Män utan kvinnor

Haruki Murakami är en stabilt skicklig författare. Novellsamlingen Men without women är väldigt välskriven. Möjligen är temat lite för mesigt för min del, jag gillar ju Murakamis bäst när han är som mest bisarr och de här novellerna handlar oftast om vanliga, enkla människor och ganska vanliga relationer.

Män utan kvinnor är en samling berättelser på temat ensamma män. Det är vemodigt och nedtonat. Det handlar mycket om missade tillfällen och förlorad kärlek. En änkeman träffar den döda fruns älskare bara för att få prata med någon som delar hans saknad. En frånskild barägare får hjälp av en mystisk gäst när den inre tomheten börjar påverka atmosfären i baren. En insekt vaknar en morgon och finner sig förvandlad till Gregor Samsa. 

De knasigaste är de bästa, men Murakami beskriver ensamhet väldigt fint så de mer romantiska novellerna är också läsvärda, helt klart.

Mordet på kommendören, del 2

Haruki Murakami skriver nästan alltid väldigt läsvärda böcker. Mordet på kommendören likaså, trots det eländes ofoget att dela upp den i två volymer.

En konstnär separerar från sin fru och flyr upp i ensamheten i bergen för att hitta sig själv och få ordning på sitt liv. På vinden i huset han hyr hittar han en märklig tavla, och i skogen utanför finns ett djupt hål i marken som beter sig underligt. Underliga är också de närmaste grannarna: den färglöse herr Menshiki och en trulig tonårsflicka med en sexig faster. Som tur är får konstnären oväntad hjälp av en osynlig kommendör, en fiskfilékniv på vift samt en liten plastpingvin.

Det är en spökhistoria och en relationsroman och en berättelse i gränslandet mellan det fantastifika och det realistiska. Alltså: en typisk Murakami. Jag är inte klar över om jag är beviken på eller nöjd med slutet. I övrigt: trivsamt.

Mordet på kommendören, första boken

Haruki Murakami skriver alltid lite förvirrande och mycket bra – så också i Mordet på kommendören.

En ung konstnär har just blivit utkastad av sin fru. Han får via en god vän låna en stuga i bergen, där tror han att han ska få leva en tid i lugn och ro. Men icke! En mystisk bjällra ljuder i natten. Mannen i det flådiga grannhuset ringer upp med ett oväntat och lite oroväckande förslag. Och på vinden hittar konstnären både en uv och en mycket speciell tavla.

Det är en svårplacerad berättelse. Kanske en spökhistoria, kanske ett abstrakteri, kanske någon slags historiegåta. Det är en härlig läsupplevelse med något av folksagostuk blandat med modern och ganska korthuggen prosa. Det finns bara ett problem: DEN ÄR UTGIVEN I TVÅ DELAR.

Så när läsaren kommer till slutet bryts berättelsen plötsligt av mitt i. Helt abrupt.

Och så måste en gå ut och köpa/låna del två för att kunna läsa vidare.

Det finns inget rim och reson i det här förlagsofoget. Murakami är för bra för att hackas sönder i billiga försäljningsknep. Fy på er!

Den färglöse herr Tazaki

Murakami for president!

Jag läste Den färglöse herr Tazaki, det är en ganska typisk Murakamiroman. När Tsukuru Tazaki var ung ingick han i en tajt grupp av fem vänner. Men så plötsligt blev han utstött ur gemenskapen och förstod aldrig varför. Sexton år senare bestämmer han sig för att ta reda på vad det var som hände. Han konfronterar sina gamla kamrater en efter en och får reda på något som både är skrämmande och förbryllande.

Det är en slags magisk realism, korthugget och glasklart språk, långsamt men aldrig segt tempo.

Jag gillar verkligen, verkligen Haruki Murakami.

Tematrio: flygfän

Lyrans tematrio om fåglar och flygande insekter passar väldigt bra idag. Där jag sitter vid köksbordet har jag nämligen utsikt över ett fågelbord. Just nu bråkar två hackspettar med de små talgoxarna, blåmesarna, tofsmesarna och nötväckorna.

Det ligger ju nära till hands att tipsa om Getingfabriken och Flugornas herre men det gör jag alltför ofta så det får bli tre andra titlar idag.

Lena Andersson är en av mina favoritskribenter i DN, hon vrider allt en gång till, ifrågasätter påstådda sanningar på ett intelligent sätt och får mig alltid att tänka ett steg längre. Hennes vridna satir Duck city använder en parodi på Ankeborg för att beskriva vår tids störda relation till mat. Musse Pigg har anorexi och Kalle är gravt överviktig.

Fredrik Sjöberg skriver bland annat små fantastiska kåserier. Han fick faktiskt årets Ignobelpris för sin trilogi om flugor! Läs Flugfällan, den är otrolig. Så fruktansvärt rolig och knasig. Om nördiga män som samlar flugor, och om lite annat smått och gott. Väl berättat.

Fågeln som vrider upp världen är en typisk Haruki Murakami. Det vill säga bra. Och absurd. En man förlorar sin katt och sin fru. De har helt enkelt försvunnit. I den snåriga trädgården hittar han istället en märklig ny värld med en djup brunn och en grannflicka som är… speciell. Murakami kan vara lite krävande, men det är alltid värt besväret.

Tematrio: huvudstäder

Förra året när Lyran hade tema huvudstäder tipsade jag om Kairo, Paris och Stockholm.

I år tipsar jag istället om dessa:

Gaborone: Alexander McCall Smiths mysdeckarserie Damernas detektivbyrå gillade jag skarpt i början. Den första boken i serien var ju alldeles underbar. Därefter har idéerna gradvis tagit slut och böckerna mal på utan egentligt innehåll. Men första boken är väl värd att läsa!

Teheran: Azar Nafisi har skrivit en väldigt intressant slags memoarroman, Reading Lolita in Teheran om svårigheterna att diskutera litteratur i Iran efter revolutionen där. Särskilt västerländsk litteratur. Och särskilt för kvinnliga studenter. Nafisi startade en läsecirkel i sitt hem för en grupp unga kvinnor som fick möjlighet att diskutera böcker som ansågs omoraliska. Som Den store Gatsby…

Tokyo: Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami är, som alla hans böcker, en halvmagisk skildring av den japanska huvudstaden. Det handlar om två systrar – den ena kan inte sova och den andra kan inte vakna. Den vakande systern driver runt i staden och träffar de mest märkliga personer. Allt av Murakami är guld.

Fredagsfråga: bokbakfylla

Annikas bokblogg frågar idag: har du någon gång läst en bok som tog slut alldeles för fort och som lämnade ett sådant avtryck att det var svårt att komma över den – en \”book hangover\”?

Ja.

Sista delen av Harry Potter första gången jag läste den, Haruki Murakamis 1Q84 och Jasper Ffordes The Jane Eyre Affair, för att ta några exempel. Böcker en slår ihop med en stor känsla av tomhet.

Lyckligtvis finns det en enkel bot. Tio minuters andrum för reflektion och sedan plask ner i nästa bok ur den ständiga läshögen bredvid sängen.

Underground – skildring av ett terrorattentat

Kanske är terrorism ett säljbart ämne just nu, kanske är det bara för att det är jämna tjugo år sedan attentatet – i vilket fall har Norstedts nyligen gett ut Haruki Murakamis reportagebok Underground i pocket.

Den handlar om det religiöst motiverade terrordådet mot Tokyo tunnelbana 1995 när domedagssekten Aum Shinrikyō spred saringas som dödade tolv och skadade tusentals. Jag minns nyheten mycket tydligt men jag hade bara en vag idé om vad som egentligen hände.

Murakamis skildring är mycket intressant. Han är i grunden en romanförfattare och det är en stor fördel. Han berättar tydligt och enkelt, rakt på sak och utan att det blir tråkigt fast många av intervjuerna är ganska lika. Det obegripliga terrorattentatet görs begripligt – och levande.

Religiösa sekter av alla typer samlar människor som okritiskt lyder och som anser sig ha en gudomlig rätt som står över samhällets regler. Därför är det inte särskilt konstigt att religiösa extremister är så starkt representerade bland dem som begår grova våldsdåd. Frågan är: hur lösa grundproblemet och hur förebygga nya mord?

Tematrio: världsböcker

Lyran frågar efter boktips från världens alla hörn. Var finns tre hörn på en glob? En grannlaga uppgift. Jag bestämmer raskt att världens hörn befinner sig i Kanada, Japan och Sydafrika. För då kan jag nämligen tipsa om:

Alice Munro, till exempel novellsamlingen Dear life. Så skickligt om så stora saker i det lilla.

Haruki Murakami är ett geni och hans största mästerverk, i dubbel bemärkelse, är sci-fi-aktiga 1Q84 om en parallell verklighet där små mystiska monster river i väven som är vår tillvaro. De enda som kan stoppa dem är en kvinnlig yrkesmördare och en dyster författare. Det är inte många böcker på niohundra sidor som en slår ihop i slutet med en suck – för att en önskar att det fanns niohundra sidor till.

Nadine Gordimer, House gun är särdeles intressant nu när vi har Bladerunner-rättegången i färskt minne. Om vad som kan hända när folk har vapen i huset för att skydda sig. Och det går fel.

Mycket nöje!

Murakami om systrar med sömnproblem

Till skillnad från usla författare som t.ex. Jean-Baptiste Baronian och David Grossman (curse you!) skriver genier som Haruki Murakami den ena toppenromanen efter den andra.

Jag gillar allt av Murakami. Allt! Och Efter mörkrets genombrott var inget undantag. Det är en mycket kort liten roman om två systrar. Den ena sover oavbrutet, den andra kan inte somna. Den vakna systern strövar runt i Tokyo nattetid och möter ett par udda existenser: en trombonspelare, ett brottarproffs och en traffickad kinesisk prostituerad.

Det är en väldigt fin liten berättelse, otäck ibland men mest väldigt finstämd och rar. De två systrarna måste hitta tillbaka till varandra. Om de gör det kan allt kanske ställas till rätta igen…