Mikael Niemis oväntade väckelsedeckare

Koka björn av Mikael Niemi har fått mycket uppmärksamhet. En säregen roman som är någonstans mittemellan hårdkokt deckare och romanformsbiografi över väckelseprästen Lars Levi Laestadius och hans härjningar i övre Norrland under artonhundratalet.

Laestadius, genom boken enbart kallad \”prosten\”, plockar upp en ung samisk pojke och gör honom till sin John Watson. När en piga försvinner ute i myren är det prosten och Jussi som vägrar tro på historien om en slagbjörn. Istället hittar de pigans våldtagna och döda kropp och säkrar rättsteknisk bevisning med mycket gammaldags metoder (bland annat med hjälp av diverse näsdukar och ett potatisland). Men byborna och länsman är inte så lätta att övertyga. Klart det är en björn! Nu blir det björnjakt! Märkligt nog fortsätter attackerna även efter att björnen har klubbats ihjäl. Prosten måste fortsätta sitt detektivarbete, bland nyfrälsta gummor och misshandlade samebarn.

Jag är inte särskilt övertygad, det är för mycket spott och blod och råa överdrifter för min smak. Jag förstår inte heller poängen med de instuckna mellankapitlen med presenstempus, är de inlagda för att förbrylla läsaren?

Hundskadeindex: mycket grovt våld mot två hundar och flera björnar.

Annons

Tematrio: katastrofer

Katastrof! Är temat på Lyrans trio denna vecka.

Jag tycker alla ska läsa Emily St John Mandels Station Eleven. Ett intressant apokalypsscenario om ett mycket aggressivt virus som på någon månad slår ut nittio procent av jordens befolkning. Romanen beskriver vad som händer med det fysiska samhället när människorna försvinner: hur sårbara är vi, hur snabbt bryts infrastrukturen ner? Och vad ska vi med alla fantastiska kunskaper om kärnfysik, vacciner och nanoteknik när inget går att applicera för det finns ingen el? Plötsligt är det den som har en get som är den allra rikaste människan.

Fallvatten av Mikael Niemi är också fantastisk, och hemsk. Att läsa den är lite som att åka tvättmaskin, en kommer ut alldeles omtumlad på andra sidan. Katastrof: dammen i Luleälven brister och en enorm flodvåg sveper ner över landet och tar allt och alla med sig. Hur hanterar människorna den kommande kollapsen?

En modern klassiker som jag läste ganska nyligen och blev imponerad av är World War Z av Max Brooks. En zombieepidemi har brutit ut och mänskligheten går rasande kvickt mot total undergång. Eller? Det jag gillar med den här boken är det lite annorlunda och smarta formatet. Den är upplagd som en reportagebok med massor av korta intervjuer med de mest skilda människor. Det blir nerslag i zombiekrigets alla skeden och rapporter från jordens alla hörn. Det är läsvärt!

Tematrio: berg och dalar

Lyrans tematrio idag är \”höga berg och djupa dalar\”. Först tänker jag slå ett slag för en av böckerna som Lyran själv rekommenderar: Marlen Haushofer, Die Wand (Väggen). En underbar bok! Kvinna fastnar bakom magisk glasvägg på en alptopp med en ko, en katt och en hund.

Min egen trio idag har ett tema i temat: män som gör konstiga saker i Himalaya.

Första exemplet: Das grössere Wunder av Tomas Glavinic. Om en machoidiot till man som klättrar upp på Mount Everest. Detaljerna om hur en tar sig upp på extrema höjder är intressanta men huvudpersonen är avskyvärd. Han tar egoistiska risker som utsätter andra människor för stor fara men författaren beskriver honom ändå som en superduper megamanlig hjälte som får tjejen på slutet. Glavinic står numera på svarta listan.

Mikael Niemis mörka skröna Populärmusik från Vittula börjar också med en man som p.g.a. egen dumhet fastnat på ett högt berg. Spoiler: han kissar sig fri. Jag tycker mer om Niemis senare böcker, framför allt fantastiska Fallvatten som är en omtumlande katastrofroman.

Hergés snygga seriealbum Tintin i Tibet passar kanske inte riktigt in för Tintin gör ju inget puckat, han är ju en hjälte på riktigt. Tillsammans med Milou och Kapten Haddock ger han sig upp i bergen för att rädda sin unge älskare, Chang. Eller är det bara jag som läser in en allvarlig bromance i deras relation? Trivia: av någon anledning hade vi det här seriealbumet på norska i sommarstugan, i norsk översättning heter hunden Terry.

Tematrio: blött

Det är inte en torr sommar, nej minsann. Fördelen är att det finns hur mycket svamp och blåbär som helst. Och badväder? Alla väder är badväder. Jag simmar envist i vår lilla sjö i ur och skur. För att jag kan. I Belgien finns inga sjöar, så ska det badas ska det badas nu.

Lyran följer upp med tema \”sånt som är blött\” i veckans trio. Håll till godo!

Bodil Malmsten är fantastisk på alla sätt och hennes böcker om livet i Bretagne är enormt roliga och fyndiga. Läs Priset på vatten i Finistère.

Stig Claesson skriver också finurliga, trevliga texter. Bland annat den som kanske har den mest romantiska titeln någonsin: Sov du så diskar jag.

Mindre romantiskt men oerhört spännande är det i Mikael Niemis katastrofroman i Luleälvsmiljö, Fallvatten. Läsningen är som att åka emotionell tvättmaskin, du kommer ut alldeles omtumlad på andra sidan. Storartat.

Och ett bonusexempel: Jonas Gardell, Mormor gråter. För att Gardell är enastående.

Vintertema

Lyran ber oss tipsa om läsning med vintertema, jag har förslag på följande tre scener ur nordisk litteratur:

1. Vilhelm Moberg, Nybyggarna*. I en klassisk scen vandrar Karl-Oskar hem genom en snöstorm med en nyköpt oxe, en enorm investering. Men när barnet han har med håller på att gå under och frysa ihjäl i snön finns det bara en sak att göra: slå den dyrbara oxen för pannan och lägga barnet inuti djurets buk där det kan hålla värmen ett tag till. Migration var inte lättare förr, även om de europeiska flyktingarna som kom till USA fick ett bra mycket öppnare mottagande än vad vi ger flyende människor som kommer till Europa idag.

2. Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula börjar spektakulärt med en bergsbestigare som fryser fast med tungan i isen. Och sedan fryser man sig genom hela boken med alla dess tunna jeansjackor, mopeder och husmorsjympa.

3. Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö är en thriller som verkligen nördat ner sig i snökunskap. Huvudpersonen Smilla har inuitiskt påbrå och kan genast se på spåren i snön att den unge grannpojken inte var med om en olycka utan mördades. Slutet urartar men det gör det ju ofta i thrillers.

För övrigt har vi strålande sol i Bryssel och i min trädgård har snödropparna just börjat blomma, pilutta er!

*Tack till Ingrids bokblogg som påminde mig om att jag är lite bokdement och höll på att ange helt fel titel här

Mardrömsmakaren Mikael Niemi

Har du lätt för att drömma mardrömmar? Då är Mikael Niemis Fallvatten inte något för dig. Det här var det hemskaste jag läst på länge, och då har jag läst en hel del hemskheter på sista tiden.

En kraftdamm brister i Luleälven, en enorm flodvåg drar ner längs älvdalen och sprider fruktansvärd förödelse i sin väg. Människor och hus mals, krossas och slås sönder och samman. Och det från allra första sidan, man hinner inte ens andas in så har fyra personer redan dött.

Man sitter som fastnaglad inför den framrullande katastrofen och följer de skarpsynta skildringarna av hur människor reagerar på det ofattbara. Vissa ger upp och paralyseras, vissa genomför hjältedåd och vissa blir till rena monster. De gör irrationella val, de har svårt att förstå vad som händer. Det är obehagligt och väldigt trovärdigt.

Jag kommer upp till ytan efter läsningen och känner mig genommanglad och inte så lite traumatiserad. Niemi är en stor berättare.

Berättaren Niemi

Om man laddar ner sommarpratarna som poddradio blir det lätt så att man hör dem lite huller om buller och sällan samma dag de sänds. Mycket praktiskt, men man hamnar förstås i otakt med alla andra radiolyssnare.

Du har alltså kanske redan hört det – om inte, lägg i spellistan genast! Författaren Mikael Niemis sommarprat alltså. Vilken berättare.

Nu måste jag gå och skaffa hans senaste roman Fallvatten, det är dyrt att lyssna på radio.

Sommarpratande skribenter

Sveriges radio presenterade nyss sin lista över årets sommarpratare och till min stora förtjusning är författaren Theodor Kallifatides med. Kallifatides är ungefär som Paulo Coelho hade varit om Paulo Coelho hade varit bra, vilket han till skillnad från Kallifatides inte är. Skyhöga förhoppningar på denna radiostund.

Även författarna Jonas Gardell, Sami Said och Mikael Niemi får radiotid i sommar. Litteraturprat lär det väl också bli med Sara Danius, nyaste ledamoten i Svenska Akademien.