Knivkastarens kvinna

Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna är en berättelse om abort, i versform.

Det verkar vara något av en halvfrivillig abort som orsakar ett trauma och dikternas huvudperson åker in och ut på diverse sjukhus, sannolikt psykiatrikliniker – men tolkningsutrymmet är stort på grund av formatet, så kanske har jag missat något.

Jag tror inte alls på att aborter måste vara ett trauma, även om de blir det för vissa. Bilden av den traumatiska aborten riskerar att göra mycker mer skada än nytta. Eller så är jag bara retlig för att jag inte är så förtjust i modern litteratur på vers.

Deppigt och mörkt men med en ljusglimt på slutet. Läsvänligt och välskrivet för att vara i diktform.

En reportagebok i poesiform

Marit Kapla fick Augustpriset för Osebol, som beskrevs som en reportagebok i poesiform. What? Det låter helknäppt, det måste jag ju läsa.

Kapla har intervjuat alla invånarna i en liten nordvärmländsk by mitt i ingenstans, och återger väl valda delar av samtalen i något som ser ut som diktverser.

Men det är klart
allt
ser väl ut
som poesi

om en bara
använder radbrytning
tillräckligt
ofta.

Tänker jag först, och känner mig lite oimponerad av upplägget.

Men måste ändå erkänna: jag dras in i det hela och läser alla intervjuerna i ett enda flöde och med stort intresse. Det är mycket om vargen, om invandrarna och om nedläggning av skola och vård, förstås. Vissa saker provocerande på ena sättet, andra på andra sättet.

Den här boken är något av en ögonöppnare, och den är välgjord, trots det lite irriterande formatet.

Efter Aednan och Osebol vore det nog ändå skönt om nästa Augustpris kunde gå till någon som skriver i hela meningar, om jag får vara så fräck och önska något.

Diktvandring i Hågadalen

Varje år sätter någon lyrikentusiast upp dikter längs en vandringsslinga i naturreservatet Hågadalen strax utanför Uppsala. Det är ett utmärkt initiativ.

I år var det flera fina strofer längs vägen, men jag trillade över dem under en orienteringsrunda så vet inte vem poeten är.
Jag är ju ingen poesiläsare, men så här i en skog, där tycker jag det är riktigt trevligt!

Aednan

Att skriva poetiskt utan att det blir krystat, det är inte lätt. Jag tycker att Linnea Axelsson mestadels lyckas bra även om jag ibland saknar en rytm i verserna.

Aednan är ett modern diktepos. En berättande jättedikt om ett folks historia. Låter det ambitiöst? Det är det! Axelsson har tagit sig an en del av den samiska berättelsen, från en familj som delvis lever nomadliv vid sekelskiftet mot nittonhundratal, till rasbiologins svartaste tjugo- och trettiotal, till utbyggnaden av vattenkraften i norrländska älvar under folkhemstiden, till dagens moderna sameliv där den nya generationen återerövrar språk och folkdräkter.

Det är vardagsögonblick blandat med enorma fjällvidder, elände och misär och svensk kolonialhistoria blandat med brända fiskpinnar till torsdagsmiddag. Jag gillar det! Lärorikt och imponerande, storslaget och modigt. Väl värt sitt Augustpris.

Extra poäng till nordiska bokklubbens medlem som bar hem kopior till oss alla – boken går på dryga kilot totalt…

Jag säger det igen: Karin Boye hade fel

\”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd…\”

Well, antingen reste hon inte vägen över Puttgarden/Rødby och stod i färjekö i en och en halv timme, eller så hade hon inte detta som mål för färden:

Jag är så glad varje vår att det finns ett mål att komma fram till för vägen i sig är fasiken inte värd mödan.