Min syster, seriemördaren

Jag hittade en liten pärla: Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. En klockren liten berättelse om systerskap i det moderna Nigeria.

Korede är sjuksköterska, ordentlig och redig men ouppskattad av alla. Framför allt av sin otacksamma lillasyster. Systern har diverse dåliga vanor, bland annat råkar hon ständigt ha ihjäl sina pojkvänner. Korede måste rycka ut och hjälpa henne att gömma liken. Samtidigt har hon egna bekymmer, till exempel hur hon ska få den snygge läkarens uppmärksamhet…

Torr humor – underfundiga underdrifter – lite oväntat slut. Jag älskade boken.

Kugghjärtat

Jag hittade en fantastisk ungdomsbok! Kugghjärtat av Peter Bunzl, vilken underbar liten saga.

I ett viktorianskt parallelluniversum med härliga plåtrobotar, luftskepp och ångdrivna bilar blir en flicka plötsligt ensam i världen. Hennes pappa har försvunnit efter att ha blivit attackerad av mystiska män med speglar istället för ögon. Med hjälp av en mekanisk räv, en godhjärtad urmakarlärling och en stor trave läskiga böcker om luftpirater tar hon sig an spegelmännen och försöker reda ut hemligheterna som pappan lämnade efter sig.

Jag älskar den!

Möjligen stör det mig lite att den franska guvernantens franska inte håller måttet – en guvernant säger knappast ”vous” till ett barn.

Men det överskuggas av de härliga detaljerna, den knasiga mekaniska huspersonalen, karaktärerna och bovjakten. Den här hamnar omedelbart på listan över böcker som mina syskonbarn kan få i present när de blir lite äldre och klokare.

Släpp inte taget

Jo, det blev en Harlan Coben till! Släpp inte taget har temat ”knepiga tonåringar och opiatepidemin”.

I en liten förort med väldigt lyckade familjer i övre medelklassen finns en hel drös med problem under ytan. En pojke rymmer efter att ha fått mystiska meddelanden till sin telefon. En flicka har blivit utsatt för mobbning efter att en lärare fällde en tanklös kommentar. En mamma börjar klura på om sonens självmord kanske egentligen inte alls var något självmord. Och så är det den sjuka pojken vars pappa inte kan donera en njure eftersom det visar sig att han inte alls är biologisk far… Och alltihop knyts förstås ihop på ett ganska klurigt vis.

Den här var en av de lite roligare igen, efter den rätt usla Berätta inte för någon. Dessutom är det något av en återträff för en del karaktärer från tidigare böcker: åklagare Cope, stjärnjuristen Hester…

Men nu är jag nog klar med Coben ändå.

Slutet blir döden

Agatha Christie har skrivit mycket knasigt men Slutet blir döden tar priset. Det är en pusseldeckare som utspelar sig i Egypten under faraonisk tid. Jajamen. Med mumier och allt.

Översteprästen och familjetyrannen Imhotep kommer hem till gården och blir firad med pompa, ståt och stekt anka. Men feststämningen kommer av sig en smula eftersom gubben inte kommer ensam utan har tagit med sig en ung snygg konkubin. Familjen gnisslar tänder men som ”tur” är råkar sagda snygga konkubin raskt ut för en ”olycka”.

Det är en gullig liten berättelse men det var nog bra att tant Christie bara skrev en bok av det här slaget – Hercule Poirot var en bättre idé.

Berätta inte för någon (att den här bokidén inte håller)

Just som jag höll på att tänka ”men varför gillade jag inte Harlan Coben / varför tycker Mona att han skriver skräp?”, läste jag Berätta inte för någon och kom ihåg/förstod.

För åtta år sedan blev David Becks hustru kidnappad och mördad och någon dömdes för mordet. Men nu plötsligt får han ändå ett e-mail från frun, eller någon som låtsas vara frun, och hela livet ställs på ända. Det blir pangpang och mysterier och korrupta poliser så det står härliga till.

På plussidan: den härliga nittiotalsmiljön med modem, personsökare, internet som laddar hemsidor pixel för pixel samt faxmaskiner. Och de bisarra och extravaganta karaktärerna – enorma lesbiska fotomodellen, gangsterpappan, det ovanliga lönnmördarparet…

På minussidan: storyn går inte ihop. Machohjälten är både tråkig och orimlig. Logiken brister. Allt känns klumpigt.

Kanske har Coben förfinat sin stil med åren och de tidiga titlarna var mer av övningsmaterial?

Jag har också klurat på vad det egentligen är som stör med den bristande storyn här. De andra Cobenromanerna är ju precis lika skruvade och orealistiska? Det här är min slutsats: i de andra titlarna jag just läste håller logiken om en bara accepterar den mycket skruvade premissen. Det var helt osannolika scenarier, men när det nu hände så agerade karaktärerna rimligt efter förutsättningarna. Men i den här titeln måste man inte bara acceptera en knäpp idé utan också en mycket ologisk händelsekedja. Och då sätter jag hälarna i marken och säger ”nej tack”.

(Jag har just läst en migrationspolitisk satir om kaniner. Galna utgångspunkter har jag uppenbarligen ingenting emot).

De jättemånga lögnerna (borde den ha hetat)

Låt mig först slå fast: Den enda lögnen av Harlan Coben har en titel som måste vara ironisk. Den här boken handlar nämligen om folk som ljuger för varandra oavbrutet från sida ett och framåt. (OK, jag fattar – det syftar på det sista avslöjandet som ”chockar” mest – men ändå).

En framgångsrik åklagare jobbar med ett snaskigt fall: två rika vita studenter har våldtagit en svart strippa och tror förstås att de ska komma undan med det. Försvaret drar sig inte för fula knep och börjar rota i åklagarens eget förflutna i ett försök att svärta ner honom. Och där finns det material att hämta! Åklagare Cope hade en traumatisk uppväxt. Hans syster försvann under ett sommarläger tillsammans med ett par andra ungdomar – förmodligen mördad av en otäck seriemördare. Nu dras den gamla härvan upp i ljuset igen och (surprise!) allt kanske ändå inte var vad det såg ut som.

En stabil Coben-thriller med vändningar, lögner, mord, polisläckor och opålitliga vänner och ovänner. Bra bladvändarfaktor. Inte nödvändigtvis särskilt upplyftande eller realistiskt, men rätt underhållande mest tack vare de färgstarka karaktärerna.

Hundskadeindex: känsliga läsare bör vända blad och hoppa över ungefär en sida så fort ordet ”bichon frisé” nämns.

De vackra döda

Lite samma håll som Harlan Coben men mindre väl genomfört: Belinda Bauer, De vackra döda.

Eve är snaskig true-crime-journalist som gottar sig i mord och blod, för det säljer ju så bra. Det blir dock mindre skojigt när en extravagant och extremt sinnessjuk seriemördare förälskar sig i henne och försöker imponera på henne med olika mord. Mördaren hävdar att hans mord är konst och för konsten är ju allting tillåtet. Särskilt när det drar sådana tittarsiffror.

Lite romantik, en dement förälder och en ostereotyp poliskvinna med superkrafter och – voilá! En spänningsroman som gjord för att blir en mini-TV-serie. Men det är någonting som skaver. Eve är töntig, det är lite för många gliringar om att feminism är onödigt och den galna seriemördaren är alldeles för galen. Jag är inte jätteimponerad.

Typisk Harlan Coben

Jag har snöat in en smula på Harlan Coben som skriver mycket framgångsrika spänningsromaner på temat ”ingenting är vad det ser ut att vara och varje tvist har en till tvist”. Ingen andra chans är ett typiskt exempel.

Marc är traumatiserad efter ett skottdrama där han själv blev svårt skadad, hans fru mördad och deras halvårsgamla dotter kidnappad. Han sumpar chansen att betala lösensumman för att få tillbaka barnet – tror han. Det hela kompliceras av att polisen ser honom som huvudmisstänkt samt att ett mycket speciellt psykopatpar blandar sig i.

Den här romanen har många av Cobens standardtrick: en polisläcka, en bindgalen yrkesbov, en hopplös gammal romans som återuppväcks… Och det funkar fint. Tempot är högt, spänningen hålls igång, det är lurigt att lista ut vad det är som har hänt och underhållningsvärdet är stabilt.

On earth we’re briefly gorgeous

Jag läste En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong, efter tips från vännen M.

Det börjar inte bra. Det börjar med en våldspräglad barndom och en långdragen scen med hemskt, hemskt djurplågeri. Fruktansvärt jobbig läsning. Framför allt djurplågeriet (barnet överlever ju i alla fall).

Men det är välberättat! Och fortsätter lite, bara lite mindre traumatiskt (med bara ett par ytterligare episoder av plågade djur).

Little Dog kommer från Vietnam till USA som treåring och växer upp med sin mamma och mormor. Båda präglade av både kriget och psykisk sjukdom. De har ont om pengar, mamman talar knappt engelska och Little Dog blir förstås ett enkelt mobboffer i den amerikanska småstaden. Inte minst när han upptäcker sin homosexualitet. En gul bög! Men han hittar faktiskt kärlek, bara inte av det mest perfekta eller jämställda slaget.

Om droger, trailerparks och hur svårt det är att lista ut hur en har bra sex med en annan man. Men mest handlar det om en ganska trasig men mycket ömsint mor-son-relation.

Poetiskt på gränsen till översvallande, bitvis genialt och många oväntade adjektiv och metaforer.

Men det där djurplågeriet hade jag hellre varit utan.

Hundskadeindex: hundarna överlever visserligen, men apor och kalvar går åt

Ack, hårdkokta Stieg Trenter

Jo, det blev en till gammal deckarklassiker: Stieg Trenter, Eld i håg.

Äldre sillmånglare blir nästan innebränd – sillmånglarens testamente försvinner och därefter dör han på sjukhuset i sviterna av alla dessa trauman – en exfru och diverse syskonbarn blir mycket misstänkta. Entré: fotograf Harry Friberg.

Harry Friberg är en sån oskön lirare. Jag kan verkligen inte hitta några bra drag hos honom. Han saboterar brottsplatser, beter sig svinigt mot sin personal och mot de flesta kvinnor han träffar, han leker actionhjälte och är inte ens särskilt bra på att lösa deckargåtor. Hade det inte varit för Harry Friberg så hade själva pusselintrigen nämligen varit både fiffig och bra.

Men pluspoäng för rolig inläsning av Arne Weise! På en mängd olika dialekter.