Underlivsjargong som genremarkör

Jag läslyssnade på kortromanen Rent som guld, ett samarbetsprojekt mellan thriller/deckarförfattarna Karen Slaughter och Lee Child (ett samarbete som bara blir bättre av att tillsammans heter de ”barn-slakt”). De har haft skoj! De låter sina två hårdkokta antihjältar träffas i samma bok, och det slår naturligtvis gnistor direkt.

Will Trent och Jack Reacher har på varsitt bananskal råkat hamna undercover mitt i Fort Knox och den stora kontrollräkningen av guldreserven. Men! Något är fel. Och dessutom råkar de i luven på varandra. Och dessutom blir de osams med chefen. Och dessutom råkar de knycka en bil och ett par gevär.

Det som framför allt utmärker den här historien är att det inte går en enda mening utan underlivsreferenser. Det är rövhål hit och ta mig i arslet dit och snack om pungkulor även när det verkligen inte är relevant för samtalet. Det är markörer för att visa hur tuffa, manliga och råbarkade de här snubbarna är, men jag blir framför allt väldigt trött.

Om manlighet är att prata om folks anus, då är jag väldigt nöjd med att förbli kvinna.

Annons

Dum-i-huvet-knepet

Apropå Je m’appelle Agneta så är jag lite less på det där ack så vanliga romanupplägget ”huvudkaraktär som är ovanligt korkad så att författaren skojigt får förklara helt vardagliga grejer som en humorersättning”.

Brukar ofta vara oskyldiga små barn som ska få oss att se saker i nytt ljus, höhöhö.

Eller äldre som får nya moderna grejer som twitter förklarat för sig, höhöhö.

Eller utomjordingar/främlingar/tidsresenärer som förundras över vår knasiga vardag, höhöhö.

Eller som i Je m’appelle Agneta: en huvudperson som är så genuint dum i huvudet att nästan allting blir ett omöjligt hinder som måste förklaras och grunnas på.

Blir det inte lite långtråkigt ändå..? Kanske det kunde finnas ett nytt knep för att beskriva vår samtid med ifrågasättande och ny blick? Författarkåren, handsken är kastad, snälla anta utmaningen.

Bebismannen och förlåtandekvinnan

Vi tänkte häromdagen att vi nog behövde en enkel komedi att hänga framför en kväll efter en lång dag med hårt jobb. Det blev Mrs Doubtfire från 1993 med Robin Williams. Jag har varit arg sedan dess, med start ca 1 minut in i filmen.

En typisk bebisman som inte klarar att vara seriös, som inte har något konsekvenstänk och som genom sin allmänna drullighet saboterar sin frus karriär för att inte tala om hur utbränd hon måste bli av att ha fyra barn istället för tre barn och en man som fungerar som likvärdig partner. Bebismannens ursäkt är 1) att han är rolig och 2) att han menar väl, och därför borde den illa behandlade kvinnan ständigt förlåta honom och gå med på att dubbeljobba så att han kan fortsätta leka som en treåring. SUCK och DUBBELSUCK!

Att bebismannen sen begår hemfridsbrott genom att klä ut sig till tant och snoka i exfruns privatliv gör ju inte saken bättre, det är INTE KONSTIGT att han inte får vårdnaden om barnen. Han ska ju UPPENBARLIGEN inte anförtros sådant ansvar. Och den stackars mamman i familjen, hon får inte bara genomlida allt det här, hon blir förstås också utpekad som det humorlösa monstret eftersom hon måste axla hela rollen som vuxen, när nu han inte gör det. #kvinnofälla. #dålighumor.

Jag blir så trött.

Det är precis samma dynamik i så många ”komedier”: Marge Simpson, Sunes mamma, alla nittiotals-sitcoms… ”Rolig” och gränslös pappa som vi förväntas skratta åt och ständigt förlåta – han är ju en ”loveable bastard”. Vuxen och utbränd mamma som får ta alla smällar, vara tråkig och se sur ut.

Tacka fan för att hon är sur.

Hon har ju blivit pålurad en bebisman.

Slöa hästar

Efter tips om Mick Herron började jag lyssna på spänningsromanen Slöa hästar men gav upp redan ca 8% in i den alltför långa boken.

En orgie i sorgliga, hopplösa män i olika gråtoner, i en sunkig och grågul miljö full av stereotyperna magsår, slitna trenchcoats, bakfylla och sexism. Ett gäng misslyckade föredettingar till poliser på jakt efter terrorister, kanske.

Snark.

Passiv-aggressiv kontorsprotest

De har tvingat oss att flytta in i ett öppetkontorslandskap med ”hotdesking”, det vill säga inga fasta skrivbord och vi måste leka fruktsallad varje morgon på jobbet. Har man tur får man ett skrivbord att jobba vid! Och vi har fått skåp av högstadietyp att lämna våra saker i. Det är både ineffektivt och ovärdigt.

Visst, jämförelsen mellan Gilead och min arbetsplats är inte 100% rättvis men min skåpdekoration får mig ändå alltid lite gladare eller kanske snarare: mer konstruktivt sarkastisk.

April-alpackor

April april! Gick du på den lätta? Inte ska vi börja föda upp alpackor redan nästa sommar!

Utan tidigast om något år.

För resten av gårdagens inlägg är faktiskt sant: vi flyttar till Upplandskusten och det kanske inte blir lamadjur med en gång, men varför inte en flock höns? Vi kommer nämligen att ha ett par hektar mark att leka med.

Erbjudandet om att hälsa på står alltså fast. Välkomna!

Kedjan – ibland bara funkar det inte

För det mesta läser jag ut böcker när jag väl har börjat på dem. Men Kedjan av Adrian McKinty börjar något så ofantligt fånigt och osannolikt att jag inte orkade igenom mer än 10%.

En hopplös medelklassmamma hamnar i ett bisarrt pyramidspel där föräldrar tubbas att kidnappa varandras barn för att få tillbaka sina egna, i en oändlig kedjereaktion. För att få historien att gå ihop krävs naturligtvis att bovarna har fullständig insyn i alla offrens liv, nästan ner till tankeläsarnivå. Det är en så krystad intrigstart att jag får eksem i hjärnan av det.

Om någon har läst hela boken och kan gå i god för att den slutar rimligare än den börjar så är jag beredd att ge den en andra chans, annars får det vara.