David Sedaris är väldigt rolig

Jag läste Barrel fever av David Sedaris. En respektlös och mycket rolig essäsamling.

Blandade kåserier fulla av blåljug. Som den spektakulära inledningsskrönan om alla David Sedaris kända pojkvänner (rent hittepå – väldigt roligt). Eller de sorglig-roliga historierna som antyder att något förfärligt har hänt men på roligast möjliga sätt.

Han är inte klok, Sedaris. Jag gillar det.

Annons

Utbränt spöke

Oscar Wilde! Han är väl ändå en riktig pärla. Jag läste novellen Spöket på Canterville och den är både hjärtskärande, rolig och söt.

En högljudd och bufflig amerikansk familj flyttar in på ett brittiskt adelsgods och tar över slottsspöket. Men de visar ingen respekt och är inte det minsta rädda för spöket, som blir mer och mer desperat i sina försök att göra sitt jobb. Till slut är det jänkarna som trakasserar spöket snarare än tvärtom.

Det stackars spöket, vad han får genomlida! Ingen beundrar längre hans skicklighet och ingen tar hänsyn till hans yrkesstolthet. Hans unika hantverk har blivit obsolet i den moderna tiden med elektriskt ljus och nytt tankesätt. Liksom tunnbindaren, spinnerskan och lykttändaren hör han till en utrotningshotad art.

Wilde är alltid underhållande!

När mödrar och döttrar har ihjäl varandra

Wow!

Claire Castillon, alltså!

Novellsamlingen Insekt är inte något för känsliga själar för varje liten berättelse är hemskare än den andra. Allihop handlar om dysfunktionella mor-dotter-relationer och huwa vad hon har många varianter på det temat. Och de är så genialt och utsökt väl berättade.

Mamman som blundar för makens övergrepp på dottern, för det är ju ändå så trevligt att de nu har ett gemensamt intresse. Dottern som kräver att hennes (svårt cancersjuka) mamma ska bete sig lite mer normalt och orka gå på egna ben utan att flåsa så. Mödrar och döttrar som lurar varandrar, missförstår varandra, förgiftar och mördar varandra. Och några som faktiskt tycker om varandra, men ändå har skäl att bli olyckliga.

Helt enkelt strålande. Och jättehemskt.

Miss Marple strikes again

Thirteen problems är en av Agatha Christies roligare novellsamlingar, med Ms Marple i huvudrollen.

Den börjar med ramberättelsen Tuesday Murder Club: sex personer inklusive Ms Marple startar en problemlösarklubb. Varje tisdag träffas de och en av medlemmarna berättar om ett intressant problem eller en mystisk händelse de varit med om, och så hjälps de åt att lista ut svaret. Såklart gissar alla andra fel och Ms Marple alltid rätt. Varje tisdagsproblem blir sedan en egen novell i samlingen.

Det är en mycket blandad samling och alla gåtor är inte bra men underhållningsvärdet totalt är ändå hyfsat högt.

Underhund

Låt oss börja i rätt ände: varför finns inte det svenska ordet underhund som rolig översättning av engelskans under dog? Jag ska försöka införa det.

Jag läste nämligen Agatha Christies novellsamling The under dog and other stories och betade av en handfull titlar från Christielistan.

Tanten har lånat flitigt från sig själv under åren, det blir tydligt när en läser många av hennes noveller i ett sträck. Vissa berättelser återkommer i flera versioner med olika titlar, till exempel den om ubåtsplanerna eller historien om gonggongen.

Just den här samlingen handlar om Poirot och är utmärkt uppläst av duon David Suchet och Hugh Fraser. Den har flera små pärlor, till exempel den om den försvunna kokerskan, men också ett par som redan har fallit mig ur minnet.

The grownup

Gillian Flynn är en mästare på psykologiska små hemskheter – novellen The Grownup (På svenska med titeln En sån som du) är inget undantag.

Berättarjaget lever i lagens gråzon, säljer auraläsningar (som hon inte tror på) till lättlurade och avrunkningar till småkåta. Sedan träffar hon neurotiska Susan med mycket rubbade styvsonen Miles – de bor i ett gotiskt hus med spökvibbar och verkar vara lätta offer för att sälja in andligt trams.

Sedan vänder hela historien med en underbar (och otäck) tvist, eller kanske flera stycken.

Hatten av för Flynn.

Spår i snön

Apropå vinterlov, jag läste Jonas Karlssons novell Spår i snön.

Ett par flyttar ut på landsbygden och passar lite olika bra in. Han får jobb, renoverar, träffar en tjej. Hon går upp i vikt, gömmer sig i huset, får rykte om sig att vara en förfärlig häxa. Han gör den nya tjejen med barn och flyttar ut. Hon blir trakasserad av bygdens barn. Hon svär att hämnas.

Jonas Karlsson är bra på det där med småsorgliga relationer mellan raderna. Utmärkt läsning.

Världens sorgligaste hundnovell

Agatha Christies novellsamling Gul iris och andra mysterier är något av en bubblare. Den börjar helt vanligt med deckarberättelser om Poirot, Parker Pyne och Harley Quinn (honom har jag aldrig gillat) men sen! Sen visar Christie att hon faktiskt skriver utmärkta icke-deckare också.

Dels är det en mycket sorglig liten berättelse om en kvinna med hund. Joyce är krigsänka och utfattig. Hon har hand om en gammal skruttig och halvblind terrier och det gör att hon har svårt både att få jobb och få en bra bostad. ”Du får gärna hyra min lägenhet, men utan hunden”, säger folk och då väljer Joyce hellre att bo i ett mörkt kyffe. Ja, hon är till och med beredd att offra hela sig för hundens skull. Och kanske är hunden beredd att göra detsamma för henne. Så fint, så ledsamt.

Och en lika hemsk och förfärlig berättelse om en kvinna med mycket missriktad lojalitet som slits mellan frihetslängtan och pliktkänsla gentemot sin man.

Dessutom finns här ett par noveller som senare byggdes ut och kom tillbaka i lite annan form (och med lite andra mördare): Gul iris är samma grundhistoria som Cyankalium och champagne; Den andra gonggongen har samma intrigidé som Död mans spegel.

Både högt och lågt: inte bästa betyg för detektivnovellerna men stort plus för de härligt hemska små berättelserna på slutet.

Hundskadeindex: ta fram näsdukspaketet.