Andra andningen

Av bara farten lyssnade jag också igenom Sarenbrants andra bok i polisdeckarserien om Emma Sköld: Andra andningen.

Den lite udda inramningen är Stockholms maraton: det första mordet begås vid start och mördaren fångas vid målgång fyra timmar senare. Alltså ett oerhört tidsbegränsat polisarbete. En maratonlöpare segnar ner redan efter de första hundra meterna. Det visar sig vara en man med en ouppklarad ”händelse” i det nära förflutna. Men vem som har motiv att ta livet av honom beror på vad som hände den där gången i dåtid! Mycket lurigt.

Precis som med första boken finns det en hel del frågetecken kring allt det praktiska. Detta är inte särskilt realistiska romaner. Det är också liiite väl långrandigt att hela boken handlar om hur löparna får allt mer ont. Efter sju timmars lyssning tror man sig ändå ha hört precis allting som en människa kan känna under fyra timmars maratonlöpning. Det kunde gärna få vara lite mer handling och lite mindre ”stackars Josefin, nu gör det verkligen ont i fötterna och hon behöver gå på toa nu igen”.

Slutet är oerhört frustrerande, poliserna är ju så otroligt dåliga, för att inte tala om Josefins man som inte direkt skyndar på att få in sin fru i sjukvårdstältet eller åtminstone i torra, varma kläder. Men precis som i första boken så är den allra sista lilla knorren svår att förutsäga och mycket kreativ/smart. Sarenbrant tar i alla fall inte de enkla och självklara spåren.

Och som sagt – huvudpersonen Emma är mycket, mycket, mycket dålig på att välja män.

Annons

Vila i frid

Jag hade ju ändå hyfsat roligt (kan man säga så om en polisdeckare?) åt Sofie Sarenbrants lättsmälta Skyddsängeln. Så jag läslyssnade på hennes första roman i samma serie: Vila i frid. Polisen Emma Sköld kallas ut till spahotellet Yasuragi, där folk dör i rasande fart.

Det är lite ”Morden i Midsomer”-känsla: inte särskilt realistiskt och väldigt många mord. Spejsade karaktärer och ett absolut orimligt mordmotiv. Det här är underhållning, inte thrillerläsning. Dock med en klurig liten extraknorr precis på slutet som ger rysningar längs ryggraden…

Ganska ofta vill man skaka om poliserna, särskilt Emma som uppenbarligen är usel på att välja män. Det kunde också ha varit bara hälften så många detaljer om Yasuragi, det känns nästan som att Sarenbrant mest ville ha en ursäkt att hänga väldigt mycket i badtunnorna för sin ”research”.

Skyddsängeln

Min ljudboksapp har inte så många titlar (ja, jag kanske är dumsnål, men det är ju ändå nästan bara polisdeckare och feelgood som blir ljudböcker så jag är inte säker på att jag skulle hitta mer att lyssna på i en av de större köpeapparna) så nu blev det en deckare igen. Jag valde helt enkelt utifrån vilka böcker Katarina Ewerlöf har läst in, hon är min favorituppläsare.

Sofie Sarenbrants Skyddsängeln är nummer fnutton i serien om polisen Emma Sköld och jag har inte läst tidigare delar, så det var lite av en överraskning alltihop. Obs: det är en del referenser till tidigare fall så om man inte gillar spoilers kanske det är bättre att läsa de här böckerna i ordning.

Poliserna Nyllet och Emma är lyckligt separerade men med problem: Emmas kille Krille är försvunnen, möjligen kidnappad och Nyllets nya tjej är nog inte så lycklig som han tror. Emma lägger all sin vakna tid på att spåra Krille och den mycket otrevlige gangstern som misstänks för försvinnandet. Dessutom händer mystiska saker på ett nerlagt gammalt mentalsjukhus.

Alltihop följer standardmall A för polisdeckare: ganska mycket om polisernas vardagliga privatliv, blandat med spännande bovjakter och ledtrådar. Lite ”misslyckas med att hämta på förskolan”, lite ”galen mördare har haft ihjäl någon på ett hemskt sätt och det är blod i taket” och sen tillbaka till ”ånej, hur ska det gå med påsklunchen hos gamla mamma” igen. Lite samhällskritik, lite jämställdhetsresonemang, några kluriga tvistar och falska spår.

Ändå: för att vara en polisdeckare är den helt okej, mycket tack vare Katarina Ewerlöf förstås.

…

Hundskadeindex: varning!

Fly, Ingrid, fly

Helena von Zweigbergk har tydligen skrivit detektivromaner också, det hade jag missat. Eller ”detektivromaner” är väl kanske en överdrift. Romantiskt drama med thrillerkuliss?

Fly för livet handlar om ett gisslandrama: prästen Ingrid blir kidnappad av ett gäng tungt kriminella när de rymmer ur fängelset där hon jobbar. Ingrid blir mänsklig sköld och dessutom minipsykolog åt busarna och deras ryska flickvänner i kort-kort.

Första kapitlen var jag mest irriterad över den gnälliga, mesiga huvudpersonen Ingrid som längtar efter sin man och ältar gamla relationer istället för att hitta på en vettig flyktplan. Dock – efter många om och men kryper det faktiskt fram en poäng med hela berättelsen. Den handlar nämligen inte alls om busarna och gisslandramat som det först verkar. Boken handlar istället egentligen om de kriminella machosnubbarnas översminkade och illa behandlade tjejer. Svansen av dåligt respekterade flickor som kanske till slut får nog och skaffar sig en egen agenda. Så väljer i alla fall jag att tolka berättelsen.

Otäckt och bitvis rätt spännande men lite väl mycket malande om Ingrids medelmåttiga medelklassrelationer längs vägen.

Bottenskrap, ett bottenskrap

Nej!

Jag gillar inte Jørn Lier Horst. Nu har jag testat två av böckerna om hans polis Wisting, senast Bottenskrap.

Avslitna vänsterfötter flyter iland längs den norska kusten mitt i semestertid. Kanske hör de till ett gäng pensionärer som mystiskt försvann förra hösten. Wisting måste börja nysta i vad som verkar vara en härva med djupa rötter bakåt i tiden. Samtidigt (ånej): Wistings käcka journalistdotter intervjuar frisläppta fångar. KAN DET FINNAS ETT SAMBAND.

En sak som stör mig är blandningen av alltför många alltför banala vardagsdetaljer och samtidigt referenser till så extremt konstiga brutala mord. Huvuden som sätts på pålar, folk som skjuts med pilbåge… det är ju inte så de flesta mord faktiskt ser ut. Är det meningen att kontrasten ska väcka intresse? Det funkar inte på mig, jag blir bara sur på alla ovidkommande detaljer. För att inte tala om den oerhört uttjatade stereotypen ”inkompetent överordnad som saboterar utredningen och inte förstår någonting”. Tråkigt.

På plussidan så har jag kommit på en metod för att mäta banalfaktorn i en bok! Formeln lyder: antal användningar av ordet ”naken” gånger antal scener där en karaktär äter något. Om någon vill utveckla den här teorin i en masteruppsats så är jag beredd att gå in med sponsring.

Palmemordet och konspirationsteori 2.0

Lena Andersson! Wow.

Koryféerna: en konspirationsroman är inte som någonting annat. Den rör till hjärnan på en på ett alldeles fantastiskt och föredömligt sätt. Litteratur som verkligen får en att tänka. Metalitteratur för nördar.

Det handlar om en fiktiv utredning av Palmemordet, med annat namn, och med en mycket häpnadsväckande lösning.

Tror man.

Egentligen handlar det om konspirationsteorier.

Eller..?

Läs den.

Räkna hjärtslag

Det blev ett boktips från Boktanken som alltid har bra smak: Räkna hjärtslag av Katarina Widholm.

Unga käcka Betty kommer från Hudiksvall till Stockholm för att jobba som hembiträde. Hon bländas av allt det storslagna – alla hattar! – men får också snabbt inse att hon i princip är en hushållsslav. Hon jobbar femton till arton timmar per dygn med en eftermiddag ledig varannan vecka, hon måste ständigt freda sig från kladdande händer och hon får utstå hån, utskällningar och orimliga krav från matmor. Men hon är så bländade vacker att hon snabbt har beundrare på kö och hon väljer den bäste. Varpå något naturligtvis går fel och hennes liv krånglar till sig…

Miljön och beskrivningarna är underbara, berättelsen rätt förutsägbar men trivsam. En del saker är måttligt realistiska, framför allt hur karaktärerna reagerar och beter sig. Jag har också två huvudinvändningar: för det första är jag less på det där sega hintandet om att någon är med barn men inte har fattat det själv. Vi behöver inte fjorton antydningar om att hon mår illa på morgnarna och känner sig svullen i brösten innan avslöjandet kommer, det är överdrivet, övertydligt och slöseri med allas tid. Och så gillar jag inte romaner med så mycket cliffhanger på slutet. En roman ska vara tillräckligt självstående på egna ben, inte kräva av läsaren att springa och köpa nästa bok också.

Jag gillade ändå resten av historien och kan faktiskt ändå tänka mig att läsa del två, men det är störigt att författaren inte litar på att jag tar det beslutet själv utan lämnar stora frågetecken för att hålla mig gisslan.

Pluspoäng för intressant kvinnohistoria och ögonöppnande kring hembiträdens förhållande. Kom ihåg: i många delar av världen lever tjänstefolk fortfarande under i princip samma förhållanden som det som beskrivs här – om inte värre.

Utmärkt inläst som ljudbok av fantastiska Katarina Ewerlöf.

Hundskadeindex: den stackars hunden ägnar en stor del av boken åt att vara väldigt kissnödig.

Från feelgood till spionthriller?

Kajsa Ingemarsson skrev ju ett antal chicklitt-feelgoods (Små citroner gula osv) och har tydligen dessutom skrivit en serie trams om andlighet och ”hjärtats vägar” men eftersom jag gillat hennes skarpa tunga i På minuten testade jag ändå hennes mer seriösa roman: Den ryske vännen.

Den är över förväntan, kanske just eftersom jag har haft Ingemarsson stabilt placerad i chicklittfacket och alltså startade från ganska låga förväntningar.

En ny, ung och ambitiös biståndsminister vill visa sig på styva linan och godkänner ett biståndsprojekt i Tjetjenien trots att alla experter avråder henne. Det blir till en prestigefråga som kanske kan stoppa hela hennes gryende karriär. Pengarna försvinner nämligen… Till sin hjälp har ministern en menlös och ganska misslyckad handläggare som i sin tur har trassel i sitt äktenskap (pga han beter sig lite svinigt mot sin unga fru). Misslyckade handläggaren tar kontakt med en till synes mycket hjälpsam diplomat på ryska ambassaden (det kan väl omöjligen slå slint?) och ministern uppvaktas samtidigt av en mycket hjälpsam (och snygg) amerikan.

Det intressanta med den här berättelsen är alla spår av feelgoodskrivandet som dröjer sig kvar: det är överdrivet mycket detaljer om mat och karaktärerna är ganska… korkade. Men där finns också otroligt detaljrika och korrekta beskrivningar av offentlig förvaltning: kontraspionage, biståndshandläggning, hierarkierna på UD. Jag sitter på en liknande typ av jobb och känner igen så mycket.

Det som avgör genren är slutet på romanen. Nej, det är inte en feelgood. Det är en deppihop.

Plus för ljudboksversionen uppläst av Pia Johansson!

Sluta aldrig fly

Jo, jag trillade dit på en till Harlan Coben. De är ju så lättsmälta och finns som lagom långa ljudböcker som är enkla att lyssna på medan en tränar.

Sluta aldrig fly är en typisk Coben med extravaganta och excentriska karaktärer, många vändningar och flera olika ihopnästlade intriger. Stormrika Win gillar två saker: att spöa upp folk och att ha på sig fina kläder. Han blir inblandad i ett mystiskt mordfall där offret verkar ha kopplingar både till ett gammalt hippieattentat på sextiotalet och till en konststöld och/eller kidnappning av unga flickor. Såklart är ingenting vad det först verkar vara.

Den är rolig, hemsk och lagom underhållande. Tempot är rappt och överraskningarna många.

Inte så dumt alls.

Underlivsjargong som genremarkör

Jag läslyssnade på kortromanen Rent som guld, ett samarbetsprojekt mellan thriller/deckarförfattarna Karen Slaughter och Lee Child (ett samarbete som bara blir bättre av att tillsammans heter de ”barn-slakt”). De har haft skoj! De låter sina två hårdkokta antihjältar träffas i samma bok, och det slår naturligtvis gnistor direkt.

Will Trent och Jack Reacher har på varsitt bananskal råkat hamna undercover mitt i Fort Knox och den stora kontrollräkningen av guldreserven. Men! Något är fel. Och dessutom råkar de i luven på varandra. Och dessutom blir de osams med chefen. Och dessutom råkar de knycka en bil och ett par gevär.

Det som framför allt utmärker den här historien är att det inte går en enda mening utan underlivsreferenser. Det är rövhål hit och ta mig i arslet dit och snack om pungkulor även när det verkligen inte är relevant för samtalet. Det är markörer för att visa hur tuffa, manliga och råbarkade de här snubbarna är, men jag blir framför allt väldigt trött.

Om manlighet är att prata om folks anus, då är jag väldigt nöjd med att förbli kvinna.