Actiongenren är egentligen inte min kopp te, och i början irriterade jag mig mycket på Andreas Normans En rasande eld. En actionthriller sprängfylld med nördig UD-jargong och en hel del små men störande faktafel*.
Boken handlar om Carina, supertjänsteman på UD. Hon jobbar långa dagar, har jätteeffektiv koll på mejlkorgen och räddar hela världen med sina fantastiska promemorior. En dag får hon en USB-sticka av en okänd man som är uppenbart livrädd. Naivt skickar hon vidare stickans innehåll till sina chefer och blir genast haffad av SÄPO och anklagad för terrorism. Men är Carina verkligen oskyldig – eller är hon ett instrument i händerna på sin eventuellt jihadistiske pojkvän? Och varför är brittiska underrättelsetjänsten så mån om att få ta över hela utredningen?
Norman är själv UD-karriärist och han har naturligtvis skrivit upp departementet till att verka glammigare, viktigare och mer avancerat än det är i verkligheten. Jag har själv jobbat en vända där och känner inte igen det \”stentuffa\” dagliga arbetet som Norman beskriver – men är helt med på att alltför många på den arbetsplatsen faktiskt tar sig själva på just såhär stort allvar.
Nåväl, trots att boken och jag kom på kant med varandra i starten så tar det sig faktiskt och texten får sitt existensberättigande. Den gör nämligen en rejäl vändning och utvecklar sig till en kritik mot paranoida säkerhetstjänster, ett ganska intressant spår. För den som vill ha en spännande bladvändare i hängmattan är detta en bra bok – tro inte för mycket på detaljerna bara.
*Framför allt om Bryssel, som Norman tydligen känner till sådär vagt som diplomater gör när de bara reser in för rådsmöten ett par gånger om året. Andreas Norman, om du läser detta: gatuskyltarna är på BÅDE franska och flamländska och det är alltså helt onödigt att skriva ut \”Place Hortaplein\”, det är meningen att en ska välja antingen det ena eller det andra.
Litterärt ofog 