Det där med att deckare vaggar in en i en trivsam trygghet, det gäller bara de klassiska oblodiga pusseldeckarna, nota bene.
Det gäller inte de moderna alstren som slåss om att överträffa varandra i groteska hemskheter. Jag hade svårt att sova två nätter efter Niklas Natt och Dags 1793, och då är jag ändå ganska hårdhudad.
1793 utspelar sig, föga förvånande, år 1793. Gustav III har blivit skjuten och Stockholms invånare lever i kyla, lera och allmän misär. De som lever tills de är trettio anses gamla och sprit funkar fint till frukost, lunch och middag. De flesta har ju ändå inga tänder att tugga mat med. I all denna hopplöshet blir allting snart ännu värre, när ett lik med avhuggna armar och ben flyter upp bland sörjan och skiten någonstans kring Södermalm. Som tur är finns det en, visserligen lungsjuk, Sherlock-Holmes-typ att fråga om råd. Han har till och med en något våldsbenägen Dr Watson vid sin blodhostande sida.
Den här boken är välskriven, med stiliga ordval och en suggestiv språkmiljö. Däremot är den ingenting för den känslige. Det är blod, tarmar och utslagna tänder – när det är som snällast. Det är grovt våld, våldtäkter i parti och minut och det är kyla, svält och fattigdom i extremdetalj. Varför denna chockverkan och detta gottande i förfärligheter är nödvändigt för berättandet vet jag inte.
Ändå läste jag boken i bladvändarhastighet. Det är nämligen spännande, trots de överdrivna våldsorgierna. Däremot läser jag nog inga fler böcker av samma författare.
Litterärt ofog 