De vänsterhäntas förening

Håkan Nesser har skrivit ännu en tegelsten: De vänsterhäntas förening

I en liten nederländsk småstad dyker en nergrävd kropp upp. Den verkar ha kopplingar till en tjugo år gammal mordbrand och kanske också till en fyrtio år gammal kidnappning. Diverse skumma typer måste förhöras och pensionerade polisen Vanveeteren och hans fru kan inte hålla tassarna borta. Samtidigt får en man i Sverige en yxa i skallen och Nessers andra polis Barbarotti blir också inkopplad.

Kanske är det just att Nessers två huvudkaraktärer gubbe 1 och gubbe 2 plötsligt ska mötas som är huvudgrejen med den här romanen, för i övrigt upptäcker jag ingen poäng med att göra de här tillkrånglade extrasvängarna.

Småklurig men snarare jaha än jippie.

Nortons filosofiska memoarer

I vår familj sysslar vi gärna med högläsning. Tassahunden och jag har till exempel just läst ut Håkan Nessers Nortons filosofiska memoarer. Jag har läst högt och Tassa har undrat varför jag sitter i hennes korg och väsnas.

Nesser brukar ju vara bra, och hundar som skriver memoarer är ju oftast roligt. Tyvärr är Nortons filosofiska memoarer mestadels en besvikelse. Den bästa anekdoten är inte ny, den har getts ut tidigare i annat format. Och det finns bara ett annat stycke av nästan samma kvalitet i hela boken. Resten är skåpmat och vardagsrutiner, småmysigt men oengagerande och varken originellt eller jätteroligt. Mest handlar det om att de flyttar runt: Sedan flyttade vi till New York. Där fanns det stora hus. Sedan flyttade vi till London. Där promenerade jag i den och den parken. Sedan flyttade vi till Gotland… (oj, försenad spoiler alert! Det var visst hela bokens handling det).

Tassa är ganska berest hon också men har inga planer på att ge ut sina memoarer i bokform. Det är lika bra det, hon stavar som en kratta.

Herr Kadar

Håkan Nesser är nästan alltid bra. Jag plockade därför på mig novellen Herr Kadar vid ett av alla biblioteksbesök.

En grupp människor firar jul i en turistort på en ö i Indiska Oceanen. Där finns ett par britter, ett par tyskar, en grupp italienare. Och den mystiske herr Kadar och hans vedervärdiga fru. På julnatten händer en förskräcklig olycka…

Väldigt Nesserskt berättat, lätt att följa med och spännande hela vägen. Jag gillar det!

Tematrio: Länder i titeln

Veckans triotema från Lyran är: romaner med länder i titeln

Vilhelm Mobergs serie om utvandrarna slutar med Sista brevet till Sverige, som bland annat handlar om hur farligt det är att föda barn och om hur svårt det kan vara att överbrygga klyftan mellan den invandrade föräldragenerationen och de infödda barnen.

Håkan Nesser är som allra bäst när han skriver deckare som egentligen inte är deckare. Styckerskan från Lilla Burma är tyvärr inte en av dem utan handlar om den bizarre polisen Gunnar Barbarotti. Det är lite för mycket teologi och märkligheter för min smak, även om Nesser förstås är skicklig med pennan även i sina sämre stunder.

Jag är inte helt säker på att Mesopotamien verkligen gills som ett land – det var ju ingen nationalstat i modern mening. Men historiska regionbeteckningar kanske också räknas. Mord i Mesopotamien är i vilket fall en typisk Agatha Christie-deckare med allt som hör till. Ledtrådar, Poirot och en storstilad upplösning.

Tematrio: Räkneord

Lyrans tematrio handlar idag om titlar med räkneord i. Lätt som en plätt!
En av mina storfavoriter från att jag var en tvärhand eller så hög var Jules Verne, En världsomsegling under havet. Eller som den heter i original: Vingt mille lieues sous les mers (ordagrant: \”tjugo tusen lieu under haven\”, där lieu är ett gammalt längdmått från 1700talet). Ett fantastiskt äventyr om rebellen och gentlemannaterroristen Kapten Nemo och hans underbara ubåt Nautilus. De har sjögurka i salladen! Bara en sån sak.
En nyare port till främmande världar är Khaled Hosseini och hans böcker om Afghanistan. Tusen strålande solar tar upp den fruktansvärda situationen för kvinnor under talibanernas styre. Där övergrepp, våld och diskriminering råder både i den stora världen och i det som borde vara en trygg zon, hemmet. Om grotesk kvinnomisshandel. Inget för den känsliga läsaren. Och obs! Problemen som beskrivs är ingalunda specifika för Afghanistan – mycket är tyvärr lika giltigt över hela klotet.
Och så något helt annat: antologin Tio hundar och en katt. Nota bene att jag inte rekommenderar den här antologin. Den är slarvig och ett hafsverk. Den bygger på affärsidén \”kändisar+djur=€€€\”. Sluta dumförklara oss läsare! Fy skäms på er, Brombergs förlag. Ok, så varför nämner jag boken då, om den är så usel? Jo! För att en av de elva små texterna är faktiskt så bra att det väger upp att de har tagit in en bottennappet Björn Ranelid. Nämligen en högkvalitativ berättelse av Håkan Nesser. Nessers kåseri om den köttbullsätande ridgebacken Norton är så bra, så bra och inte alls något slentrianfummel. Om du kan få tag i bara just den texten så läs den. Resten kan tyvärr gå rakt i pappersåtervinningen.

Besvikelser i slutet?

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan: har du någon gång läst en bok vars slut gjorde dig besviken?

JA!
Massor. Till exempel de här:
Siri Hustvedt, Sommaren utan män. Huvudpersonens man sticker med en yngre kvinna. Feministisk roman om kvinna som reser sig ur en kris följer. Men slutet är ett nederlag för mänskligheten.
Salman Rushdie, Morens sista suck. En i övrigt bra bok men slutet urartar helt och hållet, från att ha varit en burdust humoristisk familjeskröna blir det James-Bond-action på slutet och det passar inte alls in. Varifrån får författare idén att slutet måste vara ett händelsecrescendo med extra allt? Är det en Hollywoodsjuka?
Hari Kunzru, Gods without men. Hela boken var en besvikelse och den enda anledningen att jag läste ut den var att jag ville veta hur författaren skulle rädda det hela på slutet – vilken förklaring läsaren skulle få till den osammanhängande berättelsen. Svar: författaren räddade ingenting. Ett uselt slut på en usel bok och redaktören som lät trycka skiten borde plocka skräp längs vägkanterna i tre månader för att gottgöra sina medmänniskor.
Peter Hoeg, Fröken Smillas känsla för snö. Den i övrigt både stilfulla och spännande deckarthrillern går helt bananas på slutet med rymdstenar, dödliga monstermaskar och jättejätteonda skurkar som hotar att förinta hela världen.
Håkan Nesser, Himmel över London. Vilket är desto jobbigare eftersom jag oftast gillar Nesser! Han skriver ju jättebra, för det mesta. Men Himmel över London är frustrerande knäpp och slutet gör minsann ingen människa glad. Läs Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö istället, den är oändligt mycket bättre.

Styckerskan från Lilla Burma

Jag har tidigare hjälteförklarat Håkan Nesser, men nu har han precis halkat ner några snäpp på min favoritlista.

Jag läste Styckerskan från Lilla Burma som sägs vara den sista av de fem polisdeckarna med Gunnar Barbarotti i huvudrollen.

Barbarotti är en polis med för varje bok växande religiösa böjelser och i den här boken går guds närvaro i Barbarottis skalle från att vara en skojigt berättad bakgrundsdetalj till att plötsligt gripa in på mystiska vis i bokens handling.

Nesser är fortfarande en hejare på att berätta, hans språk flyter som få andras i den här deppiga schangern. Men Styckerskan från Lilla Burma har lite för många märkliga och oförklarade inslag, går lite för långt utanför berättelsen och har inte en så genial personteckning som vissa av hans andra titlar. Mystisk kvinnlig mördarsekt på ett hörn. Oförklarade lösa trådändar från andra Nesserromaner dyker upp och knyter ihop sig. Nja.

Ska en deckare vara en deckare?

Veckans fråga i bokbloggsjerkan är: Hur ”genrebunden” är du? Det vill säga vad förväntar du dig av en bok ur en viss kategori?

Som jag just delade ut en tematrio-oscar i kategorin \”deckare\” med motiveringen \”för att de inte är deckare utan bara låtsas\”, kan jag väl knappast komma här och påstå att jag är genre-taliban. Men riktigt så enkelt är det ändå inte.

Låt oss ta exemplet deckare. En riktig deckare för mig är en pusseldeckare av den gamla typen: en gåta, ledtrådar och falska spår, gåtan får sin lösning. Läsaren ska ha en chans att gissa mördaren men det får inte vara uppenbart. Det är klurandet, inte mordet som är det relevanta. Jag har alltså en väldigt smal definition av deckare.

När det gäller pusseldeckarna är jag konservativ. Om gåtans lösning hänger på information som läsaren får först på sista sidan blir det dålig stämning hemma hos oss. Övernaturliga lösningar får mig att tugga fradga. Och om mördaren avslöjas redan i första kapitlet slår jag ihop boken och plockar en ny.

Men pusseldeckare skrivs inte längre. Det som idag kallas deckare är istället polisromaner som handlar om 1) orgier i våld, bisarrt sex och blod i absurda mängder och 2) deppiga, socialrealistiska poliser. Intrigerna är taffliga eller icke-existerande, det finns få intelligenta gåtor och det är mordet, inte hjärnjympan som är huvudsaken.

Därför tycker jag bäst om moderna deckare som egentligen inte är deckare dvs som har en annan botten än bara blodpölarna och CSI-nörderiet. Håkan Nessers \”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö\” är ett strålande exempel. Det råkar vara ett mord, men boken handlar egentligen om karaktärerna. Toppen!

I övrigt är jag litterär allätare och slukar det mesta från fantasy till klassiker och gillar experimentell litteratur som går utanför gränserna. Utom alltså när det gäller de gamla goda pusseldeckarna.

Tio svenska favoriter

Dags för en tematrio med nationaldagstema: svenska favoriter.

Lyran brukar föreslå att man ger tre tips. PILUTTA DIG, LYRAN! Jag tänker skriva en oskarsgala med tio kategorier istället. 

  1. Bästa klassiker: Selma Lagerlöf, alla gånger. Selma for president!
  2. Bästa norrländska: P O Enquist. Rent och enkelt språk, mäktiga berättelser, norrländskt vemod och ensamma granskogar.
  3. Bästa deckare: Håkan Nesser, för att de inte egentligen är deckare utan bara låtsas det – de är egentligen riktiga, välskrivna romaner med fantastiska karaktärer.
  4. Bästa skräckisen: John Ajvide Lindqvist. Det läskigaste är inte monstren, det läskigaste är människorna omkring monstren.
  5. Bästa galna experimentisten: Lotta Lotass, kan inte beskrivas, måste upplevas.
  6. Bästa utlandssvensk: Bodil Malmsten. Är du lite deppig? Läs en Bodil Malmsten! Jag skrattar högt minst en gång per sida, utom när det blir sorgligt, men sedan skrattar jag igen.
  7. Bästa korthistorier: Pär Lagerqvist. Hemska, finurliga, svarta små sagor.
  8. Bästa poet: Anna Maria Lenngren. Vass, elak, rolig. 
  9. Bästa nutidsskildrare: Jonas Hassen Khemiri. Inte bara öga för detaljer och känslolägen, ett språk att förmedla dem också.
  10. Bästa dåtidsskildrare: Elsie Johansson. Serien om Nancy: Mosippan, Glasfåglarna och Nancy är underbara berättelser om en ung kvinnas uppväxt i den tid när Sverige förvandlades som mest. Obs, Elsie skriver också fantastiskt om nutiden.

Grattis alla vinnare!