Tematrio: långa titlar som är jättelånga och som kanske aldrig slutar utan bara pågår och pågår och till slut finns det nästan inte längre plats för själva texten för att titeln var så lång

Lyrans tematrio handlar idag om långa titlar. Här kommer mina tre förslag!

1) Peter Fröberg Idling, Sång till den storm som ska komma. En bok om Pol Pot. Tyvärr inte särskilt genomarbetad och korrläst. Och så de där moderna stilexperimenten – suck.

2) Lotta Lotass, Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. Lotass är ett geni! Fullständigt galen, men ett geni. Den här boken handlar om (kan det sägas att Lotass böcker \”handlar om\” något?) några yrkesmördare i öknen i sydvästra USA. Det är suggestivt och abstrakt och väldigt, väldigt intressant.

3) Bodil Malmsten, Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Malmsten är också ett geni, ett fantastiskt roligt sådant. Hennes böcker är sorglig-roliga på ett alldeles trollbindande sätt. Måste läsas. De gör en till en mer fullständig människa.

Tio svenska favoriter

Dags för en tematrio med nationaldagstema: svenska favoriter.

Lyran brukar föreslå att man ger tre tips. PILUTTA DIG, LYRAN! Jag tänker skriva en oskarsgala med tio kategorier istället.

Bästa klassiker: Selma Lagerlöf, alla gånger. Selma for president!
Bästa norrländska: P O Enquist. Rent och enkelt språk, mäktiga berättelser, norrländskt vemod och ensamma granskogar.
Bästa deckare: Håkan Nesser, för att de inte egentligen är deckare utan bara låtsas det – de är egentligen riktiga, välskrivna romaner med fantastiska karaktärer.
Bästa skräckisen: John Ajvide Lindqvist. Det läskigaste är inte monstren, det läskigaste är människorna omkring monstren.
Bästa galna experimentisten: Lotta Lotass, kan inte beskrivas, måste upplevas.
Bästa utlandssvensk: Bodil Malmsten. Är du lite deppig? Läs en Bodil Malmsten! Jag skrattar högt minst en gång per sida, utom när det blir sorgligt, men sedan skrattar jag igen.
Bästa korthistorier: Pär Lagerqvist. Hemska, finurliga, svarta små sagor.
Bästa poet: Anna Maria Lenngren. Vass, elak, rolig.
Bästa nutidsskildrare: Jonas Hassen Khemiri. Inte bara öga för detaljer och känslolägen, ett språk att förmedla dem också.
Bästa dåtidsskildrare: Elsie Johansson. Serien om Nancy: Mosippan, Glasfåglarna och Nancy är underbara berättelser om en ung kvinnas uppväxt i den tid när Sverige förvandlades som mest. Obs, Elsie skriver också fantastiskt om nutiden.

Grattis alla vinnare!

Lotta Lotass: Den svarta solen

Tänk dig en litterär loop som du fastnar i och aldrig kommer ur. Omkring dig vandrar märkliga figurer. Män står i långa rader. Vad gör de? Varför är de där? Ingen aning. Någon kånkar omkring på diverse tunga, otympliga föremål. En tavla, en gipsbyst viras in i olika smutsiga filtar och lindor. Detaljerna beskrivs med egenhändigt påhittade ord, men så skickligt att man genast förstår vad de betyder. Repetitiva rumsbeskrivningar gör att man går in i en slags meditation.

Den svarta solen är del i en experimentell trilogi och går inte att beskriva, den måste upplevas. Den är inte en bok som andra, den är en karta över ett märkligt slott och som läsare vandrar du mellan rummen – och måste själv göra vägvalet vart du ska ta vägen härnäst. Man behöver inte nödvändigtvis läsa hela boken, man förstår poängen ganska snabbt ändå. Men läsningen blir ett vilsamt tillstånd när man väl kommer över den första frustrationen över att det inte finns någon handling. Ingen handling alls faktiskt.

Jag är för övrigt vansinnigt avundsjuk på Lotta Lotass, hon har det allra bästa författarnamnet genom tiderna. Och så skriver hon oerhört märkliga böcker. Jag gillar märkliga böcker…

(Fast det ska erkännas att jag gav upp det där med att gå geografiskt genom rummen och läste den från pärm till pärm istället. Samt blev väldigt sugen på att börja rita upp kartan men kom aldrig till skott.)