Ian McEwan är en skicklig författare, inte tu tal om saken. Jag läste om Lördag ur hyllan eftersom jag inte mindes något av den och McEwan ju ändå är så lättläst.
Den handlar om en dag i en neurokirurgs liv. Henry Perowne är en lång, kåt, squashspelande kirurg med dåliga knän och en alldeles för flådig bil. Han hamnar i en knepig situation med några råskinn som vill mucka gräl – och som inte ger sig på första försöket.
Det är ett imponerande kompakt informationsflöde – så mycket intryck och berättande i en så kort bok. Det är snyggt gjort, författaren kan hantverket! Men allra mest är detta tyvärr en orgie i research. McEwan har gottat ner sig i detaljer i hjärnkirurgi och använder sig av allt han har läst – först är det intressant men så småningom blir det alldeles för mycket skallborrar och hjärnaneurysmer för min smak.
Ett av sidospåren är förresten tänkvärt utan att författaren antagligen menade det: huvudpersonen har svårt att acceptera att dottern har en älskare – han tänker på dottern som skändad. Hederskulturstänk! Alla som tror att vår \”västerländska\” kultur inte är präglad av hederseländet bör tänka om, vi har långt kvar att gå vi också så länge manliga karaktärer kan beskrivas så här utan att någon höjer på ögonbrynen.
Inte McEwans bästa.
Litterärt ofog 