Monologmän, apropå Maeterlinck

Du vet den där typiska scenen på krogen: smått berusad man håller monolog för måttligt intresserad kvinna. Hon tittar ut i världsrymden. Han märker inget utan babblar på. Kolla runt på vilken pub som helst efter klockan åtta så ser du minst fem sådana pågående envägskommunikationer.

Eller i parken, där finns de i mängder. Männen som försöker inleda samtal med okända kvinnor. Fast det är inget samtal, det är en oändlig monolog. Medan den måttligt intresserade åhöraren försöker promenera vidare utan att vara alltför oartig.

Eller på arbetsplatsen, där monologen ofta tar formen av icke efterfrågade föreläsningar.

Jag vet inte vad det beror på men visst finns det väldigt många killar (och en del tjejer) som inte gör pauser för att lyssna och som inte verkar märka om motparten ens hör på.

Precis den känslan hade jag när jag läste Maeterlinck. Hela boken är en enda lång mansmonolog. Maeterlinck har inte skrivit för en läsare. Han har bara skrivit av sig saker han själv är intresserad av. Det är därför det blir en sådan märklig läsupplevelse.

Någon gång ska jag ge mig ut med dold filmkamera och dokumentera monologmännen, jag tror inte de vet om vad de håller på med och jag tror de skulle må bra av en aha-upplevelse.

Spindlar, Sicilien och gamla mumier

Månadens nobelpristagare blev Maurice Maeterlinck, en belgisk belgare från Gent. Jo, det är sant!

Maeterlinck fick Nobelpriset 1911. Han skrev både poesi, dramer och essäer. Jag läste en mycket märklig liten essä från 30-talet: L\’Araignée de verre, \”Glasspindeln\”.
En mycket, mycket märklig liten essä. Den har tre delar. Den första handlar om spindlar, närmare bestämt vattenlevande spindlar. Hälften verkar vara hittepå och hälften är gallimattias. 
Den andra delen är en mycket negativ recension av Sicilien. Maten är usel, restaurangerna dåliga, ruinerna fula och städerna trista. 
Den tredje delen är en filosofisk betraktelse av människan som samhällslevande varelse, utifrån de forntida egyptiernas teologi så som Maeterlinck tolkar den (mycket fritt).
Det finns alltså ingen berättelse eller röd tråd. Bara en lång monolog om ditt och datt som fångat Maeterlincks intresse.
En mycket märklig liten bok.