En dag i en neurokirurgs liv

Ian McEwan är en skicklig författare, inte tu tal om saken. Jag läste om Lördag ur hyllan eftersom jag inte mindes något av den och McEwan ju ändå är så lättläst.

Den handlar om en dag i en neurokirurgs liv. Henry Perowne är en lång, kåt, squashspelande kirurg med dåliga knän och en alldeles för flådig bil. Han hamnar i en knepig situation med några råskinn som vill mucka gräl – och som inte ger sig på första försöket.

Det är ett imponerande kompakt informationsflöde – så mycket intryck och berättande i en så kort bok. Det är snyggt gjort, författaren kan hantverket! Men allra mest är detta tyvärr en orgie i research. McEwan har gottat ner sig i detaljer i hjärnkirurgi och använder sig av allt han har läst – först är det intressant men så småningom blir det alldeles för mycket skallborrar och hjärnaneurysmer för min smak.

Ett av sidospåren är förresten tänkvärt utan att författaren antagligen menade det: huvudpersonen har svårt att acceptera att dottern har en älskare – han tänker på dottern som skändad. Hederskulturstänk! Alla som tror att vår \”västerländska\” kultur inte är präglad av hederseländet bör tänka om, vi har långt kvar att gå vi också så länge manliga karaktärer kan beskrivas så här utan att någon höjer på ögonbrynen.

Inte McEwans bästa.

Cementträdgården

En annan kortroman jag just läst ut är Cementträdgården av Ian McEwan. Det är en omläsning och den var lika bra den här gången.

Jack bor i ett nedfallet hus med sina tre syskon och en sjuk mamma. När modern dör bestämmer sig syskonen för att gömma kroppen istället för att ringa myndigheterna. De är rädda för att hamna på fosterhem.

De tacklar sorgen och förvirringen på olika sätt och naturligtvis är det inte så enkelt att gömma en död kropp som en skulle kunna tro. De faller gradvis sönder.

Så hemskt, så spännande.

Tematrio: brittiska pärlor

Lyrans tematrio denna vecka handlar om brittiska boktips. Å, det finns ju massvis! Agatha Christie, Jane Austen, Charles Dickens, Arthur Conan Doyle, J.R.R. Tolkien, George Orwell, Jeanette Winterson, Julian Barnes, Zadie Smith…

Jag plockar ut följande tre boktips:

William Shakespeare, jo för han är fortfarande bäst. Allt är inte lika genialt men de stora verken är banne mig bland det bästa mänskligheten har att erbjuda. Min favorit är Othello som innehåller både stor humor, enorm sorg, en hel del snuskiga skämt och rejäla blodbad på slutet. Många drar sig kanske för att läsa Shakespeare för att det verkar svårt eller känns ovant att läsa på vers, men strunt i det och kör ändå, det är mycket lättare än du tror och verserna vänjer man sig snabbt vid.

Dorothy Sayers sammanfattar på något vis det mest brittiska för mig… Tjugotalsinteriörer, en blasé överklassdetektiv med en uttryckslös butler och en stor mängd \”old chap\” och \”cheerio\”. En av de bästa titlarna är De nio målarna som har en lite annorlunda upplösning men de flesta Sayers är läsvärda om en gillar gamla pusseldeckare (det gör jag!).

Och lite mer nära i tiden: Ian McEwan är mycket produktiv men märkligt nog är ändå det mesta jag läst av honom bra. Framför allt den hemska lilla romanen On Chesil beach om ett ungt nygift par som under den viktorianska erans prydhetsvansinne inte fått någon som helst information om hur det borde gå till under bröllopsnatten. Det blir pinsamt, jobbigt och missförstånd som hade kunnat redas ut om de unga tu hade kunnat kommunicera med varandra, men de har ju knappt sett varandra innan bröllopet och de kan inte sätta ord på allt de känner för ingen har pratat med dem om det förr… Sällan har någon satt fingret på mellanmänsklig genans på ett så precist sätt.