Som Madicken på speed

Jag gillade inte Anne på Grönkulla som barn. Det hedrar mitt barndomsjag, tänker jag när jag lyssnar på ljudboksversionen nu i vuxen ålder. Det är ju en alldeles förfärligt fånig bok.

Åh, Marilla! Vilket förtjusande virkmönster, tänk att det finns så alldeles underbara virkmönster.

Marilla och Matthew är ett äldre syskonpar på kanadensisk landsbygd och de beställer ett barnhusbarn som extra arbetskraft (ja – många frågetecken på den saken, ja). Av misstag får de inte en stark pojke att utnyttja på åkrarna utan ett särdeles irriterande och fåfängt flickeflarn med illrött hår. Hon är så enormt entusiastisk över allting, så hon får stanna kvar.

Åh, Marilla! Jag fick matematikläxa! Så härligt att få matematikläxa, det ska bli så förtjusande roligt att göra den genast.

Men hon är inte bara extremt optimistisk (och orealistisk som karaktär), hon är också väldigt otursförföljd, för att inte säga en vandrande katastrof för allt och alla som kommer i hennes väg. Det blir någon slags cross-over mellan Emil i Lönneberga och Unga kvinnor. Moralkakor till höger och hyss till vänster.

Åh Marilla! Jag skulle vilja sitta hela dagen och titta på grusgången, jag tycker det är alldeles förtjusande romantiskt med grått grus.

Jag ser ju att det finns en del humor, att de vuxna driver med Anne och hennes överdramatiska tramsande. Det verkar också vara någon slags debattinlägg om barnuppfostran (för kärlek, mot smisk). Och det finns små politiska gliringar, till exempel om att det borde finnas kvinnliga präster. Men allra, allra mest handlar det om en osnuten flicka besatt av klänningar med puffärmar. Och om det förfärliga i att ha rött hår (!).

Åh, Marilla! Tänk att det är tisdag! Så hedrande att jag som är föräldralös ändå får uppleva en sådan sak som en tisdag.

Anne växer upp och blir en liten smula förståndigare med åren, och allt slutar naturligtvis lyckligt efter diverse våndor. Dygden och kärleken segrar. Halleluja.

Åh Marilla! Tänk att jag har tånaglar, är det inte förtjusande. Jag ska kalla dem Fotfingrarnas Gulnande Snäckskal.

Jag hade skickat tillbaka Anne till barnhemmet redan i kapitel 1.