Poirot i kortform

Jag läser Agatha Christies samlade verk och har nu börjat tröska mig igenom novellerna. Huff! Det finns en hel del att ta av där också. Jag läslyssnade till Poirot investigates som bland annat innehåller berättelsen om ”Poirots enda misslyckande” (har med en chokladask att göra).

Dessutom ett lurigt gömt testamente, en butler med god aptit och mordiska planer samt en väldigt knepig diamantstöldshistoria.

Underhållande och lättsamt.

Mysrysnoveller – Shirley Jackson

Shirley Jackson är en favorit och Dark Tales levererade precis som jag hade hoppats.

Det är en serie otäcka små noveller av bästa sort. Om dysfunktionella relationer och människor på randen till galenskap. Det trötta paret som förstår att hela småstan bara väntar på att han ska slå ihjäl henne – han verkar ju vara en sån typisk serimördartyp – så de resignerar till slut och tar suckande itu med saken för att få det gjort. Mannen som får en släng av paranoia på väg hem från jobbet. Eller vänta? Det är bara paranoia om de inte verkligen är ute efter dig… Och den lilla rara gumman som odlar vackra rosor och skriver hemska anonyma brev till sina grannar!

Jag älskar Shirley Jackson, hon var fenomenal på att beskriva galenskap och mental ohälsa på det mest krypande kusliga sätt, och samtidigt så klurigt.

Sorglig-rolig-hemskt, om du förstår vad jag menar.

Den perfekte vännen

Boktanken har rätt som vanligt! Jonas Karlsson är en bra författare.

Jag läste Den perfekte vännen, en novellsamling med texter om män med eller utan vänner, som kämpar med ensamhet, utanförskap eller bara vanlig velighet i tillvaron.

Som mannen som träffar en gammal kompis och har jättetrevligt över en öl – han kan bara inte komma på varifrån han känner mannen i fråga. Och det blir mer och mer pinsamt att fråga ju längre tid de umgås…

Pricksäkert och rolig-sorgligt. Mycket bra läsning, nästan hela vägen.

Marple i kortformat

För att variera mig lite så läste jag inte en Agatha Christie-roman… utan en av hennes novellsamlingar. Så kan det gå! Miss Marple’s final cases är en blandning av klassiska Marple-problem av deckartyp men har också ett par spökhistorier som sticker ut.

Det är lättsamt och lättläst och mestadels väldigt harmlöst. Helt okej underhållning.

(och tydligen en omläsning, hej deckardement)

Charmiga veterinäranekdoter

Vissa personer är väldigt bra på att skriva charmiga kåserier. Till exempel James Herriot, All creatures great and small. En serie anekdoter om livet som landsortsveterinär på trettiotalet.

Det är små betraktelser om de kantiga Yorkshirebönderna och om det hårda livet på heden. Kalvningar i iskyla, alltid med en felvänd kalv. Hästar med kolik och grisar med lunginflammation. Bilen går alltid sönder i fel ögonblick och kollegan är kolerisk och glömsk men också trevlig mellan varven. Det är roligt, lättsamt och väldigt kärleksfullt. Och ganska djupt och sorgligt emellanåt. Det är riktigt härlig läsning.

Finns för övrigt också i nyinspelad TV-version.

Hundskadeindex: det handlar om en veterinär, vad tror du.

Babbliga latinamerikanska farbröder

Det är inte så ofta jag inte läser klart en bokklubbsbok i tid. Men ibland händer det.

Som i fallet med Jorge Luis Borges novellsamling Fiktioner. Aj! Den läsningen satt långt inne. Jag är ju inte precis något fan av ordöversvämmade latinamerikanska gubbar. Eller av noveller. Eller av noveller som låtsas vara knastertorra essäer.

Just det här med att skriva fiktiva faktatexter, det var väl ändå inget genidrag. Visst, kul att Borges ville leka med genrerna och hitta på helt egna utläggningar om fiktiva lexikon. Men det var nog roligare för honom att skriva än det blir för oss att läsa.

Fiktioner innehåller också några bra texter, när en väl förstått att en måste hoppa över de första två essäerna eller dö tristessdöden på kuppen. Där finns ett samhälle med mycket märkligt lotterisystem, ett bibliotek som innehåller alla böcker i universum, en man som upptäcker att han bara är drömd av någon annan. Dessutom några lite mer realistiska små berättelser om folk som hämnas på varandra på gruvliga sätt.

Men inte ens hon som valt boken lyckades läsa ut den på första försöket, och då var den ändå bara 200 sidor lång.

Kiss kiss

Jag läste om en gammal favorit ur bokhyllan: Roald Dahls novellsamling Kiss kiss med elva hemska små berättelser för vuxna. Det är ganska makabert, en hel del små ljuva mord och flera bittra, misslyckade äktenskap där parterna till slut hämnas gruvligt på varandra.

Bland höjdpunkterna finns Parson’s pleasure om en antikhandlare som är fantastiskt slug när han lurar av folk deras dyrgripar. Lite för slug, faktiskt – han lyckas övertyga en man om att sälja den extremt värdefulla gamla byrån han har för bara tjugo pund. Medan han går ut för att köra fram bilen tänker säljaren att det inte är värt att anstränga sig för att trixa ut en så billig skruttbyrå genom den smala dörren och tar fram en yxa…

Pig är otäck på ett alldeles särskilt sätt. En ung pojke växer upp som vegetarian med sin faster men hamnar till slut i storstan, alldeles för naiv och oskyldig för sitt eget bästa. Han blir omedelbart blåst på alla sina pengar, upptäcker hur smaskigt det är med bacon och får därefter en lite för närgången rundtur i ett riktigt skumraskslakteri.

Men min favorit är nog ändå The way up to heaven om en äldre dam som plågats av sin mobbare till man ett helt äktenskap – och till sist får en alldeles särskild chans att ge igen. Härligt hemsk och rolig.

Djurskadeindex – varning!

Tisdagstrio: noveller

Ugglan & Boken frågar efter en trio av tips: bra noveller eller novellsamlingar.

Jag är inte något stort fan av noveller men det finns undantag och guldglimtar.

En av de allra bästa novellerna jag läst någonsin är Kazuo Ishiguros En familjemiddag. Det händer så mycket – kanske – men sägs så lite, det är bland det skickligaste som skrivits. Ett litet mästerverk.

Where the wild ladies are av Aoko Matsuda var en annan ögonöppnare. Det här är något alldeles eget: feministiska japanska spökhistorier med högst okonventionella intriger. Fantastiskt roligt blandat med mycket viktigt och ganska sorgligt, blir tillsammans en mycket, mycket bra och ovanlig läsupplevelse.

Den som gillar brittisk humor, klassiker och klur bör ta en titt på Saki. Dekadent och underbart.

Bonus: Roald Dahls luriga och mycket hemska historier är också fantastiska. Ofta med en mycket listig knorr. Läs till exempel Någon som du eller Offerlamm.

Män utan kvinnor

Haruki Murakami är en stabilt skicklig författare. Novellsamlingen Men without women är väldigt välskriven. Möjligen är temat lite för mesigt för min del, jag gillar ju Murakamis bäst när han är som mest bisarr och de här novellerna handlar oftast om vanliga, enkla människor och ganska vanliga relationer.

Män utan kvinnor är en samling berättelser på temat ensamma män. Det är vemodigt och nedtonat. Det handlar mycket om missade tillfällen och förlorad kärlek. En änkeman träffar den döda fruns älskare bara för att få prata med någon som delar hans saknad. En frånskild barägare får hjälp av en mystisk gäst när den inre tomheten börjar påverka atmosfären i baren. En insekt vaknar en morgon och finner sig förvandlad till Gregor Samsa. 

De knasigaste är de bästa, men Murakami beskriver ensamhet väldigt fint så de mer romantiska novellerna är också läsvärda, helt klart.

Where the wild ladies are

En av bokklubbstjejerna tipsade om Aoko Matsuda, Where the wild ladies are. Och nu tipsar jag den vidare till dig!

Den här boken uppskattade jag mycket. Det är en slags novellsamling, men de flesta novellerna hänger ihop. Det är små spökhistorier, baserade på gamla klassiska japanska myter, men med modern och feministisk touch. De är roliga, kluriga och smarta. Läsaren får vara med och tänka själv.

Det finns många höjdpunkter: den om kvinnan som kanske eller kanske inte har en katt i knät, historien om den vilda fastern som kommer på besök och den om en kvinna som till slut tar sig an samhällets krav på att kvinnor måste raka bort allt kroppshår och som möjligen går liiite väl långt. 

Läs den!