Ordets makt: skog/trädplantage

Debatten om skogen har tagit fart och det var banne mig på tiden. Sverige är ju unikt i Europa med vår starka inriktning på kalhyggen. Trots att kalhyggen ju innebär växthusgasutsläpp, bristande biologisk mångfald, förlorade naturvärden, sämre möjlighet för svamp- och bärplockning, och så vidare.

Språket spelar en viktig roll här. Kritiker säger kalhygge, förespråkare använder det mer positivt klingande trakthygge. Men kalt blir det ju!

Och vad händer efter återplanteringen? Oftast blir det ju inte en skog, utan en virkesåker eller trädplantage. Ordet skog borde vi verkligen värna mer om och skydda från felaktig användning.

Jag skulle väldigt gärna se nationell statistik som skiljer ut hur mycket mark som idag är riktig skog och hur mycket som är trädplantering. Raka rader med träd av samma sort och i samma ålder, som står så tätt att inget blåbärsris kan titta upp – det är inte en skog. Och det borde inte få rapporteras som skog i statistiken.

Läs gärna mer på Naturskyddsföreningens hemsida.

Annons

Sluta flyg till Thailand för i helvete

Det här är så sorgligt så jag får ont i magen.

Skylten säger ”släng inte sopor i blomsterängen runt trädet”, men nere på kontinenten finns inte längre några blomsterängar i år. Till och med i Belgien, vanligen lika regndränkt som en våtmark i november, är det mesta nu knastertorrt och snusbrunt. Det ligger döda fåglar överallt på trottoarerna och i parkerna, de har dött av törst. Insekter ser man knappt till.

Förslag:

  • Ät mindre kött och det kött du äter är naturligtvis svenskt. Ät frukt och grönsaker efter säsong och inget som inte odlats i Europa.
  • Använd bara fossildrivna privatfordon om och när du verkligen, verkligen måste
  • Dra ner värmen rejält inomhus, duscha kortare, minska din skärmtid
  • Köp inte nya kläder om du inte verkligen, verkligen måste, kolla först i garderoben och sen på andrahandsmarknaden
  • Rösta på ett parti som vågar sätta tuffare klimatkrav före populära och bekväma lösningar

Det är ju inte direkt hjärnforskningssvårt, det är bara vår egen lättja och bekvämlighet som hindrar att vi löser det här.

Leva som en bonde

Såhär är det: jag är lite mör i kroppen, för vi har just ägnat en vecka åt att flytta ut, städa och rensa vårt torp och samtidigt flytta in i, städa och rensa vårt nya hem: en liten gård vid Upplandskusten.

Som temaläsning lånade jag därför Niklas Kämpargårds Lev som en bonde från biblioteket. Det är inspirationsläsning med korta ensidestexter och många käcka bilder – totalt 100 tips av typen ”skaffa en get” eller ”använd naturmedicin” eller ”koka egen saft”.

Inspirerande! Men inte särskilt informativt. Man kan inte på fullt allvar skriva en ensidestext om tipset ”skaffa häst”! Det krävs en hyllmeter information och inhämtad kunskap innan man springer iväg och skaffar en häst. Eller en get, eller höns för den delen. Kämpargård snuttifierar maximalt. Dessutom är tipsen ofta tämligen värdelösa. Särskilt i kapitlet om skadedjursbekämpning där han listar en mängd tips, de flesta med tillägget ”men det funkar inte särskilt bra”.

Njaaa… möjligen käckt och gulligt i kategorin lantporr för stadsbor.

Framtidsministeriet – snart är det här?

Bokklubben läste ju Kim Stanley Robinsons The ministry for the future nyligen – en ambitiös framtidsvision på klimattema. Robinsons roman börjar med en kraftig värmebölja i Indien där folk dör i femtiogradig hetta.

Alltså en värre version av det som faktiskt just nu pågår.

Klotet brinner, du kör väl inte fossilbilen när du åker under halvmilen? Du flyger väl inte till Thailand på semester och det kött du fortfarande äter är väl 100% svenskt?

Två män i en båt, med (eller snarare utan) en haj

Jag läste Havsboken eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider av Morten A Strøksnes. Tack Boktanken!

Ni vet såna där böcker när en nästan inte hinner med att andas? Det här är en sån.

Två män (gubbar?) får för sig att de ska fånga en håkäring. För hand. Från sin lilla gummijolle. En håkäring är en 7-8 meter lång haj som bor djupt ner i havet och som inte låter sig fångas särskilt lättvindigt. De behöver 400 m lina, flera meter kätting, en krok stor som en ishacka och en halv död tjur som agn. Och sen bär det av ut på havet.

Men själva hajafänget är ändå bara en liten, liten del av den här boken. Det är egentligen en samling kåserande texter blandat med trivsamt presenterade nördfakta om havet: om plankton, om miljöförstöring, om hajar i allmänhet och synnerhet, om vindar och vågor och väder. Om alla slags fiskar, valar, sälar och övrigt. Och en hel del andra fakta som liksom kommer på köpet. Allt från offentligt avrättade elefanter till lokala sedvänjor i olika norska byar.

Det här är en bok om och av nördiga gubbar, (men)(och) den är riktigt trevlig läsning. Jag gillar särskilt slutet.

Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!

Sammanträffanden

Ibland bjuder livet på lustiga sammanträffanden – eller så är Kim Stanley Robinson helt enkelt mycket mer känd än jag vetat.

Häromdagen satt jag på ett flygplan och hade klimatångest. Läste Monica Byrnes The girl in the road (jo, den är hittills mycket bra, återkommer i frågan) och hajade till när huvudpersonen berättar om sin läslista. Hon tar med sig Kim Stanley Robinson på flykt över persiska viken!

Läslista enligt Monica Byrne

Vi läste ju hans The ministry for the future i bokklubben häromsistens. En bok om klimatångest…

Men det blev ännu värre, för när jag tittade upp ur Byrne och sneglade över mittgången – vad såg jag, om inte ett livs levande exemplar av The ministry for the future i händerna på min medpassagerare.

En konspiration, på min ära!

Ständigt denne Robinson

Varför förhandlare bör spela brädspel

Jag har ett så roligt jobb, har jag nämnt det förut? Min chef skickar mig bland annat till förhandlingar i ett av FN-organen där vi diskuterar bästa sättet att minska luftföroreningar i världen. Den här veckan hade jag normalt sett suttit i Geneve i fyra dygn, men nu kan jag leda EU-delegationen klädd i kavaj uppe och gympabyxor/barfota nere, det är fantastiskt.

Lite förenklat kan en väl säga såhär om att förhandla internationellt: det hjälper att ha spelat mycket brädspel i sitt liv.

Att snabbt kunna begripa reglerna, lista ut vad motståndarna egentligen är ute efter, se kryphålen och tänka ut smarta strategier. Tänk alltså inte ett tråkigt monopolspel där folk slår tärning och hoppar fram och tillbaka med små hattar och strykjärn, utan något av de moderna och intelligenta spelen. Kanske Pandemic eller Dead of winter, spel med ett stort mått av samarbete mellan deltagarna, men också en smula konkurrens.

Och så är det ett fångarnas dilemma för vi spelar det här spelet om och om igen med samma deltagare, så fulspel och fusk lönar sig absolut inte. Tvärtom. Bara den som visar att den är pålitlig kommer få titta på de andra spelarnas kort nästa gång…

Om jag någon gång blir chef kommer jag alltid fråga efter brädspelsvana i rekryteringsintervjuerna.

Oväntade bokpresenter

Vi gjorde en fiffig deal häromdagen och bjöd en pensionerad äppelträdsexpert på kaffe och nybakta kanelbullar i utbyte mot en timmes privat rådgivning om äppelodling. Han var en informationsguldgruva.

Och dessutom gav han bort en bok till oss, så väldigt gulligt! Fruktträdgården av Ulf Andersson, från ICA-förlaget 1977. En härlig klassisk och pedagogisk handbok i fruktträdsodling.

Nu blir det till att plugga beskärningslära.

Kan en äga skogen?

Ska vi prata possessiva pronomen en stund?

Den här SVT-artikeln utgår nämligen från ett grundläggande feltänk: sin egen skog.


Buhu! Stackars markägaren får inte göra fult kalhygge av skogen eftersom det finns naturvärden och fridlysta ovanliga orkidéer där. Ett annat vanligt buhu från skogsägare är buhu, älgar äter av träden.
I båda fallen handlar det om ett stort missförstånd. Det är inte \”din egen\” skog. Om du äger mark med skog på, då äger du faktiskt inte hela skogen. Du bara förvaltar den. Det finns också en massa andra med rättigheter i din skog: älgarna, orkidéerna och lavskrikorna, till exempel. En kan inte förvänta sig att få ha 100% av alla träd att tjäna pengar på. Den idén är fel. En måste vara införstådd redan från början med tanken att en bara lånar det som blir över från skogen.
Med den inställningen blir det inte en livskris när en upptäcker en fantastisk och ovanlig blomma (något att vara mycket glad över!). Istället: kanske planera en mer skonsam och försiktig avverkning som inte skapar ett kalhygge och dödar orkidéerna? 
Och så fick han ju faktiskt ersättning från staten, så det där buhut, det ger jag inte mycket för.
Ps. jag är också skogsägare, så jag får kritisera på det här sättet.