Nordiska bokklubben läste Shahriar Mandanipour, Censoring an Iranian love story.
Det är två berättelser i varandra: dels en kärlekshistoria, dels om författaren till kärlekshistorien som förklarar hur han tänker när han skriver den.
I styckena med love-storyn är vissa meningar och ord genomstrukna (såhär), det är ord som den fiktive författaren själv stryker för att visa vad den iranska censuren hade vägrat godkänna om berättelsen skulle publiceras i Iran.
Första halvan av boken tyckte jag var lite väl babblig: den \”censurerade\” kärlekshistorien var fascinerande med alla överstrykningarna medan mellansnacket kunde ha kortats ner. Men ju längre jag kom in i boken, desto mer intressant blev alltihop. Den fiktiva författaren tappar nämligen kontrollen över karaktärerna i sin romantiska roman och gränsen mellan hans verklighet och den skrivna berättelsen suddas ut…
Ett kul grepp och väldigt spännande inblickar i iransk kulturdebatt. Tänk så lite jag fortfarande vet om världen!
Litterärt ofog 