Champion

Jag läste Marie Lu: Champion utan att ha gjort bakgrundsresearchen ordentligt – det är den tredje delen i en trilogi men jag har inte läst de tidigare delarna. Kanske påverkade det läsningen. Tredje delen i trilogier är ju som bekant sällan den bästa delen.

June och Day är ett par osnutna tonåringar i en framtida dystopisk stat som motsvarar ungefär halva nuvarande USA. Landet är en högmilitariserad halvdiktatur som ligger i krig med västra USA. June är en av tre kandidater för att bli landets nästa ledare; Day är rebell och folkets hjälte. Dessutom dödssjuk. Kriget eskalerar på grund av anklagelser kring ett biologiskt vapen som Days bror eventuellt är botemedlet mot. Och därifrån går det förstås bara utför, samtidigt som June och Day också går omkring och är jättekära i och ganska sura på varandra.

Det här är inte en bra berättelse. Den är slarvig, ologisk och allting verkar hända inom loppet av tre-fyra dagar. Det känns som att Lu hade lite bråttom att få boken klar och överstökad. De extremt unga huvudpersonerna är också så väldigt… unga. Varför ger man en sjuttonåring jobbet som överbefälhavare mitt i brinnande krig? Nej – det gör man inte.

Och så gillar jag inte den här envisa idén om ”one true love” och att människor bara skulle ha en stor äkta kärlek. Tvärtom tror jag att just de man hade ihop det med som sextonåring INTE är rätt person att hänga med resten av livet. Att June går och deppar i tio års tid över pojkvännen hon hade som sjuttonåring är inte hälsosamt eller ens rimligt. Nej, jag är inte särskilt romantiskt lagd.

Ett stort ”mjaha”.