Poison garden

Alex Marwood är ett säkert kort om en gillar mörka, otäcka romaner med sting. The poison garden är typiskt Marwoodsk. Det går så illa för så många och det är så intensivt och hemskt att en inte kan sluta läsa.

Romy är en av få överlevande från den massaker – massjälvmord? – som blev slutet för en märklig apokalyptisk sekt. Romy minns inget annat än livet i sekten och hon har svårt att anpassa sig till det moderna samhället. Inte så konstigt då att hon börjar söka upp sina gamla sektkamrater för att hitta fotfästet igen. Problemet är bara att vissa av de gamla vännerna inte är särskilt vänligt sinnade.

Det är intressant! Om hjärntvätt, om hur stark viljan till samhörighet kan vara, om vad folk kan vara beredda att göra bara för att få vara med. Det är obegripligt för de utomstående, men för den som är med i en sluten grupp av typen Daesh, Knutbysekten, Ku Klux Klan eller ett vanligt kriminellt gäng blir gruppens logik normal och rimlig. Och ju mer folk från utsidan pekar finger, desto tätare slutar man leden internt. 

I den här romanen funkar det dessutom bra med varvade kapitel om vad som händer med Romy nu ute i det \”fria\” och om vad som hände då, på sektens väg mot katastrofen. Spännande, otäckt och mycket, mycket skönt att lägga ifrån sig boken och känna sig fullständigt vaccinerad mot kulter och grupptryck.

Granne med döden

Alex Marwood har så ruskig fantasi att en blir lite orolig för hur hon egentligen mår. Granne med döden är precis lika grym* och ruggig som Onda flickor och Den mörkaste hemligheten, möjligen lite mindre genial.

En ung kvinna blir vittne till något med kopplingar till grov organiserad brottslighet. Hon flyr och hittar en tillflyktsort i ett skabbigt och nergånget hus där hyresvärden gärna tar betalt i kontanter och utan folkbokföring. Vilket kanske också är skälet till att de andra hyresgästerna har valt att stanna i just det här huset, trots allt trassel med avloppen. Där är en ung tjej på rymmen, en tondöv musiklärare, en pratglad och illa omtyckt socialarbetare, en asylsökande iransk regimmotståndare och en tant som agerar extramormor åt dem allihop. Hade det inte varit för den tragiska olyckan som händer, i kombination med den mycket udda hobbyn som en av dem har, så hade de alla kunnat leva hyfsat lyckliga ihop…

Det är hemskt, det är smärtsamt och det är svårt att låta bli att sträckläsa. Det är en hel del mycket äckliga detaljer men slutet gör mig inte besviken. Hatten av för Marwood, rysardrottning.

* i ordets faktiska betydelse

Vem knöck tvillingen?

Tvillingar är en klassisk thrilleringrediens. Liksom ensliga fyrar eller kvinnor som går ner i källaren i bara nattlinnet.

Även Alex Marwood har skrivit en tvillingthriller: Den mörkaste hemligheten. En bladvändare!

En mycket rik man bjuder sina närmaste vänner till en överdådig festhelg i stora villan på landet. Med på kalaset finns bland annat döttrarna från första äktenskapet, nuvarande frun och treåriga tvillingarna samt mannens älskarinna och blivande tredje fru. Champagnen och elakheterna flödar och ingen är särskilt intresserad av att ta på sig ansvaret för tråkig barnpassning. När festen är över finns det plötsligt bara en tvilling kvar. Vart tog den andra vägen?

Marwood är väldigt, väldigt skicklig på att skriva rysarberättelser. Jag gillade Onda flickor och jag gillar Den mörkaste hemligheten. Det handlar inte så mycket om överraskningar – hon planterar små ledtrådar så snyggt längs vägen, läsaren förstår precis vad som kommer att hända. Grejen är hur det händer och hur vi lotsas med i berättelsen mot det oundvikliga slutet. Väldigt välberättat! Och alldeles förskräckligt rysligt med alla blåljugande, själviska karaktärer som ägnar sig åt att sticka varandra i ryggen till höger och vänster. Brrr…

Onda flickor

Jag läste Alex Marwoods Onda flickor som en liten pausfågel, man kan behöva avbrott från Thomas Mann ibland.

Det är en enormt tragisk och hemsk rysare om två flickor i elvaårsåldern som träffas av en slump – men som snart hamnar i ungdomsfängelse för ett synnerligen grymt mord på ett tredje barn. Samhället ser inte med blida ögon på flickorna och när de som vuxna en dag kommer ut som villkorligt frigivna under skyddad identitet gäller det att göra allt för att bevara hemligheten. Men så börjar det dyka upp kvinnolik i en liten badort och både poliser och journalister går igång i jakten på mördaren och en bra story.

Det är en otäck bladvändare. Och naturligtvis är inte allt så enkelt som det först kan tyckas. Särskilt styckena om barnen som förövare är intressanta och mångbottnade.

Om en bara läste såna här och struntade i tyska tegelstenar skulle det bli många fler lästa böcker varje år…

Marwood kommer för övrigt ut med en ny rysare i juni i år: The killer next door.

Och så tipsar jag om Mia Eggimans spänningsutmaning, där kan du få massor av andra tips på rysliga böcker!