Robin Hood som kommersiellt stödhjul

Brightfall av Jamie Lee Moyer var en rolig och lättsam variant på temat \”huvudperson med magiska krafter ger sig ut på korståg mot mörkermakter för att rädda nära och kära samt lösa en gåta\”.

Marian lever ensam med sina två barn i en liten stuga mitt i skogen, hon blandar till örtmedicin och hjälper sina grannar med oskyldig naturmagi. Men en dag får hon veta att många nära vänner från förr har dött under mystiska omständigheter den senaste tiden. Den gemensamma nämnaren verkar vara Marians exman, en första klassens skitstövel. Hon är den enda som kan få honom att förklara vad motivet kan vara och därmed identifiera och sätta stopp för mördaren. Till sin hjälp har hon en lurig fé och en magisk räv.
Så långt allt väl! Det är en bra berättelse, lagom spännande, det finns en drake och en mordgåta och en tuff hjältinna som kan väva magiska trådar av månljus. Jag gillar den här biten.
Men.
(Varför är det alltid ett \”men\”.)
Moyer har krånglat till det: Marian i berättelsen är Lady Marian och hennes lurk till exman är Robin Hood. Båda är nu tjugo år äldre. Varför, varför? Det tillför ingenting till intrigen. Huvudpersonerna liknar på inget sätt Robin och Marian från de gamla myterna. Det finns absolut inget mervärde i att bygga på Robin Hood-historien – den här berättelsen hade kunnat stå precis lika bra (antagligen bättre) på egna ben. 
Det enda skäl jag kan komma på är kommersiellt: att författaren och förlaget kommit fram till att folk blir mer intresserade av något de känner igen. Men det är ju idiotiskt, att lura läsare på det sättet har väl aldrig varit ett smart trick?
Synd på en annars bra roman.