Clintons kidnappningsthriller

Bill Clinton och James Patterson verkar ha roligt ihop, efter Presidenten är försvunnen skrev de raskt ihop nästa actionthriller: Presidentens dotter.

Hjältepresident Keating (alltså en ny huvudperson, inte samma som presidenten som försvann – klokt nog) har blivit avsatt i en kupp och lever nu stillsamt som expresident. Vilket betyder att han inte längre har lika många livvakter… Men terroristerna han jagade som president har långt minne! De passar raskt på att snappa bort Keatings enda dotter. Nu måste Keating övertala den nya presidenten – alltså hon som kuppade bort honom – att sätta in alla resurser.

Det är fartfyllt, det är många samhällskritiska kommentarer och kängor mot mediadrev och dålig journalistik, en hel del inside-info om Vita Huset och ett par ganska drastiska intrigknixar.

Inte riktigt lika underhållande som Presidenten är försvunnen men jag sträckläste den ändå och hade rätt roligt längs vägen. Clinton och Patterson är ett bra team.

Framtidsministeriet – snart är det här?

Bokklubben läste ju Kim Stanley Robinsons The ministry for the future nyligen – en ambitiös framtidsvision på klimattema. Robinsons roman börjar med en kraftig värmebölja i Indien där folk dör i femtiogradig hetta.

Alltså en värre version av det som faktiskt just nu pågår.

Klotet brinner, du kör väl inte fossilbilen när du åker under halvmilen? Du flyger väl inte till Thailand på semester och det kött du fortfarande äter är väl 100% svenskt?

Tisdagstrio: långa böcker

Ugglan&Boken frågar efter långa böcker vi har läst.

Krig och fred* av Lev Tolstoy är en riktig tegelsten även när den är uppdelad i fyra band. Men den är långt ifrån svårläst! Tvärtom, den här klassikern är en såpopera med både fart och drama och kärlekskomplikationer och annat i stil med det bästa filmmanus. Läs den!

Bergtagen av Thomas Mann är möjligen inte riktigt lika lång som den kändes när jag läste den, men det var egentligen inte för att den är dålig utan för att jag envisades med att läsa den på originalspråk. Det tog lång, mycket lång tid. Om en ung man som hamnar på sanatorium i Schweiz på grund av tuberkulos och där möter de mest underliga personligheter och lär sig saker av dem… tror jag.

1Q84 av Haruki Murakami är också lång (tre delar!), men väl värd varje läst sida. En underbar magisk fantasythrillerberättelse om ett parallelluniversum med en lönnmördare på flykt, en mystisk författare som kanske inte är en författare alls och en otäck sekt som har sina fingrar i alltför många syltburkar. Murakami for President!

*Förlåt, Specialoperation och fred heter den kanske nu förtiden #fakenews #stopthewar #Putinisacoward

Politiska kaniner

Jasper Fforde har gett sig på ett allvarligt ämne. The constant rabbit är lika galen som Ffordes andra titlar men mycket mer politisk, nattsvart och satirisk.

Den lilla byn Much Hemlock skakas i grunden när en ny familj flyttar in. De är nämligen KANINER. Och Much Hemlock är en mycket konservativ by, här röstar alla på UKARP, brittiska anti-kaninpartiet. Alla vet ju hur kaniner är! Har alldeles för många barn, en konstig religion, klär sig annorlunda och är VEGETARIANER. Men huvudpersonen Peter Knox hamnar ändå i huvudbry för han råkar känna just den här kaninen från universitetet och plötsligt känns det lite pinsamt att han jobbar på den hårdföra kaninkontrollbyrån som genomför razzior, visitationszoner och andra diskriminerande lagar. Han gillar ju nämligen Constance Rabbit.

Det är finurligt men också väldigt våldsamt, grymt och eländigt. Tyvärr inte lika bra som Ffordes tidigare böcker, det politiska budskapet tar över lite väl mycket. Nigel Farage som premiärminister vore en katastrof, det vet vi ju redan. Men kaninerna är härliga och veliga Knox som försöker göra alla till lags samtidigt är en bra huvudkaraktär.

Mittemellanhögt betyg.

När verkligheten är alltför nära fiktionen.

Ny romanintrigidé: en makthungrig tyrann med alltmer förvrängd verklighetsuppfattning får för sig att invadera ett litet oskyldigt grannland. Presidenten i det attackerade landet – en före detta ståuppkomiker – ropar på hjälp via zoommöten från en källare. Ölbryggerierna i staden börjar tillverka molotovcocktails istället för pilsner. Propagandakriget rasar på twitter och med hjälp av falska nyheter samtidigt som verkliga raketer träffar civila och bostadshus till både höger och vänster. En riktig David mot Goliat-berättelse.

Äsch! Det låter ju som en blandning av Night of Camp David, Illiaden och Hungerspelen. Inte alls trovärdigt. Det skulle aldrig funka som bok.

The beacons are lit. Gondor calls for aid! And the EU will answermuster the energipolitiska avtal and frysning av banktillgångar.

Gängmord, polisvåld och tonårskärlek

Efter en tsunami av boktips om Angie Thomas, The Hate U Give så blev jag för nyfiken och läste den.

Eller rättare sagt: lyssnade, i en väldigt bra uppläsning av Fanna Ndow Norrby från podden Raseriet.

Sextonåriga Star har vuxit upp i det som kallas ‘ghettot’, en fattig stadsdel med gängproblematik, knarkhandel i hörnen och dåliga skolor. Hennes pappa har brutit sig ur det kriminella livet och Star går i den finare privatskolan med nästan bara vita elever. En dag blir hon inblandad i en polisskjutning och hennes barndomsvän Khalil dör. Polisen hävdar självförsvar, han blev rädd att den unge svarte mannen var en våldsam knarklangare och det räckte för att han skulle avfyra sitt vapen. Star försöker få upprättelse för Khalil, hon vittnar för åklagarsidan för att få polismannen dömd och ställd till svars. Samtidigt utbryter kravaller i området, Star blir mordhotad av ortens gangsterkung och värst av allt: Stars pappa får veta att hon har skaffat en vit pojkvän…

Det är jätteintressant, starkt och en personlig touch i berättandet. Jag gillar den! Det är ett perspektiv jag inte läst om så ofta, många aha-upplevelser. Star är en fin huvudkaraktär med både humor och skärpa.

Möjligen blir det lite tillrättalagt, lite förenklat emellanåt. Flera av gängbovarna och knarkarna är så empatiska och familjekära, jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Men för det mesta är det en bra balans i handlingen. Frustrationen när politiska protester övergår till upplopp, förstörelse och plundring, till exempel. Så tragiskt.

Och vapenkulturen i USA! Där spärrarna är så låga att det räcker med så lite för att någon ska dra sitt vapen. Jag tror faktiskt inte att den svenska polisen har samma låga trösklar. Eller, jag hoppas i alla fall det. Färre vapen i samhället ger färre skott, så enkelt är det ju.

Mycket läsvärt – och funkar finfint som ljudbok också, tack vare bra val av inläsare.

Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!