Undersåten

Om jag läser samma bok i mer än en vecka upplever jag att jag har hållt på med den länge. Der Untertan (Undersåten) av Heinrich Mann tog nästan tre veckor, en evighet. Den är egentligen inte särskilt svår och den är inte tjock, jag är nog bara ovan att läsa på tyska.

Diederich Hessling är en fegis, en latmask och en fjäskare. En riktigt hal och obehaglig typ som gillar makt och som älskar folk med makt. Han terroriserar sin mamma och sina systrar men kryper för överhögheten. Naturligtvis dras han med i den nationalistiska yran i slutet av artonhundratalet – en ideologi som passar honom som hand i handske. Han är så uppslukad av sin egen viktighet att han inte märker att han gör sig fruktansvärt löjlig.

Det är en intressant roman om nationalism, maktmissbruk och hyckleri. Frustrerande – men intressant!

Tematrio: kärlek i litteraturen

En lite försenad alla-hjärtans-dag-trio på tema kärlek:

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe är en tidstypisk berättelse om stackars unge Werther som är kär. Han är så kär, så kär, men hon har en annan och är inte så värst road av uppvaktningen. Det slutar i katastrof.

William Shakespeare skrev också om kärlek, till exempel i Othello. Othello är så kär, så kär, men så får han för sig att hon har en annan och allt slutar i katastrof.

Eller den här: Döden i Venedig av Thomas Mann!.En äldre man förälskar sig i en ung pojke under en turistresa i Venedig. Så kär han blir! Men en koleraepidemi snedstreck metafor för moraliskt förfall sveper in och allt slutar katastrofalt.

Om jag är romantiskt lagd? Kanske inte så särskilt.

Husse och hund

Thomas Mann har skrivit både det ena och det andra, bland annat Herr und Hund, en liten trivsam essä om familjen Manns hund, Bauschan.

På typiskt Mannskt vis beskrivs morgonpromenader, hundens glada jakt på fasaner och ett deprimerande veterinärbesök med en alldeles särskild grammatisk exakthet. Det blir en mycket levande berättelse.

Sannerligen ingen handbok i hunduppfostran. Men en bok fylld av kärlek.

***
Dagens bästa tips kommer från Bokmoster: gratis lån av e-böcker via tyska Goetheinstitutet!

Döden i Venedig

Nobelpristagaren Thomas Mann var bisexuell, eller hade i alla fall en serie amorösa relationer med andra män. Han verkar dock inte ha gjort upp med den sidan av sig själv – han ville förstöra alla dagböcker där det stod om hans förhållanden med andra karlar och den roman han skrev på homoerotiskt tema, Döden i Venedig slutar på typiskt vis med att de homosexuella männen straffas för sitt syndiga leverne, i det här fallet genom kolera.

I övrigt är Döden i Venedig en rätt intressant liten kortroman/långnovell om en etablerad författare och en alltför ung men mycket vacker pojke i ett Venedig i undergångsstämning. Det är deppigt, sunkigt och ledsamt när huvudpersonen förfaller i samma takt som staden börjar stinka av förruttnelse och desinfektionsmedel.

Så synd att Mann inte tordes skriva ett lyckligt slut på den här berättelsen!

***
Kolla också in:
Bokmoster
Mimmimarie 
Ingrids boktankar

Litterär villervalla: Manns Bergtagen

Ni vet den där tomheten som infinner sig när tegelstenen just har lästs ut? Den här gången blandades den med en stor känsla av triumf. Jag har äntligen läst ut alla 1003 sidor av Thomas Manns Bergtagen. Jo minsann!

Mann har skrivit ett slags supersize-me litterärt multiepos. Den tog enormt lång tid att läsa för varje mening måste bearbetas – dels är det ett fantastiskt språk att absorbera, dels krävs ett visst funderande på vad varje kapitel egentligen säger och betyder. Det finns nämligen ingen lättplöjd handling att följa med i. Jag skulle säga att detta är en idéroman. Med extra allt.

I korta drag: den unge och oskuldsfulle Hans Castorp har just tagit studenten och passar på att åka tre veckor för att besöka sin lungsjuke kusin som bor på sanatorium i Schweiz. Väl på plats i Davos blir han raskt diagnosticerad med tuberkulos. Istället för tre veckor blir Castorp kvar i sju år. Han ägnar tiden åt att diskutera, filosofera och interagera med sjukhemmets andra, ganska märkliga karaktärer.

Jag lutar åt att romanen är en slags allegori. Castorp – den velige, okunnige och mycket emotionelle unge mannen av Candide-typ – möter arketyper av olika idéer som vill värva honom. Där finns humanisten, den radikale religiöse, livsnjutaren och kärleken. Samt ett märkligt mellanspel med ockultism. Castorp jamsar med än den ene och än den andre, han gillar att vara i centrum för allas övertalningskampanjer. Mest intressant är den hätska kampen mellan humanisten och den radikale gudsmannen. De munhuggs hårt men civiliserat och det enda som kan få dem på samma sida är den gemensamma avskyn för den icke-intellektuelle frossaren som bara (framgångsrikt) lockar ungdomen med fylla och underhållning. Så snart denne dött av fortsätter striden mellan de båda antagonisterna ända in i ett mycket dramatiskt duellklimax. Kärlekshistorien är också bisarr, Castorp beskriver sitt hjärtas dam med ord som \”hennes maskstungna byst\”. Hmm, smickrande.

Hela den här litterära villervallan byter ideligen stil och form. Vissa stycken är humoristiska och (tror jag) ironiska, andra är knastertorra och enormt tråkiga. Varför ägna fyra-fem sidor åt att beskriva hur människokroppen fungerar? Eller nästan åtta sidor åt recension och sammanfattning av kända operor? Däremellan finns rent absurda drömscener, spökerier och en hel mängd mycket tveksamma vårdmetoder. Det är högtravande filosofi och målande naturbeskrivningar om vartannat. Jag blir inte klok på vad det är för bok, kanske är det en palett av alla romantyper i ett enda verk. Det är utmattande. Och intressant med ständiga överraskningar.

Unge dumme Hans Castorp väljer i slutändan en helt annan idé än dem han mött på \”trollberget\”. Första världskriget bryter ut och Castorp går patriotismens väg. Det skildras inte som ett lyckat val.

Jag är glad att jag läste Bergtagen. Det var faktiskt värt besväret. Men jag är också mycket glad att den äntligen är slut.

***
Idag också på tyskt tema:
Bokmoster om djurskyddsfrågor
Ingrids boktankar om goda översättare
Mimmimarie recenserar Han är tillbaka

Ålder och sophantering i Bergtagen

Om slow-food är bra för magen kanske slow-read är bra för hjärnan?

I så fall genomgår jag någon slags mirakelkur just nu, jag har nämligen fortfarande bara nått ca sidan 550 i Thomas Manns Bergtagen.

Men skam den som ger sig!

I läsningen har jag fastnat på vissa små detaljer. Detaljer som gör det mycket uppenbart att detta inte är en modern text. Här kommer tre exempel:

  • Förr i tiden bedömde man ålder annorlunda än nu. Enligt Thomas Mann är kvinnor gamla från ca 30-årsåldern (han är inte ensam, jmf de flesta författare från samma tid, t.ex. Agnes von Krusenstjerna, Elin Wägner…). En ung flicka som det är rimligt att ragga på är ca 16-17 år. Hupp! Barnarov, tänker jag, gamla tanten.
  • Sopsortering är inget för Thomas Mann. Huvudpersonen Hans Castorp slänger cigarrfimpar överallt i det idylliska alplandskapet.
  • Cigarrfimpar? Men karln är ju på ett sanatorium för folk med dödliga lungsjukdomar? Ja! För rökning var uppenbarligen inget problem förr i tiden. Kanske en delförklaring till att de intagna på tuberkulosanstalten Berghof dör som flugor. Det, och att de har en inomhustemperatur på ca sex grader plus.

 Mindre än hälften av tegelstenen kvar – fortsättning följer.

***
Kolla också in följande bloggar idag!
Bokmoster om en tysk litteraturmånad
Ingrids boktankar om Magdeburgs blodiga historia
Mimmimarie om preussiska prinsgemålen Wilhelmina Luise

Handlingslöst bergtagen

Apropå att jag gillar böcker med handling så läser jag just nu (fortfarande, ja ja jag vet) Thomas Manns Bergtagen. Hittills, efter 350 sidor, har en ung man kommit till ett sanatorium. Och diagnostiserats med tuberkulos. Så mycket annat har inte hänt. Jag återkommer med fullständig rapport när jag läst resterande 750 tättskrivna sidor.