Efterliv

Sista lästa romanen förra året blev Abdulrazak Gurnahs Efterliv. Om Tanzania i början på nittonhundratalet – en bit historia jag inte hade så bra koll på.

Afiya blev föräldralös och har levt som hushållsslav i en familj sedan barnsben. Hamza har varit slav åt den tyska armén. Båda har upplevt brutalitet och förtryck men båda lyckades ta sig ut och fly till staden. Där möts de och finner varandra. Afiya slutar aldrig leta efter sin försvunne bror och Hamza måste skaffa sig en tillräckligt god ställning för att våga/kunna fria till Afiya.

Boken har ett lite lustigt upplägg: det läggs väldigt mycket tid och detaljer på beskrivningen av 1910-talet. Sedan utspelar sig kanske en knapp tredjedel av boken på 1920-talet. Kanske en 20-30 sidor om 1930-talet och sedan hafsas resten av 1900talet igenom på de sista sidorna. Varför inte bara sluta kring 1930?

Mittemellanbra – intressant med kolonialhistoria, lite mjaha om själva berättelsen.

Annons

Ingen vid min sida

Nadine Gordimer är en av mina favoritförfattare. Hon är klok, intressant och skicklig. Ingen vid min sida är en av de svårare/tyngre av hennes romaner, men definitivt läsvärd.

Vera Stark är en ovanligt stark och självständig kvinna i sin tid. Hon lämnade som helt ung sin man för att istället leva med sin älskare. Hon lämnade sitt jobb för att istället bli aktivist på en organisation som ger rättshjälp till fattiga svarta som kräver sin mark tillbaka. Nu är hon i pensionsåldern, det är nittiotal i Sydafrika och allting förändras omkring henne. Det vita patriarkala styret svajar och kvinnor och svarta kliver fram och tar nya roller. Alla hänger inte med i svängarna och Vera vill återigen slå sig fri och gå sin egen väg.

Gordimer skriver ofta om just den där brytningstiden i Sydafrika och om vad som händer när maktbalanserna rubbas. Den här gången handlar det mer om man/kvinna och hur relationerna skakar när kvinnor plötsligt kan ta sina liv i egna händer. Alla män kan inte hantera den förändringen lika bra.

Jätteintressant! Och ibland frustrerande. Huvudpersonerna är realistiska människor, de gör fel, de säger korkade saker. Vera förstår sig till exempel inte alls på sin lesbiska dotter och beter sig bitvis riktigt, riktigt illa. Det finns inga goda/onda i romanen, det finns bara människor.

Bra läsning!

Klubben

När vi ändå är inne på temat ”män som beter sig svinigt för att de tror de kommer undan med det” så läste jag också Matilda Gustavssons reportagebok Klubben. Det är en mycket intressant och välskriven bok. Jag faller genast in i den allmänna hyllningskören. Läs den!

Gustavsson är DN-journalisten som kartlade och avslöjade ”Kulturprofilen” och kopplingarna till Svenska Akademien. Hon gjorde ett fantastiskt arbete, trots att vissa somliga (*host* hårrace) aktivt verkar ha motarbetat henne . I den här boken berättar hon sakligt steg för steg allt hon hittade och hur kartläggningen gått till. Alla får komma till tals och de komplicerande faktorerna göms inte undan.
Det som är viktigt med den här publiceringen och med hela #metoo är just att det satte ljuset på vår mycket snäva bild av hur en ”riktig våldtäkt” går till och hur ett ”riktigt våldtäktsoffer” ska bete sig. Men verkligheten funkar ju inte som i våra myter. Manipulativa män kan begå övergrepp på många sätt och de vet precis hur de ska hota, förvirra och skrämma offren så dessa inte törs anmäla – kanske så att de till och med blir osäkra på huruvida det alls var ett övergrepp. Och så fortsätter den onda cirkeln – tills nu, när trollen dragits fram i ljuset.
Och ni som bara tittar på eller tittar bort när någon kladdar, ni kan inte längre göra det och komma undan med hedern.
Slutsats: AVGÅ, HORACE! Skäms, skäms på er, Svenska ”Akademien”.

Lång dags färd mot natt

Eugene O\’Neills pjäser verkar ofta handla om trasiga människor med missbruksproblematik och noll hopp om framtiden. Samma med relationsdramat Lång dags färd mot natt.

En familj, ett dygn. Mamman är glad och nykter när pjäsen öppnar med en frukostscen, men det går snart över. Båda sönerna har mörkt bagage, för att inte tala om sjukdomar och trubbel att hålla sig i skinnet. Pappan är gravt deprimerad och olycklig över hur livet blev.

Det är inte någon ljus och glättig pjäs, det här, men den är bra! Medberoendeproblemen är realistiska och relationerna knakar trovärdigt. De olika problemen kryper fram gradvis, ingenting slås i huvudet på läsaren. Det är helt rimligt att O\’Neill fick nobelpriset.

En familjemiddag

Om någon känner sig lite osäker på varför Kazuo Ishiguro fick nobelpriset i litteratur så rekommenderar jag läsning av novellen En familjemiddag

En man återvänder till familjehemmet och bjuds på middag. Mamman är död, pappan är stel men systern är glad att se honom. Kanske händer ingenting särskilt. Eller kanske händer någonting fruktansvärt. Det är fingertoppsfina antydningar som bygger upp en fasansfull minithriller, i all ödmjukhet.

Det är fantastiskt skickligt. En genial användning av ett miniatyrformat. Hatten av för Ishiguro.

Andningsgungan

Herta Müllers Atemschaukel (\”Andningsgunga\”) påminner om Imre Kertesz och om En dag i Ivan Denisovitjs liv. Det är en roman som beskriver en plats och ett tillstånd, inte en roman med en handling som utvecklar sig.

Berättarjaget är en ung homosexuell man som hämtas av den segrande sovjetiska armén när Rumänien intas under andra världskriget. Hans enda brott är att han hör till den tysktalande minoriteten i landet och därför antas vara på fiendens sida i kriget. Män och kvinnor i arbetsför ålder skeppas ut med godståg och hamnar i ryska arbetsläger någonstans långt upp i norr. Där skyfflar de kol och bränner tegel tills de stupar. De lever på blaskig kålsoppa och potatisskal stulna från soptippen.

De sovjetiska fånglägren var inte dödsläger på samma sätt som Auschwitz men dödstalen var ändå höga. Atemschaukel är en roman om svält, överlevnad och om vad människor kan vara beredda att göra för att ta sig ut på andra sidan.

Inte lika bra som Hjärtdjur men skickligt skriven. Müller måste ha gjort mängder av intervjuer och research för den här boken.

Melankolins mästare

Bleknande berg är Kazuo Ishiguros debutroman och om det hade varit den första boken jag läste av honom hade jag varit mycket mer konfunderad just nu.

Det är en så typisk Ishiguro! Inga svar, ingen enkel intrig eller tydlig berättelse, allt händer liksom precis utanför synskärpan. Det är mystiskt och melankoliskt. Det är en bok som antyder ett stämningsläge snarare än en roman från A till B. Och den gör det så bra, även om den här inte alls är lika underfundigt rolig som Återstoden av dagen – men den är precis lika sorgligt hemsk mellan raderna.

En kvinna i Storbritannien har just förlorat sin ena dotter och den yngre dottern är hemma och tittar till henne. Kvinnan tänker tillbaka på sin tid som nybliven mor i Japan precis innan kriget, innan hon lämnade sin japanske man och följde med engelsmannen över havet. Hon hade en väninna där, utanför Nagasaki. Berättelserna går i och ur varandra och det är någonting som inte riktigt stämmer med kvinnans historia.

Det här, det är hjärnträning när det är som bäst. Bara släpp alla förutbestämda idéer om romankonst och följ med på resan.

Det röda fältet

Det är mycket, mycket blod och otäckheter i Mo Yans roman Det röda fältet. Jag tror inte det går två hela sidor utan mord, tortyr eller våldsam skadeskjutning. Människor dör, hundar dör, mulåsnor dör.

Huvudberättelsen utspelar sig på trettiotalet med en pågående trepartsstrid mellan kommunisterna, nationalisterna och den japanska invasionsarmén. Alltihop komplicerat av diverse lokala miliser och banditgäng som också pucklar på varandra bäst de kan. En femtonårig pojke och hans far är inblandade i ett av de stridande förbanden och pojken ser en efter en av sina grannar och släktingar skjutas till småbitar i olika massakrer.

Det är grovt och brutalt och om det här hade varit den första boken jag läste av Mo Yan hade jag nog varit mer skeptisk till honom. Samtidigt: mycket effektfulla blodröda durrafält som målande fond och naturdetaljer instoppade på rätt ställen som får berättelsen att bli märkvärdigt levande.

Hundskadeindex: oräkneliga massakrer på oskyldiga jyckar.