Skriet från vildmarken

Jag läste den tyska upplagan av Wenn die Natur ruft (fniss!), det vill säga Skriet från vildmarken av Jack London.

På plus: det roliga gotiska typsnittet som gav rejäl hjärngympa.

På minus: de förfärliga, förskräckliga skildringarna av djurplågeri och hundar som slits sönder och samman. Jag läste de första 28 traumatiska sidorna i sängen på kvällen – stort misstag – och blev tvungen att ta tre sidor kinesisk polisdeckare som avslut för att kunna somna utan hemska bilder på näthinnan. (Polisdeckaren började med beskrivning av ett drunknat lik. Mycket mindre hemskt).

Skriet från vildmarken handlar om hunden Buck som blir stulen och såld till skrupellösa guldjägare i Alaska som låter hundarna springa sig till döds framför alltför tunga slädar. Buck gör en inre resa och slutar som ledare för en vild vargflock. Boken måste läsas som en allegori, för riktiga hundar fungerar inte så här. Att den har getts ut som ungdomsbok är fullständigt obegripligt, eller så var ungdomar mycket mindre känsliga för våld och djurmisshandel förr.


Hundskadeindex: VARNING! VARNING!

När naturen kallar

Många märkliga böcker ingick i köpet av vår lilla stuga, bland annat den här pärlan:

Jack Londons Skriet från vildmarken i en tysk översättning från… oklart när, det står inget årtal i boken. Kanske femtiotalet.
Den här utgåvan är intressant på många sätt:
1) Titeln: Wenn die Natur ruft, ordagrant: \”När naturen kallar\”. Fniss! Ja, det antyder detsamma på tyska som på svenska, nämligen att någon behöver springa bakom ett träd. Senare utgåvor använder den lite värdigare översättningen Ruf der Wildnis
2) Typsnittet, Jag funderar på att läsa den bara för typsnittets skull. Utmaningar är skoj, är det inte så?
3) Valet av bild på försättsbladet. En liggande räv tittar på en älg (se ovan). Bildtexten: Buck ställer en älg. Här misstänker den vakne läsaren att redaktören för det första inte läst boken och för det andra vet väldigt lite om djur och natur. Men det är en fin räv!
Det jag själv mest minns av Skriet från vildmarken är att den var fruktansvärt hemsk, det tyckte i alla fall mitt tolvåriga jag. Kanske dags att ompröva. Varför inte på tyska i gotiskt tryck?