskast möjliga vis lyckas bryta loss. Kanske till priset av sin allra närmaste familj.

Det handlar om mor-dotter-relationer, om män med svag social kompetens, om psykisk ohälsa, om kvinnor som bortförklarar och skyddar sina värdelösa män alldeles, alldeles för länge.

Och så handlar det om stora hästar.

Bra men deppig läsning.

Gullig (men menlös) feelgood

Je m’appelle Agneta är inte (inte!) en bok jag hade plockat upp om det inte hade varit för att Emma Hambergs sommarprat var så bra. Hon var skojig, klok och behaglig att lyssna på. Så jag lyssnade också igenom (hela!) hennes egeninlästa feelgoodroman.

Agneta närmar sig klimakteriet och har en otroligt tråkig man som vill äta rawfood och simma över engelska kanalen. Agneta vill ligga på soffan och äta ost. De passar inte ihop, men det lyckas Agneta inte upptäcka förrän hon råkar läsa en konstig kontaktannons och tar sig till Frankrike för att jobba som au-pair. Tror hon. Det blir något helt annat och hon får blomma ut som kvinna…

Ja ja.

Gulligt.

MEN:

  • Emma Hamberg måste ha en mycket märklig version av google translate alternativt har inte förstått hur den funkar. Det blir inte så konstiga/knäppa översättningar med maskinöversättning. Tvärtom.
  • Det Stora Mysteriet om hur många fransoser håller vikten är i själva verket inte alls ett mysterium. De fikar mindre, dricker mindre läsk och äter mycket mindre portioner. Det är inte särskilt mystiskt. Det franska kökets mytiska hälsofördelar är inte en ursäkt att goffa i sig svenska portioner ost.
  • Den försvunne sonen är en usel och otrovärdig karaktär.
  • Den tråkige mannens helomvändning på slutet är osannolik.
  • Allting är förutsägbart och tillrättalagt.

Det finns nog en anledning till att jag normalt sett inte läser den här genren, jag är för cynisk och kritisk.

Tänk dig frisk med Hodgson Burnett

Jag läste barnboksklassikern The secret garden av Frances Hodgson Burnett.

En otrevlig, bortskämd flicka blir föräldralös och skickas från Indien tillbaka hem till England för att bo med sin lika otrevliga morbror. Morbrorns hus och trädgård har mängder av hemligheter och när flickan börjar upptäcka nycklar till de hemliga ställena hittar hon också en nyckel till sig själv…

Det är en rar bok, men oj vad mycket pekpinnar. Budskapet är inte särskilt inlindat: om du bara tänker positiva tankar så blir du både vacker, frisk och framgångsrik.

Men visst, gulligt.

Varför äter de hela tiden i Trenterdeckarna???

Jag lyssnade igenom Ulla Trenters Odjuret, en pusseldeckare om hårdkokte fotografen Harry Friberg. Efter en winning-streak med bra läsning kom den här som… något av ett magplask.

Harry Friberg tar en skogspromenad och får syn på en bil på fel plats och med fel sak – vad som ser ut som en dyrbar kinesisk antikvitet. Han börjar nysta i det och vips har en NK-direktör trillat död ner och Harry har förälskat sig i den huvudmisstänkta.

Det är ganska taffligt, lite småtråkigt men framför allt: VARFÖR består två tredjedelar av boken av detaljerade beskrivningar av måltider? Det är som att vara mitt i någons supertråkiga instagramkonto.

Jag visste förresten inte att Ulla helt enkelt tog över Harry Friberg efter maken Stieg, det var nytt för mig!

Månberlocken

Jag vet! Det är en barnbok. Men Peter Bunzls första bok Kugghjärtat var ju så gullig så jag läste del 2: Månberlocken också av bara farten.

Lily och Robert lever i en steampunkvärld fylld av mekaniska husdjur, robotar och zeppelinarskepp. Robert försöker återhämta sig efter att ha förlorat sin far, när han plötsligt istället får upp spåret efter sin sedan länge försvunna mor.

Det, och en jättediamant, en utbrytarkung och en mekanisk elefant som inte går att starta.

Det är spännande och roligt och jättegulligt! Dessutom det lite oväntade familjetemat: vem är din riktiga familj – de som tar hand om dig eller de som har blodsband? Bunzl är toppenbra. Jag skriver upp honom på listan för framtida syskonbarnsbokpresenter.