Spöken och tvillingar

Det finns massor och massor av böcker om tvillingar, särskilt i skräck- och deckargenrerna. Men varför är det nästan alltid flickpar, aldrig tvillingpojkar eller en av varje? Är det något med tvillingflickorna som är särskilt symboltyngt eller är det någon form av lesbian light-fantasier som ligger bakom? Litterära tvillingsystrarna går ju ofta hand i hand, sover i samma säng, och så vidare.

Så är det även i Audrey Niffeneggers spöksaga Her fearful symmetry om tvillingarna Valentina och Julia. De ärver en lägenhet i London när de fyller 21 och flyttar dit. Vad de inte vet är att den döda mostern fortfarande också bor i lägenheten… Den känsligare systern börjar snart känna mosterns närvaro och hennes energi överförs gradvis till spöket som därmed börjar kunna ta synlig form. Valentina är inte alls nöjd med att vara fast i tvillingskapet med dominanta Julia och hon börjar därför smida makabra planer tillsammans med den döda mostern. Frågan är vem det är som egentligen styr vem i det udda triangeldramat.

Dessutom handlar det om mosterns osäkra toyboy, om en granne med kraftiga tvångstankar och om en kyrkogård som i sig själv nästan blir en av bokens huvudpersoner.

Inte lika genialt som Tidsresenärens hustru men klart läsvärt och lite mysrysigt.

Omläsning: Tidsresenärens hustru

Som uppmärksamma läsare redan har noterat är Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru en av mina favoritromaner. Den är udda, romantisk och spännande. Alltså läste jag den en gång till, nu när jag har köpstoppsår blir det tillfälle till sånt.

Det handlar om Claire och Henry som älskar varandra djupt. Men Henry har ett problem: han reser i tiden. Och han reser helt kontrollerat – plötsligt försvinner han och dyker upp på annan tid och plats, naken och illamående. Claire har det därför inte lätt. Hon blir ständigt lämnad ensam, har svårt att bli gravid på grund av att fostren tidsreser ut ur henne och dör, och till råga på allt vet de (i alla fall Henry) redan när och hur Henry kommer att dö, vilket är alldeles för tidigt och för våldsamt.

Jag funderar på om det är en allegori över att leva med en människa i missbruk eller om det bara är en magisk berättelse. Oavsett vilket är det en fängslande historia, om än med lite mer sex än strikt taget nödvändigt.

Tematrio: parrelationer

Lyrans tematrio denna vecka handlar om parrelationer. Inte så enkelt som det kanske låter!

Det svåra i att leva ihop med någon, särskilt när förväntningarna är för höga och ansvaret för det gemensamma inte delas lika, skildras obarmhärtigt i Jonas Gardells Fru Björks öden och äventyr. En dag har fru Björk fått nog och lämnar sin man. Bittert, vansinnigt och roligt i allt det sorgliga. Vardagsrealism i de små, grymma detaljerna. Mellanmjölk och linoleummattor.

En lyckligare parrelation är den i Tidsresenärens hustru av briljanta Audrey Niffenegger. Fast trots att Clare och Henry verkligen älskar varandra har de det inte enkelt. Henry lider nämligen av en ovanlig kromosomsjukdom som gör att han okontrollerat reser i tiden… En av mina favoritböcker, alla kategorier.

Fru Marianne av Victoria Benedictsson är en mer traditionell klassiker. Om unga naiva Marianne som gifts bort och axlar rollen som bondmora. Gradvis tar hon tillbaka kontrollen över sitt eget liv och går från våpigt flickeflarn till en vuxen och självständig (nåja) kvinna. Den ojämna parrelationen utvecklas över tid. Relevant och giltigt än idag, faktiskt.

Tematrio: kärlek

Lyrans tematrio går på alla-hjärtans-dag-tema: böcker om kärlek. Jag har säkert nämnt det förut men de tre mest romantiska böckerna jag läst och ändå älskat är:

– Bram Stokers Dracula. Så sliskigt romantiskt men så oerhört fint. Och så en odöd greve mitt i alltihopa.

– Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru. Kanske den vackraste kärlekshistoria som någonsin skrivits. Med det lilla problemet att den ena i paret inte alltid är på plats i rätt tid.

– Nadine Gordimers The pick-up. En kärleksberättelse som inte leder den vanliga vägen till ett typiskt slut, tvärtom. Om migration och främlingskap och en mycket oväntad kärleksförklaring.

Tematrio: Elisabeth

Dagens tematrio är en namnsdagstrio! Tema Elisabeth, för så heter Lyran (bland annat).

En av mina favoritkaraktärer, alla kategorier, är naturligtvis kloka och egensinniga Elizabeth Bennet ur Stolthet och fördom. Här ska inte någon lurk komma och tro att han är något! Inte ens om han heter Mr Darcy och är god för 10 000 pund. Dessutom är hon stor nog att kunna ändra sig när lurken ber om ursäkt för sitt dåliga uppförande.

Elin Wägners debutroman Norrtullsligan har fyra huvudpersoner och en av dem är Elisabeth som kallas Pegg. En ganska flamsig men ändå viktig liten roman om hur livet som kontorsanställd ung kvinna var i Stockholm kring förra sekelskiftet.

Elspeth i Själens osaliga längtan av fantastiska Audrey Niffenegger är en helt annan typ. För att vara lite mer specifik är hon faktiskt död. Hennes två systerdöttrar ärver lägenheten där hon fortfarande spökar. Ena systerdottern och spökmostern börjar umgås och är snart intrasslade i en ganska invecklad frihetsplan som bland annat involverar ett nedfruset lik, en kattunge och små maskar som kanske är någons själ. Någonstans mittemellan John Ajvide Lindqvist och Doris Lessing.

Tematrio: saker som flyger

Högt flyga orden, tanken stilla står!

Eller i alla fall ska dagens tematrio flyga högt, tycker Lyran och utropar veckans tema: \”böcker som har något som kan flyga i titeln\”. Ett utmärkt tema!

För då kan jag nämligen tipsa om geniala, galna Audrey Niffeneggers Raven girl. Det är en vacker och sorglig bilderbok om en flicka vars pappa är brevbärare och mamma är en korp. Flickan kläcks ur ett ägg och är inte som de andra barnen. Hon känner sig fången i en människas kropp fast att hon ju vet att hon borde ha vingar… Den är så fin, den här sagan.

Lord of the flies av William Golding är inte direkt fin. Snarare fruktansvärd. Och mycket, mycket läsvärd! Så intressant och så realistisk. Barn är inte små vuxna, barn är små dinosaurier. Empati är en av de sista sakerna som utvecklas i en mänsklig hjärna… Om vad som händer med människor i grupp när alla civilisationens moraliska skyddsnät har försvunnit.

Apropå empati, var det någon som sa Mao Tse-Dong? Vilda svanar av Jung Chang är en ryslig och rysligt bra biografi över tre generationer kvinnor i Kina, före och under kommunistdiktaturen. Gräs är borgerligt! Bestämmer Mao, och alla Kinas studenter skickas ut för att dra upp allt gräs i landet. Istället för att, till exempel, odla mat och bidra till människors överlevnad. Men framför allt: tortyr, avrättningar, osäkerhet och sexuella övergrepp. Beskrivet med en stor portion självrannsakan och ärlighet, samt kärlek till familjen, trots allt.

Framtidens klassiker

Ok, så om bara de bästa böckerna överlever och blir klassiker, vilka romaner från idag kommer då att ges ut och läsas om hundra år?

Det finns två litterära giganter i vår tid: Sofi Oksanen och Chimamanda Ngozi Adichie. Deras böcker är så magnifika men ändå allmängiltiga, inte för svåra men aldrig banala. Alltid väl berättade. Om några moderna romaner kommer överleva så är det Utrensning, Lila hibiskus och kanske En halv gul sol.

Vår tids \”Dracula\” är Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru. En oerhört romantisk roman med en mycket originell handling – den sticker ut i mängden.

Och så hoppas jag att Jeanette Winterson kommer bli upptäckt av fler.

Tematrio: mina possessiva pronomen

Lyran fortsätter på tema grammatiklektion (heja Lyran!) och föreslår possessiva pronomen som veckans tematrio.

Mitt första tips: Sin ensamma kropp av Elsie Johansson. En fantastisk författare på många sätt men kanske framför allt med böckerna som handlar om äldre kvinnors tabubelagda relationer till den egna kroppen. Dels i den här och dels i Kvinnan som mötte en hund – där den senare mest är väldigt, väldigt sorglig. Sin ensamma kropp är mindre deppig och handlar om en äldre kvinna som möter en man och upptäcker att pension inte nödvändigtvis sätter stopp för passion. En behöver bara lite mer glidmedel.

Tips nummer två: Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin. En mor försvinner. Vart har hon tagit vägen? Hennes vuxna barn letar och oroar sig och påminns plötsligt om att de alltid tagit mamma för given. Och att de alltid sett henne som ett husgeråd liksom spisen snarare än som en människa med egna tankar och en egen historia. Berättarformatet tar ibland över berättelsen, vilket är synd, men familjeskildringen är ändå mycket gripande och läsvärd.

Och tredje tipset: Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Om du blev ledsen och nedstämd av förra boken kan du pigga upp dig med den här. En absurd liten lek med ord där en man beskriver alla sina bekanta som superhjältar med lite… udda krafter. Själv har han bara en flygplansresa på sig att få kontakt med kvinnan han älskar. Hennes superkraft är att hon inte hör eller ser honom. Så hur ska han kunna nå henne innan hon försvinner för alltid? Lite sorgligt också, men mest bisarrt och roligt.

Slutligen – jag vet att det på svenska inte är ett possessivt pronomen utan ett personligt pronomen i genitiv, men boken är så bra att jag måste passa på att nämna den ändå: geniala Audrey Niffeneggers Her fearful symmetry om tvillingskap, döden och en andra chans. Och om en kattunge som är ett spöke. Läs den! Inte lika briljant som Tidsresenärens hustru men bra mycket bättre än det mesta andra som skrivs.

Raven girl – bästa sagan under 2013

Nu har jag äntligen läst Audrey Niffeneggers underbara lilla saga Raven girl. Det är knappt en novell, bara en liten liten sagoberättelse men den är underbar och vacker, kanske det bästa jag läst under 2013.

En brevbärare träffar en liten korp, de blir alldeles förälskade i varandra och på oklara vägar får de ett ägg med en liten flicka i. Men flickan känner sig som en korp fångad i människokropp och är mycket olycklig. Tills en dag…

Niffenegger är ett geni. Jag trodde det skulle vara omöjligt att toppa hennes tidigare roman Tidsresenärens hustru men den här lilla korpsagan är rent guld.

Läs den, nu!

The time traveller\’s cat

Fram till igår hade Tassavalpen aldrig träffat grannens katt. Men grannens katt har flera gånger träffat (och fräst åt) Tassavalpen. Man skulle kunna säga att de har haft en relation som den i Tidsresenärens hustru.

Tidsresenärens hustru är en helt fantastisk och oerhört romantisk bok av Audrey Niffenegger. En man har en genetisk sjukdom som gör att han okontrollerat reser i tiden. Under sina ofrivilliga resor bakåt i tiden träffar han sin blivande fru som barn. När han är 45 och hon är 14 år har de träffat varandra massor av gånger. Hon växer upp och träffar en dag på honom i hans \”normala\” tid, men då har han ännu inte börjat tidsresa till henne så han förstår inte vem hon är… För när de båda är 25 år har hon träffat honom men han har aldrig sett henne!

Det låter komplicerat, men det är bara att acceptera premisserna och njuta av en magisk berättelse. Läs den!

I Tassas fall handlar det inte om en genetisk tidsresesjukdom utan om att hon är en liten bebisvalp som är alltför ouppmärksam för att upptäcka katten även när den sitter en meter från henne och väser.