Vi borde alla vara feminister

Europeiska bokklubben gjorde ett undantag från regeln att vi bara väljer böcker som ingen har läst innan. Det blev Chimamanda Ngozi Adichies We should all be feminists och jag är hemskt glad att jag läste om den här lilla pärlan.

Texten är en utarbetad version av det TED-talk som Adichie höll 2012 och den är en komplett sammanfattning av de viktigaste argumenten för och de vanligaste missuppfattningarna kring feminism.

Dessutom med Adichies osvikliga berättarstil, hon kan förklara och berätta de enklaste saker på ett så elegant sätt. Hatten av.

Tematrio: rymden i titeln

Lyran ligger vaken i fullmånens sken och föreslår därför \”rymdgrejer i titeln\” som veckans trio.

Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs är egentligen alldeles för mycket chicklitt för mig, men den var ändå en ögonöppnare när jag var ung och läste den – det var nog den första romanen jag läste (och aktivt funderade över) om bisexualitet, dessutom så fint och kärleksfullt berättat.

Långt från chicklitt är det i Tove Janssons underbara Kometen kommer. Mumindalen bävar inför en kommande katastrof. Som tur är blir det tårta istället för kometkollision. Vilken tur! Tove Jansson for President!

En halv gul sol är en av de bästa krigsskildringar jag har läst, nämligen om otäckheterna kring Biafrakriget i nuvarande Nigeria. Chimamanda Ngozi Adichie förtjänar allt beröm hon fått för det här mästerverket. Inga förskönande omskrivningar här inte – krig är ett elände och därmed punkt.

Pressrelease: 2016 års nobelpristagare

2016 års nobelpris i litteratur går i år till författaren Chimamanda Ngozi Adichie. Adichie får priset för sitt \”ständigt aktuella författarskap med starka berättelser, viktiga teman och ett språk alla är kolossalt avundsjuka på\”. Nytt för i år är att priset utsetts enväldigt av Sanna. 
Chimamanda Ngozi Adichie har skrivit de storslagna romanerna Lila hibiskus, En halv gul sol och Americanah där hon berättar om religiös extremism, folkmord, rasism och hår. Dessutom har hon skrivit noveller och feministiska essäer. 
Sanna, årets enväldiga priskommitté kommenterar: \”Det första jag läste av Ngozi Adichie var En halv gul sol, och sedan var jag fast. Valet till årets nobelpris stod mellan henne och Sofi Oksanen, vår tids två litterära giganter. Båda är dessutom vansinnigt snygga. Det var ett mycket svårt beslut.\”
I vanliga fall utses nobelprisvinnaren av Svenska Akademin men i år gjordes ett undantag eftersom Sanna fick prisnomineringsmandatet i julklapp av sin mor. Priset delas som vanligt ut av kungen och nobelstiftelsen den 10 december i Stockholm.
För mer information, kontakta pressansvariga Tassahunden: tassavovve[@]gmail.com.

Alla borde vara feminister, faktiskt

Jag läste Chimamanda Ngozi Adichies Alla borde vara feminister som e-bok från ett hemmabibliotek – tack tekniska utveckling!

Det är en redigerad version av ett TED-talk, vilket har fördelen att texten är mycket kort och koncis. Adichie förklarar varför hon själv är feminist, hur hon ser på feminism och jämställdhet och varför det är så bråttom att börja behandla både pojkar och flickor på ett mer genomtänkt sätt.

Jag håller med om allt hon säger, det är klartänkt och välskrivet, om än inte revolutionerande nytt. Självklarheter, hade jag velat säga, men tyvärr är det ju faktiskt inte det ännu. Därför behövs den här texten och den bör läsas av alla.

Tematrio: böcker jag borde läsa snart

Lyran frågar efter böcker vi äntligen kommit oss för att läsa eller böcker vi snart äntligen borde komma oss för att läsa. Jag har inte läst ut några långvariga läslisteböcker på senare tiden (mina läslistor blir sällan särskilt långvariga) men de här står på brådskande tur:

Lev Tolstoy, Krig och fred. Jag älskar ryska klassiker, så varför har jag inte än läst denna?

Charlotte Brontë, Villette. Jag älskar Charlotte Brontë, så hur kan jag ha missat den här?

Chimamanda Ngozi Adichie, Alla borde vara feminister. Ngozi Adichie är en av mina husgudinnor och jag gillar feministisk litteratur, så varför har jag inte läst den här ännu?

Ack, så många frågor, så få svar.

Tematrio: feminism

Dagens tematriotema passar mig bra: tre feministiska boktips! Det första tipset är naturligtvis att surfa in på feministbiblioteket.se och bli inspirerad av den litteraturkanon som finns där.

Jag passar på att tipsa om tre böcker som inte finns med på den listan men som kanske skulle kunnat platsa där:

Chimamanda Ngozi Adichie, Americanah. Inte bara en roman om hur det är att leva som kvinna utan hur det är att leva som svart kvinna. Det handlar mycket om hår och det är väldigt intressant och välberättat, som alltid när Ngozi Adichie är i farten.

Min andra husgud, Caitlin Moran, har skrivit den oerhört roliga Konsten att vara kvinna och är därmed ett av många bevis på att feminister inte alls är tråkiga. En serie vassa och råa betraktelser över allt från obekväma underkläder till prinsessbröllopsdrömmar. Svavelosande och flatgarvsframkallande.

Och slutligen, Tsitsi Dangarembga, Nervous conditions. En mycket läsvärd roman om en ung flicka i Zimbabwe som växer upp i skuggan av sin bror. Men något händer och hon får en chans till ett nytt liv – en utbildning! Och utbildningen ger henne en ny identitet och ny roll. Plötsligt hamnar hon i ett nytt läge gentemot sin pappa, sin morbror, sin kusin…

Framtidens klassiker

Ok, så om bara de bästa böckerna överlever och blir klassiker, vilka romaner från idag kommer då att ges ut och läsas om hundra år?

Det finns två litterära giganter i vår tid: Sofi Oksanen och Chimamanda Ngozi Adichie. Deras böcker är så magnifika men ändå allmängiltiga, inte för svåra men aldrig banala. Alltid väl berättade. Om några moderna romaner kommer överleva så är det Utrensning, Lila hibiskus och kanske En halv gul sol.

Vår tids \”Dracula\” är Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru. En oerhört romantisk roman med en mycket originell handling – den sticker ut i mängden.

Och så hoppas jag att Jeanette Winterson kommer bli upptäckt av fler.

Midsommarhälsning

Glad midsommardag!

Här kommer sju sorters blommor, plockade till dig:

Mosippan av Elsie Johansson, andra delen i en fantastisk trilogi om en ung fattig flicka som växer upp i Uppland under tidigt nittonhundratal. Mycket intressant och läsvärd.

I rosens namn av Umberto Eco är inte alls lika rapp och actionladdad som filmatiseringen blev. Ett eländes arkitekturnörderi utan slut spär ut en annars spännande deckargåta i medeltida klostermiljö. Håll dig till ämnet, människa! Ren parafras på Victor Hugo som gjorde exakt samma fel i Ringaren i Notre Dame.

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozie Adichie är en förskräcklig och fasansfull skildring av en familj i klorna på en fanatiskt religiös familjefar. Det är så skrämmande otäckt och samtidigt så fint berättat.

Röda nejlikan av Baronessan Orczy är en riktig klassiker, ett av mina tidiga läsminnen och en bok jag läste flera gånger om som barn. För den är ju både spännande och rolig, berättelsen om en slags superhjälte, med hemlig identitet och hemligt tecken och allt, som räddar oskyldiga aristokrater undan den franska revolutionens giljotin.

Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. handlar om kärlekshistorien mellan överklassynglet Armand och den lungsjuka och prostituerade Marguerite. Den beskriver också hur snabbt det går att spendera hela arvet och halva hedern.

Liljan i dalen av Honoré de Balzac, annars mest känd för Pappa Goriot, är en mesig humoristisk kärlekshistoria om den franska societén under bourbonerna på artonhundratalet. En typiskt fransk klassiker.

Kung Liljekonvalje av dungen av Maria Lang, en av alla dessa underbara gamla pusseldeckare med ett riktigt mysterium och utan massa tarmar och blod och sexorgier.

Tematrio: krig och elände

Lyrans tematrio denna vecka handlar om krigets fasor.

Krigsskildringar finns ju i massor! Jag ger ett hedersomnämnande till Illiaden och ger mig sedan raskt in i triotipsandet:

Väinö Linna, Okänd soldat, är en ohygglig berättelse om unga rekryter som är ute i blöta träskmarker och kall snö under finska fortsättningskriget mot Ryssland, 1941-44. Inga förskönande nationalistiska slogans, bara elände, kallbrand, dåliga rationer och synen av en vän som sprängs i bitar. Detta är en mycket viktig och mycket läsvärd bok, det bästa manifestet för pacifism som hade kunnat skrivas.

Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol handlar om ett par tvillingsystrar som genomlever Biafrakriget i Nigeria. Otäckt, otäckt och strålande väl berättat. Om våldtäkt som vapen, om familjer som hamnar på olika sidor stridslinjen och om vad som händer när gamla hierarkier ställs på huvudet och kaos bryter ut.

Slutligen, Erich Maria Remarque, På västfronten intet nytt, om de fasansfulla och hopplösa skyttegravarna i första världskriget. En ung grabb skickas ut som bårbärare och lär sig ljuga, stjäla och gömma sig, det vill säga: överleva. Om hur människor i krig snabbt blir avtrubbade och om det nödvändiga i att avhumanisera fienden. Fast att båda sidors arméer består av lika rädda, osnutna pojkmän.

Om folk kunde ägna sig mer åt att läsa skulle färre krig hinnas med. Så det så.