Tematrio: böcker som fått pris

Idag kom Augustnomineringarna ut – det har jag inte följt. Det räcker så bra för mig att få veta vem som faktiskt vann till slut och det får vi ju inte veta förrän i november. Lyran passar ändå på att ha triotemat prisvinnare och jag tar en fransk, en tysk och en britt som exempel.

Romain Gary har som enda författare någonsin vunnit Prix Goncourt två gånger. Enligt reglerna ska samma författare inte kunna få priset igen, men Gary skrev en bok under pseudonym… Romanen La vie devant soi (\”Livet framför sig\”) handlar om en ung muslimsk pojke som bor hos sin gamla judiska fostermor, eller vad en ska kalla henne. De tar hand om varandra så det är alldeles hjärtevärmande. Fast ändå så sorgligt.

Ungerskfödda Terézia Mora fick Deutscher Buchpreis 2013 för romanen Das Ungeheuer som jag inte har läst. Jag läste däremot den första delen i samma romansvit: Der einzige Mann auf dem Kontinent (\”Den enda mannen på kontinenten\”). En något för lång bok om en förskräcklig \”pojkman\”, ni vet av den där ansvarslösa typen som liksom aldrig växer upp. Skriven på ett mycket slugt sätt. Läs den! Och hata Darius Kopp.

Och så slutligen Kate Atkinson som vann Costa Novel Award 2013 för romanen Life after life där huvudrollsinnehavaren liksom testar alla sina möjliga parallelluniversum: berättelsen består av massor av varianter på samma berättelse, i vissa fall dör hon redan som barn, i andra möjliga liv dör hon inte förrän senare, under bombningarna av London under andra världskriget… Mycket intressant, framför allt eftersom det finns en liten tvist i det hela.

Barn-mannen avslöjas: årets tyska bokpris

Jag läste Der einzige Mann auf dem Kontinent (\”den enda mannen på kontinenten\”) av Terézia Mora, årets vinnare av stora tyska bokpriset.

Kortfattat går handlingen ungefär så här: Darius Kopp är en fetlagd man i sina bästa år som jobbar på ett IT-företag. Han får en kartong med cash i handen, från en kund med tveksam bakgrund. Man följer honom i detalj under en vecka medan han tafatt försöker undvika att göra något åt kartongen med mystiska pengar.

Det kluriga är att detta är inte vad boken egentligen handlar om. Storyn med pengarna är bara en fasadberättelse, en kuliss som du luras att titta på medan den verkliga handlingen utspelar sig där bakom, dolt så att man knappt anar den. Egentligen handlar boken nämligen om Darius Kopps fru.

Kopp är ett älskvärt svin. Han beter sig förjävligt men döljer det med charm och genom att gå i offerroll. Som en typisk förvuxen pojke, sådana det tyvärr finns horder av. Han missköter sin ekonomi och sin hälsa, han tar inget ansvar för hemmet, han blir gnällig om inte frun har lagat mat, han tjatar sig till sex fast hon uppenbarligen inte vill utan bara ställer upp ändå, han är slarvig och hopplös och barnsligt självupptagen. Han gnäller om sina småproblem på jobbet istället för att låta frun sova efter att ha jobbat dubbla skift i ett skitjobb som servitris. Men Kopp är övertygad om att han är en charmknutte och att alla alltid kommer att ha överseende med hans brister. Jag avskydde Kopp från sida 1 till sida 379.

Så vad tyckte jag om boken? Jag undrade länge varför i hela fridens namn Mora fick bokpriset, jag tyckte det var mycket babbel för en väldigt tunn handling och jag undrade hur någon kvinna med självrespekt kunde skriva en så förfärlig huvudperson utan någon som helst kritik eller udd.

Men sedan tog hela boken en ganska abrupt vändning och den verkliga handlingen, den som smugit runt i bakgrunden hela tiden, slog igenom med full kraft och skitstöveln Kopp blev precis just det, en avslöjad skitstövel. Det var snyggt gjort. Jag uppskattar den författartekniska skickligheten och det diskreta sättet att slå hem ett budskap. Prisjuryn hade rätt.

Jag tycker ändå att boken kunde ha varit hundra sidor kortare – poängen skulle ha gått fram ändå. Och jag önskar att de skojiga charmiga barn-männen inte alltid kunde smita undan konsekvenserna av sina (icke-)handlingar.

Andra som också skriver om tysk kultur denna torsdag:
Bokmoster: musikaliskt inlägg om tyska pop-killar
Ingrid: en alldeles fantastisk liten tysk ordvits-dikt om en spyende mops (utmärkt tajming, jag hade en spyende beauceron hemma i natt och kan relatera).

Dagens kram och dito käftsmäll

Annikas bokblogg är tillbaka med en ny snyggare stil och med en ny fredagsfråga. Nämligen: vilken karaktär/författare vill du ge en kram och vem vill du ge en käftsmäll?

Ja du Annika, med mitt humör ligger smällarna närmre till hands än kramarna (har jag nämnt att jag inte gillar David Grossman, curse him?). Listan på karaktärer och författare jag vill ta i örat är längre än giraffens halsduk.

Så jag tänker bara nämna Darius Kopp, huvudperson i boken jag läser just nu: en barnslig, puckad person av typen \”pojke som aldrig växte upp och blev man\”, dvs en av alla dessa horder av vuxna män som parasiterar på sin flickvän såsom en kombinerad mamma och hushållerska. Vansinnigt irriterande. Boken heter Der einzige Mann auf dem Kontinent och är skriven av Terézia Mora, årets vinnare av Tyska bokpriset. Låt oss hoppas att den snart kommer igång med någon vettig handling.

Kramen får gå till Thursday Next, min nya favoritdetektiv. Hon kan behöva den, slutet på Lost in a good book var inte helt betryggande.