Amelie Nothomb är en något ojämn författare. De är ju ofta det, de där hyperproduktiva. När hon skriver bra, då skriver hon fantastiskt, men däremellan ges det också ut en del titlar som egentligen kunde ha redigerats bort.
Jag läste Stupeur et tremblements, den ska ha översatts till svenska med titeln Undergivelsens sötma.
Det här är en jobbig bok. Den handlar om hur det är att ha en inkompetent 21-årig praktikant med hybris och dålig självinsikt. Ack, vad jag känner igen den situationen! Självcentrerade nyutexaminerade snorvalpar som inte begriper hur en uppför sig på en vuxen arbetsplats och som hela tiden måste påminnas om att de inte är där för sitt eget höga nöjes skull utan att de förväntas faktiskt göra någon nytta – och anpassa sig.
Fast Nothombs bok är skriven ur den unga och nollställda praktikantens perspektiv. Buhu, hon får inte göra de roliga avancerade uppgifterna utan måste börja med enkla grejer. När hon tar eget initiativ till att knycka någon annans jobb utan att fråga om lov tycker hon att alla är dumma som inte låter henne fortsätta. Hon fattar inte att alla måste börja med de små jobben, att någon måste göra de sakerna också även om de inte är självförverkligande… Unga bortskämda praktikanten Amelie (ja, det är en självupplevd berättelse, till råga på allt!) greppar inte att hon förväntas vara del i en helhet och bidra solidariskt i samarbete med sina kollegor.
Det finns jätteduktiga unga praktikanter också, det är inte det jag säger. Men de allra yngsta och mest omogna, de är ett gissel. Den här boken likaså.
Litterärt ofog 