Böcker, läsning och litteraturklur
Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna är en berättelse om abort, i versform.
Det verkar vara något av en halvfrivillig abort som orsakar ett trauma och dikternas huvudperson åker in och ut på diverse sjukhus, sannolikt psykiatrikliniker – men tolkningsutrymmet är stort på grund av formatet, så kanske har jag missat något.
Jag tror inte alls på att aborter måste vara ett trauma, även om de blir det för vissa. Bilden av den traumatiska aborten riskerar att göra mycker mer skada än nytta. Eller så är jag bara retlig för att jag inte är så förtjust i modern litteratur på vers.
Deppigt och mörkt men med en ljusglimt på slutet. Läsvänligt och välskrivet för att vara i diktform.
Marit Kapla fick Augustpriset för Osebol, som beskrevs som en reportagebok i poesiform. What? Det låter helknäppt, det måste jag ju läsa.
Kapla har intervjuat alla invånarna i en liten nordvärmländsk by mitt i ingenstans, och återger väl valda delar av samtalen i något som ser ut som diktverser.
Men det är klart
allt
ser väl ut
som poesi
om en bara
använder radbrytning
tillräckligt
ofta.
Tänker jag först, och känner mig lite oimponerad av upplägget.
Men måste ändå erkänna: jag dras in i det hela och läser alla intervjuerna i ett enda flöde och med stort intresse. Det är mycket om vargen, om invandrarna och om nedläggning av skola och vård, förstås. Vissa saker provocerande på ena sättet, andra på andra sättet.
Den här boken är något av en ögonöppnare, och den är välgjord, trots det lite irriterande formatet.
Efter Aednan och Osebol vore det nog ändå skönt om nästa Augustpris kunde gå till någon som skriver i hela meningar, om jag får vara så fräck och önska något.
Varje år sätter någon lyrikentusiast upp dikter längs en vandringsslinga i naturreservatet Hågadalen strax utanför Uppsala. Det är ett utmärkt initiativ.
Att skriva poetiskt utan att det blir krystat, det är inte lätt. Jag tycker att Linnea Axelsson mestadels lyckas bra även om jag ibland saknar en rytm i verserna.
Aednan är ett modern diktepos. En berättande jättedikt om ett folks historia. Låter det ambitiöst? Det är det! Axelsson har tagit sig an en del av den samiska berättelsen, från en familj som delvis lever nomadliv vid sekelskiftet mot nittonhundratal, till rasbiologins svartaste tjugo- och trettiotal, till utbyggnaden av vattenkraften i norrländska älvar under folkhemstiden, till dagens moderna sameliv där den nya generationen återerövrar språk och folkdräkter.
Det är vardagsögonblick blandat med enorma fjällvidder, elände och misär och svensk kolonialhistoria blandat med brända fiskpinnar till torsdagsmiddag. Jag gillar det! Lärorikt och imponerande, storslaget och modigt. Väl värt sitt Augustpris.
Extra poäng till nordiska bokklubbens medlem som bar hem kopior till oss alla – boken går på dryga kilot totalt…
Den är inte så skräckinjagande stor som den först såg ut, Aednan.
Inte särskilt många ord per sida, det här ska nog hinnas med.
Här vilar fänrik Spink, en hjälte som tyvärr
För tidigt samlad blev till sina fäders grifter
Hans årtal voro få, men stora hans bedrifter:
Han sköt en gång en sparv och red ihjäl en märr
Aha! Les fleurs du mal hade ju visst en intressant del, nämligen kapitlet \”Om Belgien\”.
Baudelaire och jag har precis samma åsikt om belgarna och Belgien och det är inte särskilt smickrande. Men ett helt kapitel nidverser på franska, det kom ändå som en glad överraskning! Franska poeter har tydligen fler sidor än bara floskelproduktionen…
Ödlehjärnan: VARFÖR GÖR DU SÅHÄR MOT MIG.
Intellektet: Jag vet faktiskt inte. Vill du ha en skvätt vin?
\”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd…\”
Well, antingen reste hon inte vägen över Puttgarden/Rødby och stod i färjekö i en och en halv timme, eller så hade hon inte detta som mål för färden:
Jag är så glad varje vår att det finns ett mål att komma fram till för vägen i sig är fasiken inte värd mödan.
Litterärt ofog 