Klubben

När vi ändå är inne på temat ”män som beter sig svinigt för att de tror de kommer undan med det” så läste jag också Matilda Gustavssons reportagebok Klubben. Det är en mycket intressant och välskriven bok. Jag faller genast in i den allmänna hyllningskören. Läs den!

Gustavsson är DN-journalisten som kartlade och avslöjade ”Kulturprofilen” och kopplingarna till Svenska Akademien. Hon gjorde ett fantastiskt arbete, trots att vissa somliga (*host* hårrace) aktivt verkar ha motarbetat henne . I den här boken berättar hon sakligt steg för steg allt hon hittade och hur kartläggningen gått till. Alla får komma till tals och de komplicerande faktorerna göms inte undan.
Det som är viktigt med den här publiceringen och med hela #metoo är just att det satte ljuset på vår mycket snäva bild av hur en ”riktig våldtäkt” går till och hur ett ”riktigt våldtäktsoffer” ska bete sig. Men verkligheten funkar ju inte som i våra myter. Manipulativa män kan begå övergrepp på många sätt och de vet precis hur de ska hota, förvirra och skrämma offren så dessa inte törs anmäla – kanske så att de till och med blir osäkra på huruvida det alls var ett övergrepp. Och så fortsätter den onda cirkeln – tills nu, när trollen dragits fram i ljuset.
Och ni som bara tittar på eller tittar bort när någon kladdar, ni kan inte längre göra det och komma undan med hedern.
Slutsats: AVGÅ, HORACE! Skäms, skäms på er, Svenska ”Akademien”.

Lång dags färd mot natt

Eugene O\’Neills pjäser verkar ofta handla om trasiga människor med missbruksproblematik och noll hopp om framtiden. Samma med relationsdramat Lång dags färd mot natt.

En familj, ett dygn. Mamman är glad och nykter när pjäsen öppnar med en frukostscen, men det går snart över. Båda sönerna har mörkt bagage, för att inte tala om sjukdomar och trubbel att hålla sig i skinnet. Pappan är gravt deprimerad och olycklig över hur livet blev.

Det är inte någon ljus och glättig pjäs, det här, men den är bra! Medberoendeproblemen är realistiska och relationerna knakar trovärdigt. De olika problemen kryper fram gradvis, ingenting slås i huvudet på läsaren. Det är helt rimligt att O\’Neill fick nobelpriset.

En familjemiddag

Om någon känner sig lite osäker på varför Kazuo Ishiguro fick nobelpriset i litteratur så rekommenderar jag läsning av novellen En familjemiddag

En man återvänder till familjehemmet och bjuds på middag. Mamman är död, pappan är stel men systern är glad att se honom. Kanske händer ingenting särskilt. Eller kanske händer någonting fruktansvärt. Det är fingertoppsfina antydningar som bygger upp en fasansfull minithriller, i all ödmjukhet.

Det är fantastiskt skickligt. En genial användning av ett miniatyrformat. Hatten av för Ishiguro.

Andningsgungan

Herta Müllers Atemschaukel (\”Andningsgunga\”) påminner om Imre Kertesz och om En dag i Ivan Denisovitjs liv. Det är en roman som beskriver en plats och ett tillstånd, inte en roman med en handling som utvecklar sig.

Berättarjaget är en ung homosexuell man som hämtas av den segrande sovjetiska armén när Rumänien intas under andra världskriget. Hans enda brott är att han hör till den tysktalande minoriteten i landet och därför antas vara på fiendens sida i kriget. Män och kvinnor i arbetsför ålder skeppas ut med godståg och hamnar i ryska arbetsläger någonstans långt upp i norr. Där skyfflar de kol och bränner tegel tills de stupar. De lever på blaskig kålsoppa och potatisskal stulna från soptippen.

De sovjetiska fånglägren var inte dödsläger på samma sätt som Auschwitz men dödstalen var ändå höga. Atemschaukel är en roman om svält, överlevnad och om vad människor kan vara beredda att göra för att ta sig ut på andra sidan.

Inte lika bra som Hjärtdjur men skickligt skriven. Müller måste ha gjort mängder av intervjuer och research för den här boken.

Melankolins mästare

Bleknande berg är Kazuo Ishiguros debutroman och om det hade varit den första boken jag läste av honom hade jag varit mycket mer konfunderad just nu.

Det är en så typisk Ishiguro! Inga svar, ingen enkel intrig eller tydlig berättelse, allt händer liksom precis utanför synskärpan. Det är mystiskt och melankoliskt. Det är en bok som antyder ett stämningsläge snarare än en roman från A till B. Och den gör det så bra, även om den här inte alls är lika underfundigt rolig som Återstoden av dagen – men den är precis lika sorgligt hemsk mellan raderna.

En kvinna i Storbritannien har just förlorat sin ena dotter och den yngre dottern är hemma och tittar till henne. Kvinnan tänker tillbaka på sin tid som nybliven mor i Japan precis innan kriget, innan hon lämnade sin japanske man och följde med engelsmannen över havet. Hon hade en väninna där, utanför Nagasaki. Berättelserna går i och ur varandra och det är någonting som inte riktigt stämmer med kvinnans historia.

Det här, det är hjärnträning när det är som bäst. Bara släpp alla förutbestämda idéer om romankonst och följ med på resan.

Det röda fältet

Det är mycket, mycket blod och otäckheter i Mo Yans roman Det röda fältet. Jag tror inte det går två hela sidor utan mord, tortyr eller våldsam skadeskjutning. Människor dör, hundar dör, mulåsnor dör.

Huvudberättelsen utspelar sig på trettiotalet med en pågående trepartsstrid mellan kommunisterna, nationalisterna och den japanska invasionsarmén. Alltihop komplicerat av diverse lokala miliser och banditgäng som också pucklar på varandra bäst de kan. En femtonårig pojke och hans far är inblandade i ett av de stridande förbanden och pojken ser en efter en av sina grannar och släktingar skjutas till småbitar i olika massakrer.

Det är grovt och brutalt och om det här hade varit den första boken jag läste av Mo Yan hade jag nog varit mer skeptisk till honom. Samtidigt: mycket effektfulla blodröda durrafält som målande fond och naturdetaljer instoppade på rätt ställen som får berättelsen att bli märkvärdigt levande.

Hundskadeindex: oräkneliga massakrer på oskyldiga jyckar.

På jakt efter nya motton?

Jag är väldigt glad att jag hann läsa ut alla nobelpristagarna förra året, så att jag slipper fortsätta engagera mig i dem. Det finns bara två scenarion för att behålla litteraturprisets status nu:

1. Horace och gubbsnuskgänget kommer till insikt och avgår frivilligt för att ge Akademien en chans att återfå ansiktet.

2. De sitter kvar, men inser att det inte är läge att utsätta en stackars författare för nominering just i år utan avstår från att dela ut priset*.


Sara for President! Avgå, Horace! Revisionsregler och god bokföringssed i Akademien**!

*Kanske liksom de gjorde år 2016 när litteraturpriset utgick till förmån för ett specialpris i kategorin \”gubbrock\”, fast den här gången utan gubbrock.

**Till och med loggan har ju knytblus