Ni vet den där tomheten som infinner sig när tegelstenen just har lästs ut? Den här gången blandades den med en stor känsla av triumf. Jag har äntligen läst ut alla 1003 sidor av Thomas Manns Bergtagen. Jo minsann!
Mann har skrivit ett slags supersize-me litterärt multiepos. Den tog enormt lång tid att läsa för varje mening måste bearbetas – dels är det ett fantastiskt språk att absorbera, dels krävs ett visst funderande på vad varje kapitel egentligen säger och betyder. Det finns nämligen ingen lättplöjd handling att följa med i. Jag skulle säga att detta är en idéroman. Med extra allt.
I korta drag: den unge och oskuldsfulle Hans Castorp har just tagit studenten och passar på att åka tre veckor för att besöka sin lungsjuke kusin som bor på sanatorium i Schweiz. Väl på plats i Davos blir han raskt diagnosticerad med tuberkulos. Istället för tre veckor blir Castorp kvar i sju år. Han ägnar tiden åt att diskutera, filosofera och interagera med sjukhemmets andra, ganska märkliga karaktärer.
Jag lutar åt att romanen är en slags allegori. Castorp – den velige, okunnige och mycket emotionelle unge mannen av Candide-typ – möter arketyper av olika idéer som vill värva honom. Där finns humanisten, den radikale religiöse, livsnjutaren och kärleken. Samt ett märkligt mellanspel med ockultism. Castorp jamsar med än den ene och än den andre, han gillar att vara i centrum för allas övertalningskampanjer. Mest intressant är den hätska kampen mellan humanisten och den radikale gudsmannen. De munhuggs hårt men civiliserat och det enda som kan få dem på samma sida är den gemensamma avskyn för den icke-intellektuelle frossaren som bara (framgångsrikt) lockar ungdomen med fylla och underhållning. Så snart denne dött av fortsätter striden mellan de båda antagonisterna ända in i ett mycket dramatiskt duellklimax. Kärlekshistorien är också bisarr, Castorp beskriver sitt hjärtas dam med ord som \”hennes maskstungna byst\”. Hmm, smickrande.
Hela den här litterära villervallan byter ideligen stil och form. Vissa stycken är humoristiska och (tror jag) ironiska, andra är knastertorra och enormt tråkiga. Varför ägna fyra-fem sidor åt att beskriva hur människokroppen fungerar? Eller nästan åtta sidor åt recension och sammanfattning av kända operor? Däremellan finns rent absurda drömscener, spökerier och en hel mängd mycket tveksamma vårdmetoder. Det är högtravande filosofi och målande naturbeskrivningar om vartannat. Jag blir inte klok på vad det är för bok, kanske är det en palett av alla romantyper i ett enda verk. Det är utmattande. Och intressant med ständiga överraskningar.
Unge dumme Hans Castorp väljer i slutändan en helt annan idé än dem han mött på ”trollberget”. Första världskriget bryter ut och Castorp går patriotismens väg. Det skildras inte som ett lyckat val.
Jag är glad att jag läste Bergtagen. Det var faktiskt värt besväret. Men jag är också mycket glad att den äntligen är slut.
***
Idag också på tyskt tema:
Bokmoster om djurskyddsfrågor
Ingrids boktankar om goda översättare
Mimmimarie recenserar Han är tillbaka
Litterärt ofog 