Gängmord, polisvåld och tonårskärlek

Efter en tsunami av boktips om Angie Thomas, The Hate U Give så blev jag för nyfiken och läste den.

Eller rättare sagt: lyssnade, i en väldigt bra uppläsning av Fanna Ndow Norrby från podden Raseriet.

Sextonåriga Star har vuxit upp i det som kallas ‘ghettot’, en fattig stadsdel med gängproblematik, knarkhandel i hörnen och dåliga skolor. Hennes pappa har brutit sig ur det kriminella livet och Star går i den finare privatskolan med nästan bara vita elever. En dag blir hon inblandad i en polisskjutning och hennes barndomsvän Khalil dör. Polisen hävdar självförsvar, han blev rädd att den unge svarte mannen var en våldsam knarklangare och det räckte för att han skulle avfyra sitt vapen. Star försöker få upprättelse för Khalil, hon vittnar för åklagarsidan för att få polismannen dömd och ställd till svars. Samtidigt utbryter kravaller i området, Star blir mordhotad av ortens gangsterkung och värst av allt: Stars pappa får veta att hon har skaffat en vit pojkvän…

Det är jätteintressant, starkt och en personlig touch i berättandet. Jag gillar den! Det är ett perspektiv jag inte läst om så ofta, många aha-upplevelser. Star är en fin huvudkaraktär med både humor och skärpa.

Möjligen blir det lite tillrättalagt, lite förenklat emellanåt. Flera av gängbovarna och knarkarna är så empatiska och familjekära, jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Men för det mesta är det en bra balans i handlingen. Frustrationen när politiska protester övergår till upplopp, förstörelse och plundring, till exempel. Så tragiskt.

Och vapenkulturen i USA! Där spärrarna är så låga att det räcker med så lite för att någon ska dra sitt vapen. Jag tror faktiskt inte att den svenska polisen har samma låga trösklar. Eller, jag hoppas i alla fall det. Färre vapen i samhället ger färre skott, så enkelt är det ju.

Mycket läsvärt – och funkar finfint som ljudbok också, tack vare bra val av inläsare.

Framtidsscenario med extra orm

Monica Byrne! Wow, det här var en intressant bok. The girl in the road är Byrnes romandebut, och vilken debut. Den har något av Margaret Atwood över sig: Sci-fi men ändå klassisk romankonst, magiskt blandat med högteknologiskt.

En flicka och en ung kvinna flyr från varsitt väderstreck i riktning mot Addis Abeba. Det är till en början oklart hur tidslinjerna förhåller sig för de två huvudpersonerna. Båda flyr från en incident med en orm, men exakt vad som har hänt får en inte veta förrän i slutet.

Flickan liftar med lastbil genom Sahara från Mauretanien medan den unga indiska kvinnan vandrar över en bro av solceller lagd tvärsöver Persiska viken. Det är mycket som är oklart och mystiskt – är det övernaturliga fenomen, handlar det om psykisk ohälsa, är det metaforer eller helt enkelt att huvudpersonerna ljuger? Kanske en blandning.

Dessutom ett trovärdigt framtidsscenario av livet på en klimatförändrad planet om bara ca 20-30 år. I Byrnes version har människorna anpassat sig bra till vissa saker och sämre till annat. Det finns nya rena energikällor, men kuststäderna dränks obönhörligen under den stigande havsnivån.

Jämställdhetstemat är starkt men diskret – mycket snyggt skrivet.

Jag gillar språket, gestaltningen, berättandet och intrigbygget. Ingenting är helt förutsägbart och de många metaforiska ormarna ger alltihop en inramning som först är förvirrande och sen får sin förklaring.

Läs den!

En bindgalen president!

Den här boken hade jag ganska roligt åt: Night of Camp David av Fletcher Knebel. Den skrevs redan 1964 men blev ju skrämmande aktuell igen för ett par år sedan.

Ett par böcker på tema presidentskap

En ung senator blir mycket smickrad när den populäre och karismatiske presidenten bjuder med honom på enskilt samtal ute vid Camp David, presidentskapets skidstuga. Men ganska snart går det upp för honom att presidenten inte har alla hästarna hemma. Han försöker fråga andra om råd men inser snabbt att den som anklagar USAs president för sinnessjukdom snabbt får en mängd problem.

Det är spännande, intressant och ganska otäckt. Paranoian ligger tät. Tanken på en vansinnig statschef med fingret på kärnvapenknappen kan vi ju alla numera relatera till.

Framtidsministeriet – en klimatvision

Bokklubben läste alltså The ministry for the future av Kim Stanley Robinson.

Det är en lite märklig bok och jag tyckte egentligen inte om den, men är glad att jag läste den. Den var intressant och fick igång en massa tankeprocesser.

En ganska nära framtid: IPCC-rapporterna och en serie extrema väderhändelser (bland annat värmeböljor med tiotusentals dödsoffer) i kombination med aktiv eko-terrorism har äntligen fått eld under galoscherna på mänskligheten. Parisavtalets parter instiftar ett nytt globalt FN-organ som ska granska att avtalet följs, det får skämtsamt smeknamnet Framtidsministeriet, med uppdrag att bevaka att världen räddas på vad sätt det går.

Boken består av en stor mängd fristående kapitel från många olika personers perspektiv, som tillsammans ger en mosaik av framtidsglimtar (jmf World War Z). Men mest följer läsaren framtidsministeriets direktör Mary, samt klimataktivisten Frank. Deras vägar korsas förstås ganska snart.

Det här ska vara en hoppfull bok om möjliga lösningar – ett framtidsscenario där vi faktiskt vänder klimatförändringen och får planeten på rätt väg. Och det är smäckfullt med olika lösningsförslag, allt från geoengineering för att rädda glaciärer till finansiella instrument för att folk äntligen ska börja betala vad saker faktiskt kostar. The Half Earth Project som vill bevara mer natur åt vilda djur och växter har fått genomslag och flygresor har i princip stoppats helt. Befolkningen i världen minskar. Världen genomgår en total omdaning.

Problemet: det verkar så otroligt osannolikt. Och alla lösningar bygger på återinförande av statssocialism. I Robinsons värld är alla fattiga för klimatåtgärder och alla rika är bovar; alla stater gör bara goda miljöval och alla företag vill bara förstöra. Jag tror han har fel. Titta till exempel på de gula västarna i Frankrike som satte stopp för ett förslag till miljöomställning med bland annat ökad beskattning av fossila bränslen – det var inte överklassen som stod i rondellerna och kastade gatsten. Det finns folk både för och emot i varje befolkningsgrupp. Och alla stater är inte bättre förvaltare av våra gemensamma resurser, se på gulfstaterna, USA under Trump, Ryssland under Putin… Dessutom tror jag inte alls på blockchain som gudagiven lösning på allt. Robinson verkar ha missat hur otroligt mycket energi som går åt för blockkedjor, det är inte en klimatsmart grej.

Däremot tror jag han har helt rätt i att det tyvärr nog kommer krävas ett antal katastrofer och incidenter där miljontals människor dör i bränder, värmeböljor och översvämningar innan vi får ändan ur och börjar ta ordentliga krafttag. Vi har haft alla de problemen nu i somras, med ett antal dödsfall som följd – men det har inte fått brett genomslag i form av avbokade flygresor, koldioxidskatter och sträng lagstiftning mot kolkraft och oljeborrning! Tvärtom. ”Bara ett par hundra döda” verkar inte räcka. Precis därför drar en del karaktärer i Robinsons roman slutsatsen att terrorattentat blir nödvändigt, en form av planetära självförsvarsaktioner.

Det är inte en dålig bok. Men det är ingen bra roman. Det är något annat än en roman, kanske snarare en idébok eller debattbok, i romanförklädnad. Den ska inte läsas för sina litterära kvaliteter, för det har den inga. Men det kan vara en källa till inspiration, och tanken: skulle det här kanske funka på riktigt? Hur skulle vi göra för att det skulle kunna funka på riktigt? Vad ska vi egentligen ha för plan för att fixa jobb när den nödvändiga omställningen äntligen genomförs? Hur ska vi skatteväxla så att smutsigt blir dyrare och rent blir billigt?

Klockan tickar…

Slavhandelsthriller

Tove Alsterdals Kvinnorna på stranden är så förbluffande ambitiös så jag vet ibland inte vad jag ska tro om den. Det är så mycket. Men hon knyter faktiskt ihop säcken och det slutar med att jag är imponerad.

Tre kvinnor: en båtflykting över medelhavet, en naiv ung turist i Spanien och en orolig kvinna i New York vars man plötsligt inte längre går att få tag i. Trådarna vävs samman genom temat modern slavhandel och migrationens mörka baksidor. Framför allt handlar det om Allie som försöker hitta sin försvunne man, den modige journalisten som mystiskt försvann just som han skulle avslöja ett jättescoop. Nu måste Allie lista ut vad det var han hade upptäckt.

Här har jag mina största invändningar: varför ringer hon inte bara polisen? Varför inte bara anmäla mannen försvunnen och få hjälp av myndigheterna? När någon varit borta i tio dagar brukar det vara helt normalt att dra igång en polisanmälan. Men då blir det förstås ingen bra romanintrig. Jag stör mig också på att alla poliser och alla tjänstemän på alla myndigheter är så totalt korrupta och inkompetenta. Jag förstår att de måste vara det, för annars går storyn inte ihop. Men det stör mig ändå. Det hade varit en ännu bättre berättelse om den hade varit en smula mer realistisk. Och så vänder jag mig emot de alltför enkla stereotyperna, framför allt den om de arroganta fransmännen. När ska vi släppa den fördomen?

MEN – varför fastna i de små detaljerna som inte funkar? Det mesta i boken är ju riktigt bra. Den är spännande, den är intressant och den är ganska annorlunda. Temat är seriöst och viktigt. Alsterdal har gjort grundlig research om migrationsproblematiken. Det är ett bra slut med en ovanlig upplösning. Jag gillar det.

Tack Boktanken för tips om en ny författarbekantskap!

Sommar i P1 2021

En rätt tam lista med sommarvärdar i år, tycker jag. Varför fjantas det så mycket med internetförsäljare, förlåt influencers, och med Pernilla Wahlgrens olika ungar?

Jag räknar med att försöka lyssna på Jens Stoltenberg, Hans Rosenfeld och Anders Ankan, resten får vi väl se med.

Och så hoppas jag att årets producenter slutat tvinga sina sommarpratare att använda det genomusla upplägget att kasta sig rakt in i dramatisk anekdot som teaser. Låt årets sommarprat följa en lite mer rimlig och lite mindre löjlig dramaturgi med början, mitt och slut. Vi är vuxna människor som lyssnar, vi kan hantera en logisk följd.

Ack! Tant är gammal

Jag drog på mig mameluckerna och spatserade ner till poststationen för att hämta dagens lokalavisa. Såg rubriken som hr. redaktören behagat sätta och utbrast vafalls! Något echaufferad tog jag mig hem för att per gåspenna och pergament författa en förargad klagoskrift.

Men tant hann inte skriva längre än till ”ni borde korrekturläsa bättre era ärans fähundar” innan tant kom på att det kanske vore bäst att först undersöka saken närmare.

Det visade sig då att ”dygna” inte alls är ett tryckfel utan ett nytt och käckt slanguttryck för att ”vara uppe hela natten”.

Ack, tant är så gammal och hänger inte med längre.