Etikett: noveller

Min man Jeeves

Några av P. G. Wodehouses tidiga noveller finns samlade i My man Jeeves. Där finns några kapitel om de klassiska Wooster och Jeeves men också några med en annan huvudperson i samma stil.

Det är sådan typisk brittisk humor, med Jeeves kluriga lösningar på allehanda överklassproblem. Wooster lurar diverse äldre släktingar vilket ofelbart slår tillbaka på honom själv. Men Jeeves kan vända det mesta till en ny och oväntad fördel…

Dessutom är det på tidstypiskt privatskoleslang, jag njuter av språket. Absolutely corking!

Annons

Nya människor i fel ordning

Jonas Karlsson är bra. Jag gillar i allmänhet både hans noveller och romaner. Men den här är lite knepigare än de andra: Nya människor i fel ordning. För det första är det inte helt klart om detta är en novellsamling eller en spejsat presenterad roman.

Det är ett antal småberättelser som ändå verkar höra ihop: två brorsor med olika slags problem. De är halvmisslyckade, har dåliga relationer och får inte riktigt till det i tillvaron.

Den allra första novellen / kapitlet är det bästa: ett skilt par ryker ihop under en middagsbjudning dit båda är bjudna och ses för första gången sedan skilsmässan i ett socialt sammanhang. Klurig twist.

Jag lutar ändå åt att det är en bra bok, även om den är lite mer krävande än de andra. Karlsson är en skicklig författare!

Herkules storverk

Sakta men säkert prickar jag av alla titlarna på Christielistan. Attans, vad tanten var produktiv! Nu står jag sedan ett par månader i bibliotekets kö till de två sista fullängdsromanerna (ärligt talat: jag tror de har tappat bort dem) och plockar under tiden med novellsamlingarna.

Herkules storverk innehåller tolv väldigt typiska Poirotnoveller. De gör sig bra i det korta formatet! Det är stulna hundar, utpressare och folk som planerar att ta livet av sin fru, men Poirot kliver förstås alltid in och löser problemet, ofta på det allra fiffigaste vis. Och emellanåt med ganska drastiska, för att inte säga omoraliska metoder.

Trivsam deckarläsning. Den kriminellt lagda medelålders sällskapsdamen är en riktig pärla.

David Sedaris är väldigt rolig

Jag läste Barrel fever av David Sedaris. En respektlös och mycket rolig essäsamling.

Blandade kåserier fulla av blåljug. Som den spektakulära inledningsskrönan om alla David Sedaris kända pojkvänner (rent hittepå – väldigt roligt). Eller de sorglig-roliga historierna som antyder att något förfärligt har hänt men på roligast möjliga sätt.

Han är inte klok, Sedaris. Jag gillar det.

Utbränt spöke

Oscar Wilde! Han är väl ändå en riktig pärla. Jag läste novellen Spöket på Canterville och den är både hjärtskärande, rolig och söt.

En högljudd och bufflig amerikansk familj flyttar in på ett brittiskt adelsgods och tar över slottsspöket. Men de visar ingen respekt och är inte det minsta rädda för spöket, som blir mer och mer desperat i sina försök att göra sitt jobb. Till slut är det jänkarna som trakasserar spöket snarare än tvärtom.

Det stackars spöket, vad han får genomlida! Ingen beundrar längre hans skicklighet och ingen tar hänsyn till hans yrkesstolthet. Hans unika hantverk har blivit obsolet i den moderna tiden med elektriskt ljus och nytt tankesätt. Liksom tunnbindaren, spinnerskan och lykttändaren hör han till en utrotningshotad art.

Wilde är alltid underhållande!

När mödrar och döttrar har ihjäl varandra

Wow!

Claire Castillon, alltså!

Novellsamlingen Insekt är inte något för känsliga själar för varje liten berättelse är hemskare än den andra. Allihop handlar om dysfunktionella mor-dotter-relationer och huwa vad hon har många varianter på det temat. Och de är så genialt och utsökt väl berättade.

Mamman som blundar för makens övergrepp på dottern, för det är ju ändå så trevligt att de nu har ett gemensamt intresse. Dottern som kräver att hennes (svårt cancersjuka) mamma ska bete sig lite mer normalt och orka gå på egna ben utan att flåsa så. Mödrar och döttrar som lurar varandrar, missförstår varandra, förgiftar och mördar varandra. Och några som faktiskt tycker om varandra, men ändå har skäl att bli olyckliga.

Helt enkelt strålande. Och jättehemskt.

Miss Marple strikes again

Thirteen problems är en av Agatha Christies roligare novellsamlingar, med Ms Marple i huvudrollen.

Den börjar med ramberättelsen Tuesday Murder Club: sex personer inklusive Ms Marple startar en problemlösarklubb. Varje tisdag träffas de och en av medlemmarna berättar om ett intressant problem eller en mystisk händelse de varit med om, och så hjälps de åt att lista ut svaret. Såklart gissar alla andra fel och Ms Marple alltid rätt. Varje tisdagsproblem blir sedan en egen novell i samlingen.

Det är en mycket blandad samling och alla gåtor är inte bra men underhållningsvärdet totalt är ändå hyfsat högt.

Underhund

Låt oss börja i rätt ände: varför finns inte det svenska ordet underhund som rolig översättning av engelskans under dog? Jag ska försöka införa det.

Jag läste nämligen Agatha Christies novellsamling The under dog and other stories och betade av en handfull titlar från Christielistan.

Tanten har lånat flitigt från sig själv under åren, det blir tydligt när en läser många av hennes noveller i ett sträck. Vissa berättelser återkommer i flera versioner med olika titlar, till exempel den om ubåtsplanerna eller historien om gonggongen.

Just den här samlingen handlar om Poirot och är utmärkt uppläst av duon David Suchet och Hugh Fraser. Den har flera små pärlor, till exempel den om den försvunna kokerskan, men också ett par som redan har fallit mig ur minnet.

The grownup

Gillian Flynn är en mästare på psykologiska små hemskheter – novellen The Grownup (På svenska med titeln En sån som du) är inget undantag.

Berättarjaget lever i lagens gråzon, säljer auraläsningar (som hon inte tror på) till lättlurade och avrunkningar till småkåta. Sedan träffar hon neurotiska Susan med mycket rubbade styvsonen Miles – de bor i ett gotiskt hus med spökvibbar och verkar vara lätta offer för att sälja in andligt trams.

Sedan vänder hela historien med en underbar (och otäck) tvist, eller kanske flera stycken.

Hatten av för Flynn.