Sommarflörtande tonåringar

Jag läslyssnade på Sara Lövestams ungdomsroman Som eld under körsträckan Östhammar – Bryssel häromsistens. Lövestam, hon är ett säkert kort!

Anna och Lollo råkar hamna på samma skärgårdsö under sommarlovet. Men de kunde inte vara mer olika: Anna älskar ön, Lollo har tvingats dit av sina föräldrar. Anna kommer från förorten och lever i ett skruttigt torp med sin alkispappa, Lollo är rik och bor i en jättevilla. Anna kan göra upp eld och rensa fisk, Lollo kan pluta med munnen och ta snygga selfies.

Jag tror du kan gissa resten.

Men det är så rart och fint skrivet! Jag får rysningar längs ryggraden, trots att det är så gulligt.

Annons

Grejen med substantiv (och pronomen)

Världens bästa Sara Lövestam skriver bara bra grejer. Till exempel uppföljaren i serien om grammatik: Grejen med substantiv och pronomen. 

En kort, kärnfull och oerhört rolig genomgång av grundläggande information om substantiv och pronomen. Med högst oväntade jämförelser, exempel och inlärningstips, till exempel \”han fick en sej kastad på sig och duckade på ren reflex\” samt \”allt är kvantitativt\”.

Jag älskar den här boken! Alla som tror att grammatik är tråkigt måste omedelbart få chansen att ompröva sin ståndpunkt med hjälp av Lövestams böcker. Hon är fantastisk.

Finns det hjärterum

Det finns många skickliga Saror. Till exempel Sara Lövestam.

Jag läste sista delen i deckarserien om Kouplan: Finns det hjärterum. Hur ska en beskriva den? Kanske som en mysdeckare med en gnutta sting.

Kouplan är privatdetektiv med många hemligheter. Han har nu fått så mycket stabilitet i tillvaron att han kan börja leta efter sin familj som han varit skild från under många år, genom väldigt tragiska omständigheter. Dessutom behöver han hämnas på en TV-kock och en kebaboligark samt hitta trygga boenden åt alla sina papperslösa vänner. Såna där små utmaningar, ni vet.

Det är trevligt, det är lite lagom spännande, det är en smula Jönssonliganplaner fast med udd och det är ett mycket efterlängtat lyckligt slut. Hurra för Kouplan! Om det nu är hans riktiga namn.

Luften är fri

Den första boken jag faktiskt läste (hörde) i biblio-appen var istället Sara Lövestams Luften är fri. Det är den tredje i serien om den papperslöse deckaren Kouplan. Lika unik och läsvärd som de första två!

Kouplan behöver bara gömma sig en liten tid till, sedan kan han söka asyl igen. Men fram tills dess är han papperslös, rättslös – och nu också hemlös. Kanske inte bästa tillfället att riskera allt genom att ta ett nytt detektivuppdrag, men han måste ju äta också! Ulrika vill få veta om hennes man Håkan är otrogen, han beter sig så konstigt. Kouplan tar upp jakten samtidigt som han försöker hålla sig osynlig, han är ju själv jagad av gränspolisen.

Beskrivningen av Håkan är fantastisk, Lövestam prickar in sådana mångsidiga personporträtt. Det är ett nöje att läsa. Och stackars Kouplan, ska det någonsin lösa sig för honom och han får sitt uppehållstillstånd? Det har kommit en fjärde bok, jag har redan spanat in den, för jag måste få veta…

Grejen med verb

Om du har en språknörd i bekantskapskretsen, sätt genast Sara Lövestams Grejen med verb i händerna på henom.

Det är en fantastiskt rolig och lärorik liten bok om verbgrammatik! Jag har hört så mycket om den och nu har jag äntligen läst den. Vad det är roligt med språk och ord, särskilt när någon förklarar så bra och lättsamt som Lövestam gör. Jag vill nästan börja på SFI bara för att få ha henne som fröken.

Äntligen vet jag saker som vad ett deponensverb med underförstått objekt är för något. Och jag ska omedelbart börja använda egna nydanande inkoativ, då kommer alla i min omgivning gladna.

Papperslös detektiv slår till igen

Sara Lövestam skriver snälla och mysiga böcker med inslag av hjärtskärande realistiska beskrivningar av det svenska migrationslotteriet. Jag vet inte riktigt vad de ska kallas. Feelgood-deckare om utsatthet, kanske.

Önska kostar ingenting är fortsättningen på Sanning med modifikation och handlar om den papperslöse migranten Kouplan som samlar pantburkar och tar sig an udda detektivuppdrag. I den här boken möter han Lidingömoderaten Jenny som har blivit sol-och-vårad på en kvarts miljon kronor och behöver diskret hjälp att få tillbaka dem. Men vem har egentligen lurat vem och hur ska Kouplan kunna reda ut fallet utan att själv bli tagen av polisen?

Trivselspännande och inte alls så förutsägbart som jag först trodde. En måste älska Kouplan. Och framför allt: Lövestam är beviset på att det visst går att skriva spännande deckargåtor utan orgier i blod, pedofilsex och tarmar.

Tematrio: kroppsdelar

Veckans tematrio handlar om titlar med kroppsdelar.

Lätt som en blodplätt!

Aksel Sandemose har till exempel skrivit den ganska sorgliga kortromanen Tjärhandlaren om en sol-och-vårare med bristande hyfs och empati.

Lovande zimbabwiska författaren Tsitsi Dangarembga imponerade på mig häromåret med fina uppväxtskildringen Nervous conditions. Om syskonroller, könsroller, utbildningens roll för identitetsskapande, med mera. Mycket läsvärd!

Könsroller och utbildning är också teman i Sara Lövestams Tillbaka till henne. Det är en berättelse om en ung lärarinna på landet under rösträttskampen, hon har en mycket trasslig kärlekshistoria som inte slutar på det mest förutsägbara viset. Fint, om än lite tilltrasslat med det parallella spåret som utspelar sig i nutid.

Tematrio: julklappstips

Lyrans tematrio handlar idag om förslag på bra julklappsböcker. Här kommer tre guldtips:

What if? av Randall Munroe är en utmärkt bok att ge bort även till dem som i vanliga fall är svåra att ge böcker till. Det är geniala svar på mycket märkliga hypotetiska frågor som folk skickat in, till exempel \”skulle man inte kunna montera eldkastare frampå bilen för att smälta snö istället för att ploga bort den\” eller \”hur stark lampa måste jag ha för att lysa upp månen från jorden\”. Munroe tar sig tiden att faktiskt reda ut vad som skulle hända, med pedagogiska förklaringar av fysikens principer. Fruktansvärt roligt och dessutom intressant.

Jag har gett bort ett antal ex av Caitlin Morans Konsten att vara kvinna och det tänker jag fortsätta med så länge det finns folk i min omgivning i behov av antingen ett gott skratt, en feministisk crash course eller bekvämare underkläder. Morans svavelosande stil är rå och full av välformulerade sanningar men framför allt: mycket rolig.

Och så ett tips som kanske mest är ett tips för mig själv: jag är väldigt nyfiken på Sara Lövestams grammatikbok Grejen med verb. En grammatikbok som fått så mycket uppmärksamhet och beröm måste vara något alldeles extra. Och Lövestam är ju både en fantastisk språkvetande domare i Lantzkampen i radio och en bra skönlitterär författare på uppgång, så det bådar gott. Någon gång ska jag ta och skaffa hem den till mig själv.

God jul, alla tematriobloggare!

Sanning med modifikation

Jag har läst ett par böcker av Sara Lövestam: Tillbaka till henne och I havet finns så många stora fiskar. Båda var bra! Så när jag såg att hon skrivit en deckare så skaffade jag hem den och sträckläste imorse på flyget. Det passade utmärkt, jag öppnade boken när vi lyfte från Arlanda och läste sista sidorna när vi taxade in på Bryssel flygplats.

Den heter Sanning med modifikation och är en ovanlig slags deckargåta. Ett barn har försvunnit och en särdeles klok privatdetektiv tar sig an fallet. Det är bara den lilla haken att privatdetektiven är en gömd flykting som själv försöker hålla sig undan polisen, vilket gör det hela lite komplicerat.

Berättelsen är spännande, det är gott om vändningar och luringar. Den är bitvis mycket hemsk men inga töntiga poliser eller kladdiga obduktioner, däremot fina möten mellan människor. Och förstås – som i alla Lövestamromaner – ett par personer som inte är vad de först ser ut att vara.

Tematrio: svensk samtid

Dags för tematrio!

Svensk litteratur som beskriver samtiden, det var inte något enkelt tema tycker jag.

Jag läser inte särskilt mycket svenskt, och det svenska jag läser är ofta antingen gamla författare eller böcker som utspelar sig i dåtid/framtid/parallelluniversum.

Av de svenska samtidsskildringar jag faktiskt läst på sistone finns många bottennapp: sockersöta dravlet i Fredrik Backmans böcker, den överpretentiösa orddiarrén i Martina Montelius Främlingsleguanen eller den mycket märkliga fantasyporren för tonåringar av Anders Fager.

Andra är mycket bra men jag skrev om dem redan i förra årets trio på samma tema: Jonas Hassen Khemiri, Sami Said och Johannes Anyuru.

Vad blir det då kvar?

Det finns en lovande författare i Sara Lövestam. Visst finns det saker att fila på i hennes böcker, men hon har ju gott om tid att utvecklas på och det är redan mycket läsvärt. Läs till exempel hemska I havet finns så många stora fiskar om vad som kan hända när vuxenvärlden fegar ur och blundar för det som borde vara uppenbart.

Jonas Gardell är en fantastisk skildrare av vardagsmisär, som i Fru Björks öden och äventyr. Rädde sig den som kan! Det är så träffsäkert och därför så smärtsamt…

Slutligen, Lena Andersson, detta ständigt skarpladdade vapen. Hon siktar alltid in sig på något intressant och dissekerar det med stor precision. Jag gillade Egenmäktigt förfarande, även om jag inte tror att jag kommer att läsa fortsättningen eftersom bokserier sällan blir särskilt bra.

Låter det som att jag har en deppig bild av Sverige? Ta det inte så hårt, jag är bara avundsjuk för att jag måste bo så långt bort just så här i syrénblomningstid.