Nästa som rör mig

Jag fick ett boktips av mig själv (!) eftersom Ugglan&bokens tematrio för ett par veckor sedan (väderstreck) påminde mig om Bodil Malmsten.

Jag har nog mest läst hennes kåserier och självbiografiska texter och bara någon enstaka av hennes romaner. Det blev det ändring på nu med hjälp av Nästa som rör mig.

Det handlar om Johanna, före detta fotomodell, numera ficktjuv med svår psykisk ohälsa som följd av de övergrepp hon utsattes för i modellsvängen. Hon går längs Paris gator, gömmer sig i Rodin-muséets trädgård och blir besatt av en tiggande pojke som verkar så oförskämt avspänd och glad. Vad sitter han där och är glad för? Fattar han inte att världen är skit?

Det är poetiskt, snyggt och annorlunda.

På minussidan det tråkigt slentrianmässiga hatet mot rika människor och folk i affärsvärlden. Så onödigt. Vi accepterar inte den typen av hatspråk mot folk pga till exempel deras hudfärg eller religion, så varför är det ”okej” att hata på grund av yrkesval, livsstil? Män i kostym är inte per definition onda.

På plussidan den sköra karaktären som beskrivs med så få ord men ändå blir så levande. Ett intressant sätt att skriva en berättelse på.

…

PS. Jag älskar träd. Det finns massor med saker som är utmärkta med träd. Men tyvärr stämmer det inte som Malmsten skriver att träd minskar luftföroreningar. Träd gör en massa andra bra saker men inte just det. #mythbuster

Annons

För röstmeddelande, tryck stjärna

Bodil Malmsten! Inte bara fantastiska boktitlar, det är strålande innehåll inuti också.

Jag läste För röstmeddelande tryck stjärna som är en serie monologer. Fem-sex olika personer berättar: den sjukskrivne, den anhöriga, den smårasistiske, den norrländska farmorn. Små ögonblicksberättelser från ett Sverige med vardagsmisär, svartsjuka, missunnsamhet och en hel del värme emellanåt.

Det är något hon gör med språket, Malmsten. Oefterhärmeligt och väldigt mysigt.

Godnatt, Bodil Malmsten!

En av mina favoritförfattare har gått ur tiden. Tack, Bodil Malmsten för alla fantastiska skratt och underbara anekdoter.

Tematrio: blött

Det är inte en torr sommar, nej minsann. Fördelen är att det finns hur mycket svamp och blåbär som helst. Och badväder? Alla väder är badväder. Jag simmar envist i vår lilla sjö i ur och skur. För att jag kan. I Belgien finns inga sjöar, så ska det badas ska det badas nu.

Lyran följer upp med tema \”sånt som är blött\” i veckans trio. Håll till godo!

Bodil Malmsten är fantastisk på alla sätt och hennes böcker om livet i Bretagne är enormt roliga och fyndiga. Läs Priset på vatten i Finistère.

Stig Claesson skriver också finurliga, trevliga texter. Bland annat den som kanske har den mest romantiska titeln någonsin: Sov du så diskar jag.

Mindre romantiskt men oerhört spännande är det i Mikael Niemis katastrofroman i Luleälvsmiljö, Fallvatten. Läsningen är som att åka emotionell tvättmaskin, du kommer ut alldeles omtumlad på andra sidan. Storartat.

Och ett bonusexempel: Jonas Gardell, Mormor gråter. För att Gardell är enastående.

Tematrio: långa titlar som är jättelånga och som kanske aldrig slutar utan bara pågår och pågår och till slut finns det nästan inte längre plats för själva texten för att titeln var så lång

Lyrans tematrio handlar idag om långa titlar. Här kommer mina tre förslag!

1) Peter Fröberg Idling, Sång till den storm som ska komma. En bok om Pol Pot. Tyvärr inte särskilt genomarbetad och korrläst. Och så de där moderna stilexperimenten – suck.

2) Lotta Lotass, Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. Lotass är ett geni! Fullständigt galen, men ett geni. Den här boken handlar om (kan det sägas att Lotass böcker \”handlar om\” något?) några yrkesmördare i öknen i sydvästra USA. Det är suggestivt och abstrakt och väldigt, väldigt intressant.

3) Bodil Malmsten, Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Malmsten är också ett geni, ett fantastiskt roligt sådant. Hennes böcker är sorglig-roliga på ett alldeles trollbindande sätt. Måste läsas. De gör en till en mer fullständig människa.

Tio svenska favoriter

Dags för en tematrio med nationaldagstema: svenska favoriter.

Lyran brukar föreslå att man ger tre tips. PILUTTA DIG, LYRAN! Jag tänker skriva en oskarsgala med tio kategorier istället. 

1. Bästa klassiker: Selma Lagerlöf, alla gånger. Selma for president!
2. Bästa norrländska: P O Enquist. Rent och enkelt språk, mäktiga berättelser, norrländskt vemod och ensamma granskogar.
3. Bästa deckare: Håkan Nesser, för att de inte egentligen är deckare utan bara låtsas det – de är egentligen riktiga, välskrivna romaner med fantastiska karaktärer.
4. Bästa skräckisen: John Ajvide Lindqvist. Det läskigaste är inte monstren, det läskigaste är människorna omkring monstren.
5. Bästa galna experimentisten: Lotta Lotass, kan inte beskrivas, måste upplevas.
6. Bästa utlandssvensk: Bodil Malmsten. Är du lite deppig? Läs en Bodil Malmsten! Jag skrattar högt minst en gång per sida, utom när det blir sorgligt, men sedan skrattar jag igen.
7. Bästa korthistorier: Pär Lagerqvist. Hemska, finurliga, svarta små sagor.
8. Bästa poet: Anna Maria Lenngren. Vass, elak, rolig. 
9. Bästa nutidsskildrare: Jonas Hassen Khemiri. Inte bara öga för detaljer och känslolägen, ett språk att förmedla dem också.
10. Bästa dåtidsskildrare: Elsie Johansson. Serien om Nancy: Mosippan, Glasfåglarna och Nancy är underbara berättelser om en ung kvinnas uppväxt i den tid när Sverige förvandlades som mest. Obs, Elsie skriver också fantastiskt om nutiden.

Grattis alla vinnare!