Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!

Sammanträffanden

Ibland bjuder livet på lustiga sammanträffanden – eller så är Kim Stanley Robinson helt enkelt mycket mer känd än jag vetat.

Häromdagen satt jag på ett flygplan och hade klimatångest. Läste Monica Byrnes The girl in the road (jo, den är hittills mycket bra, återkommer i frågan) och hajade till när huvudpersonen berättar om sin läslista. Hon tar med sig Kim Stanley Robinson på flykt över persiska viken!

Läslista enligt Monica Byrne

Vi läste ju hans The ministry for the future i bokklubben häromsistens. En bok om klimatångest…

Men det blev ännu värre, för när jag tittade upp ur Byrne och sneglade över mittgången – vad såg jag, om inte ett livs levande exemplar av The ministry for the future i händerna på min medpassagerare.

En konspiration, på min ära!

Ständigt denne Robinson

Varför förhandlare bör spela brädspel

Jag har ett så roligt jobb, har jag nämnt det förut? Min chef skickar mig bland annat till förhandlingar i ett av FN-organen där vi diskuterar bästa sättet att minska luftföroreningar i världen. Den här veckan hade jag normalt sett suttit i Geneve i fyra dygn, men nu kan jag leda EU-delegationen klädd i kavaj uppe och gympabyxor/barfota nere, det är fantastiskt.

Lite förenklat kan en väl säga såhär om att förhandla internationellt: det hjälper att ha spelat mycket brädspel i sitt liv.

Att snabbt kunna begripa reglerna, lista ut vad motståndarna egentligen är ute efter, se kryphålen och tänka ut smarta strategier. Tänk alltså inte ett tråkigt monopolspel där folk slår tärning och hoppar fram och tillbaka med små hattar och strykjärn, utan något av de moderna och intelligenta spelen. Kanske Pandemic eller Dead of winter, spel med ett stort mått av samarbete mellan deltagarna, men också en smula konkurrens.

Och så är det ett fångarnas dilemma för vi spelar det här spelet om och om igen med samma deltagare, så fulspel och fusk lönar sig absolut inte. Tvärtom. Bara den som visar att den är pålitlig kommer få titta på de andra spelarnas kort nästa gång…

Om jag någon gång blir chef kommer jag alltid fråga efter brädspelsvana i rekryteringsintervjuerna.

Oväntade bokpresenter

Vi gjorde en fiffig deal häromdagen och bjöd en pensionerad äppelträdsexpert på kaffe och nybakta kanelbullar i utbyte mot en timmes privat rådgivning om äppelodling. Han var en informationsguldgruva.

Och dessutom gav han bort en bok till oss, så väldigt gulligt! Fruktträdgården av Ulf Andersson, från ICA-förlaget 1977. En härlig klassisk och pedagogisk handbok i fruktträdsodling.

Nu blir det till att plugga beskärningslära.

Kan en äga skogen?

Ska vi prata possessiva pronomen en stund?

Den här SVT-artikeln utgår nämligen från ett grundläggande feltänk: sin egen skog.


Buhu! Stackars markägaren får inte göra fult kalhygge av skogen eftersom det finns naturvärden och fridlysta ovanliga orkidéer där. Ett annat vanligt buhu från skogsägare är buhu, älgar äter av träden.
I båda fallen handlar det om ett stort missförstånd. Det är inte \”din egen\” skog. Om du äger mark med skog på, då äger du faktiskt inte hela skogen. Du bara förvaltar den. Det finns också en massa andra med rättigheter i din skog: älgarna, orkidéerna och lavskrikorna, till exempel. En kan inte förvänta sig att få ha 100% av alla träd att tjäna pengar på. Den idén är fel. En måste vara införstådd redan från början med tanken att en bara lånar det som blir över från skogen.
Med den inställningen blir det inte en livskris när en upptäcker en fantastisk och ovanlig blomma (något att vara mycket glad över!). Istället: kanske planera en mer skonsam och försiktig avverkning som inte skapar ett kalhygge och dödar orkidéerna? 
Och så fick han ju faktiskt ersättning från staten, så det där buhut, det ger jag inte mycket för.
Ps. jag är också skogsägare, så jag får kritisera på det här sättet.

American war

Bokklubben läste en riktig feel-bad, American war av Omar El Akkad.

En skulle kunna tro att det här är en bok som snabbskrevs våren 2020 för den passade så väldigt bra till just i år – men den gavs faktiskt ut för nästan tre år sedan. 

Det är en förfärlig dystopi om USA år 2075 och framåt. Världen är hårt drabbad av klimatförändringarna – större delen av klotet är obeboeligt, många städer har flyttats under jord för att undkomma hettan, havsnivån ligger flera meter över dagens så stora delar av landmassan har helt enkelt blivit till havsbotten. De flesta djur och växter som vi känner är borta. Sjukdomar härjar, pandemier har tagit miljontals liv. Och USA slits itu av ett nytt inbördeskrig mellan syd och nord.

Också det nya inbördeskriget handlar om att sydstaterna vill hålla fast vid något gammalt, men den här gången är det inte slaveriet utan de fossila bränslena. Envisa republikanska rednecks kör runt i sina stinkande bensinbilar genom sterila ökenlandskap och genom toxiska floddeltan där de miljöskadade floderna inte direkt går att simma i med hälsan i behåll.

Huvudpersonen är en ung tjej som växer upp i södern, vi får följa hennes väg från att kriget bryter ut och hon måste fly undan drönarattacker, via ett trångt och desperat flyktingläger där hon snart blir rekryterad av en motståndsrörelse specialiserad på självmordsattacker.

Alltihop är tänkvärt och det är välskrivet, stilistiskt snyggt. Problemet är att det här är inte en roman driven av en berättelse, det är en roman som vill förmedla ett budskap. Den handlar inte egentligen om USA i framtiden, den handlar om saker som händer idag men med tvisten \”det skulle lika gärna kunna vara ni, det kunde vara era unga män\”. Och det är lite för övertydligt för att det ska bli riktigt intressant som läsupplevelse. Vad jag mest tar med mig från läsningen: ännu kraftigare klimatångest.