Damernas detektivbyrå

I jakten på text om pumpor satt jag och bläddrade i Damernas detektivbyrå, och det ena ledde förstås till det andra och plötsligt hade jag läst om hela boken.

Ibland är det bra att gå tillbaka till startpunkten för en älskad bokserie som tappat stinget, för att återupprätta minnet. Damernas detektivbyrå är ju riktigt bra! Den har humor blandat med mycket mörker och det är väl det mörkret som försvann i de senare böckerna och gjorde dem ointressanta. Kanske blev McCall-Smith alltför förtjust i sina karaktärer och kunde inte längre utsätta dem för alla de svårigheter som ger en berättelse tyngd och dynamik. Kvar blir då bara gullegullet och Mma Ramotswe blir en mindre intressant person att läsa om.

Men som sagt, första boken i serien är härligt stridbar. Botswanska privatdetektiven Mma Ramotswe sopar banan med lurendrejare, skurkar och skrupellösa försäljare av s.k. traditionell magi. Men hon begår också misstag och hon har tungt bagage med från det förflutna.

Tematrio: huvudstäder

Förra året när Lyran hade tema huvudstäder tipsade jag om Kairo, Paris och Stockholm.

I år tipsar jag istället om dessa:

Gaborone: Alexander McCall Smiths mysdeckarserie Damernas detektivbyrå gillade jag skarpt i början. Den första boken i serien var ju alldeles underbar. Därefter har idéerna gradvis tagit slut och böckerna mal på utan egentligt innehåll. Men första boken är väl värd att läsa!

Teheran: Azar Nafisi har skrivit en väldigt intressant slags memoarroman, Reading Lolita in Teheran om svårigheterna att diskutera litteratur i Iran efter revolutionen där. Särskilt västerländsk litteratur. Och särskilt för kvinnliga studenter. Nafisi startade en läsecirkel i sitt hem för en grupp unga kvinnor som fick möjlighet att diskutera böcker som ansågs omoraliska. Som Den store Gatsby…

Tokyo: Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami är, som alla hans böcker, en halvmagisk skildring av den japanska huvudstaden. Det handlar om två systrar – den ena kan inte sova och den andra kan inte vakna. Den vakande systern driver runt i staden och träffar de mest märkliga personer. Allt av Murakami är guld.

Damernas detektivbyrå: the minor adjustments beauty salon

Ja, jag vet.

Jag skulle ju inte läsa fler böcker om Mma Ramotswe och hennes botswanska detektivbyrå. De har ju ingen handling sedan ungefär tredje boken i serien (vad är vi på nu? Fjorton?).

Men de är ju så charmiga och jag har väldigt dålig självdisciplin i bokaffärer.

The minor adjustments beauty salon är precis lika harmlöst småsöt som de andra i serien. Små problem blir lösta, många koppar te dricks. Mma Ramotswe är livsvis och godhjärtad.

Men efter den här ska jag i alla fall inte köpa fler.

Kanske…

Mma Ramotswe tappar styrfart

Tyvärr är det nog så att de flesta serier är bäst i början och därefter börjar författarens geniala idéer gradvis sina. Så också med underbara Damernas detektivbyrå.

Jag läste precis ut senaste delen The Limpopo academy of private detection och det var inte mycket action i den. Småtrevlig, gullig, lättsam precis som tidigare titlar och med härliga Precious Ramotswe i huvudrollen. Men handlingen? McCall Smith har möjligen inte hört ordspråket \”man ska sluta när man är på topp\”.

Å andra sidan funkar det uppenbarligen att fortsätta skriva trots brist på handling för alla vi Ramotswe-fans köper ändå troget bok efter bok…

Katter, drakar och damdetektiver

I min läslista för 2012 är det ett författarnamn som sticker ut: Rita Mae Brown. Jag läste inte mindre än fyra titlar av henne förra året. Dels klassiska skildringen av att växa upp som lesbisk på landsbygden i amerikanska södern, Rubyfruit Jungle, dels tre av Browns kattdeckare.

Du läste rätt: kattdeckare.

De handlar om en postkontorsföreståndare i en amerikansk småstad. Hon har en katt och en hund. Det sker stora mängder märkliga mord i trakten, tänk TV-seriens Midsomer eller Agatha Christies St Mary Mead. Folk dör som flugor! Postkontorsföreståndaren ger sig naturligtvis på att lösa morden. Parallellt, och skickligare, gör hennes katt och hund detsamma.

Är de välskrivna? Nej!
Är det skickligt konstruerade och logiska intriger? Nej!
Är det målande och intressanta personporträtt? Nej!

Men det är en katt som är deckare.

Det är märkligt, jag tycker inte ens själv att det är strålande läsning. Ändå har jag snöat in på dem. Det är lättlästa böcker och de är snygga att ha i hyllan. Kattens och hundens dialoger är bitvis geniala. Medförfattaren Sneaky Pie Brown, Rita Maes katt, skriver roliga förord.

Jag undrar om Brown själv är riktigt nöjd med den här bokserien eller om hon fortsatte skriva för att det blev en försäljningsframgång. Och vad är det med de gulliga, lättlästa trivselserierna som gör att man inte slutar köpa varje ny titel, fast man vet att de inte kommer vara lika briljanta som den allra första boken i serien?

Det är samma sak med Alexander McCall Smiths underbara Damernas detektivbyrå. Serien stampar numera på i samma trivsamma men ganska repetitiva fotspår. Men de är snygga i hyllan, lättsam underhållning och varje gång det kommer en ny titel köper jag den mer eller mindre per automatik.

Och det är precis samma sak med Naomi Noviks fantasyserie om Temeraire. Den första boken om den superintelligenta och mycket charmiga draken Temeraire var bland det bästa jag läste det året. Jag älskade den. Och resten av serien är vansinnigt snygg… och lättläst… och varje ny titel i serien är sämre än den förra.

Jag tror att det är som med vissa favoritböcker som man läser om och om igen – t.ex. Sagan om ringen – författaren har skapat en trevlig värld som man gillar att besöka. Efter ett par böcker eller omläsningar känns det hemtamt och bekant. Det spelar inte så stor roll att det varken finns en bra story eller några litterära värden – det är en trygg plats att bege sig till.

Så, ja – jag har beställt ytterligare ett par kattdeckare via Amazon. Jag kommer skaffa den nyaste boken om Mma Ramotswe när den dyker upp i engelska bokshoppen. Och i min kalender finns en påminnelse inlagd om när Noviks senaste Crucible of Gold kommer i pocket.