Stupeur et tremblements

Amelie Nothomb är en något ojämn författare. De är ju ofta det, de där hyperproduktiva. När hon skriver bra, då skriver hon fantastiskt, men däremellan ges det också ut en del titlar som egentligen kunde ha redigerats bort.

Jag läste Stupeur et tremblements, den ska ha översatts till svenska med titeln Undergivelsens sötma.

Det här är en jobbig bok. Den handlar om hur det är att ha en inkompetent 21-årig praktikant med hybris och dålig självinsikt. Ack, vad jag känner igen den situationen! Självcentrerade nyutexaminerade snorvalpar som inte begriper hur en uppför sig på en vuxen arbetsplats och som hela tiden måste påminnas om att de inte är där för sitt eget höga nöjes skull utan att de förväntas faktiskt göra någon nytta – och anpassa sig.

Fast Nothombs bok är skriven ur den unga och nollställda praktikantens perspektiv. Buhu, hon får inte göra de roliga avancerade uppgifterna utan måste börja med enkla grejer. När hon tar eget initiativ till att knycka någon annans jobb utan att fråga om lov tycker hon att alla är dumma som inte låter henne fortsätta. Hon fattar inte att alla måste börja med de små jobben, att någon måste göra de sakerna också även om de inte är självförverkligande… Unga bortskämda praktikanten Amelie (ja, det är en självupplevd berättelse, till råga på allt!) greppar inte att hon förväntas vara del i en helhet och bidra solidariskt i samarbete med sina kollegor.

Det finns jätteduktiga unga praktikanter också, det är inte det jag säger. Men de allra yngsta och mest omogna, de är ett gissel. Den här boken likaså.

Förskräckliga grannar

Amelie Nothomb är en belgisk författare som varit vansinnigt produktiv. Och som det brukar vara med alltför produktiva författare så håller kvaliteten blandad nivå över tid.

Men hennes tidiga böcker är bra, de är originella och välskrivna. Som till exempel den korta men hjärtskärande Les Catilinaires.

Det handlar om ett äldre par som hittat sitt drömhus på landet lagom till pensionen. Nu ska de äntligen dra sig tillbaka och få vara helt ifred… Tror de.

Redan första dagen knackar den närmsta och enda grannen på dörren. Han kommer in och dricker kaffe men säger nästan ingenting och det äldre paret är glada att ha grannbesöket avklarat. Till nästa dag, när grannen knackar på igen. Och han kommer dagen efter det, och dagen efter det. Han är otrevlig och butter men när de försöker avstyra de dagliga besöken blir han hotfull.

Och sedan urartar det hela på ett ganska oväntat vis.

En utmärkt liten bok! Läskig och med precis lagom mycket moraliska tvister och kluringar.

Jakten på en äkta belgare

Jag började misstänka att det inte alls finns några belgiska författare (se tidigare inlägg här, här och här) men så slog det mig: Amélie Nothomb! En äkta belgare från Bryssel.

Hon har skrivit bland annat Hygiène de l\’Assassin som är en förskräcklig liten historia om en vedervärdig och überarrogant kultförfattare (tänk: Ranelid i kvadrat) som inte låter sig intervjuas av vem som helst. Men han möter till slut sin överman (överkvinna) i en envis journalist och hon lyckas lirka ur honom det ena efter det andra och bakgrunden till hans liv som misogyn skitstövel kryper stegvis fram…

En rätt snyggt sammansatt historia som både ger kalla kårar längs ryggraden och som driver hejdlöst med det Manliga Skapande Geniet.