Etikett: ofog

Fårdagboken

Eftersom jag är väldigt inne på får just nu snubblade jag över Axel Lindéns lilla hipsterkrönika Fårdagboken.

Lindén är grönavågare och har flyttat från Stockholm till landet för att syssla med självhushållning och samhällskritik. Den mycket kortfattade och kärnfulla dagboken handlar om hans relation till fåren – små anekdoter om vad som går fel och små betraktelser kring fårens mystiska inre liv.

Det är lättläst, poetiskt och bitvis ganska roligt.

Men framför allt: det är så skönt att veta att jag, om jag någon gång skulle skaffa får, i alla fall inte kommer vara sämst. Lindén verkar inte ha läst på mycket. Han hade kunnat slippa ha så många döda lamm om han hade applicerat en del av det man lär sig på A-kursen i fårskötsel, till exempel att utfodra rätt och vaccinera i tid.

…

Djurskadeindex: nej, innan man skaffar djur ska man skaffa sig tillräckliga kunskaper för att ha djuren. Och sen ska man ta hand om sina får i linje med alla gällande djurskyddskrav. Man ska inte amatör-leka som de gör i den här boken.

Annons

Ord jag vill avskaffa

  1. Skamma. Är inte ett ord. Det heter skambelägga. Ordet scamma finns, men det betyder något annat
  2. Tveka på. Heter det inte. Du kan tveka, tveka om någonting, tveka inför någonting, tveka mellan två val eller tvivla på något. Men du kan inte ”tveka på” något. Om du gör det innebär du att du antingen inte har förstått skillnaden mellan tveka och tvivla eller att du behöver jobba på dina prepositioner.
  3. Grym i den felaktiga betydelsen ”duktig”, ”välpresterande”. Den som är grym är ond, elak och utsätter andra för hemskheter. Det vill jag inte bli anklagad för.

Skärp er.

Tack för mig.

Apropå cliffhangers i slutet

Om Widholms ouppklarade slut var irriterande så är slutet i Rin Chupecos Wicked as you wish tio gånger värre. Hela boken är en enda teaser för vad som utlovas bli en lååång serie böcker.

Tala är en helt vanlig högstadietjej i en helt vanlig amerikansk småstad. Förutom att det inte är en vanlig småstad, det är en stad i ett parallelt sagouniversum där det bor ovanligt många flyktingar från de magiska sagovärldskrigen. Och förutom att Tala inte är en helt vanlig tjej utan råkar ha en speciell magisk förmåga att stänga av andra människors magi, och att hon är dotter till en filipinsk motståndsrörelsesoldat och en skotsk jättekrigarman. Hennes nye bäste vän visar sig vara kronprinsen av Avalon, jagad av den onda snödrottningen. Han måste finna tre magiska föremål, bryta en förbannelse han har över sig och vinna tillbaka sin just nu nerfrysta tron. Tala vill hjälpa till.

Det är sagoreferenser upp till öronen, det är mångfald till höger och vänster (vissa delar mycket uppiggande, annat lite mjaha). Men till skillnad från Zen Cho som skriver en liknande typ av berättelser så lyckas Chupeco inte imponera. Boken är för plottrig, är inte välskriven och inte fängslande. Det börjar segt, blir helt okej och slutar irriterande på grund av alla olösta trådar – ”läs nästa del så får du veta hur det går!”. Det tar för mycket kraft att hålla reda på vad det är som händer och det är alldeles för många karaktärer som introduceras för snabbt och gör berättelsen förvirrande.

Det bästa med boken är den allra sista luriga tvisten när en får veta vem som var förrädaren. Det kunde jag inte gissa själv men det var smart löst.

Underlivsjargong som genremarkör

Jag läslyssnade på kortromanen Rent som guld, ett samarbetsprojekt mellan thriller/deckarförfattarna Karen Slaughter och Lee Child (ett samarbete som bara blir bättre av att tillsammans heter de ”barn-slakt”). De har haft skoj! De låter sina två hårdkokta antihjältar träffas i samma bok, och det slår naturligtvis gnistor direkt.

Will Trent och Jack Reacher har på varsitt bananskal råkat hamna undercover mitt i Fort Knox och den stora kontrollräkningen av guldreserven. Men! Något är fel. Och dessutom råkar de i luven på varandra. Och dessutom blir de osams med chefen. Och dessutom råkar de knycka en bil och ett par gevär.

Det som framför allt utmärker den här historien är att det inte går en enda mening utan underlivsreferenser. Det är rövhål hit och ta mig i arslet dit och snack om pungkulor även när det verkligen inte är relevant för samtalet. Det är markörer för att visa hur tuffa, manliga och råbarkade de här snubbarna är, men jag blir framför allt väldigt trött.

Om manlighet är att prata om folks anus, då är jag väldigt nöjd med att förbli kvinna.

Dum-i-huvet-knepet

Apropå Je m’appelle Agneta så är jag lite less på det där ack så vanliga romanupplägget ”huvudkaraktär som är ovanligt korkad så att författaren skojigt får förklara helt vardagliga grejer som en humorersättning”.

Brukar ofta vara oskyldiga små barn som ska få oss att se saker i nytt ljus, höhöhö.

Eller äldre som får nya moderna grejer som twitter förklarat för sig, höhöhö.

Eller utomjordingar/främlingar/tidsresenärer som förundras över vår knasiga vardag, höhöhö.

Eller som i Je m’appelle Agneta: en huvudperson som är så genuint dum i huvudet att nästan allting blir ett omöjligt hinder som måste förklaras och grunnas på.

Blir det inte lite långtråkigt ändå..? Kanske det kunde finnas ett nytt knep för att beskriva vår samtid med ifrågasättande och ny blick? Författarkåren, handsken är kastad, snälla anta utmaningen.

Bebismannen och förlåtandekvinnan

Vi tänkte häromdagen att vi nog behövde en enkel komedi att hänga framför en kväll efter en lång dag med hårt jobb. Det blev Mrs Doubtfire från 1993 med Robin Williams. Jag har varit arg sedan dess, med start ca 1 minut in i filmen.

En typisk bebisman som inte klarar att vara seriös, som inte har något konsekvenstänk och som genom sin allmänna drullighet saboterar sin frus karriär för att inte tala om hur utbränd hon måste bli av att ha fyra barn istället för tre barn och en man som fungerar som likvärdig partner. Bebismannens ursäkt är 1) att han är rolig och 2) att han menar väl, och därför borde den illa behandlade kvinnan ständigt förlåta honom och gå med på att dubbeljobba så att han kan fortsätta leka som en treåring. SUCK och DUBBELSUCK!

Att bebismannen sen begår hemfridsbrott genom att klä ut sig till tant och snoka i exfruns privatliv gör ju inte saken bättre, det är INTE KONSTIGT att han inte får vårdnaden om barnen. Han ska ju UPPENBARLIGEN inte anförtros sådant ansvar. Och den stackars mamman i familjen, hon får inte bara genomlida allt det här, hon blir förstås också utpekad som det humorlösa monstret eftersom hon måste axla hela rollen som vuxen, när nu han inte gör det. #kvinnofälla. #dålighumor.

Jag blir så trött.

Det är precis samma dynamik i så många ”komedier”: Marge Simpson, Sunes mamma, alla nittiotals-sitcoms… ”Rolig” och gränslös pappa som vi förväntas skratta åt och ständigt förlåta – han är ju en ”loveable bastard”. Vuxen och utbränd mamma som får ta alla smällar, vara tråkig och se sur ut.

Tacka fan för att hon är sur.

Hon har ju blivit pålurad en bebisman.

Slöa hästar

Efter tips om Mick Herron började jag lyssna på spänningsromanen Slöa hästar men gav upp redan ca 8% in i den alltför långa boken.

En orgie i sorgliga, hopplösa män i olika gråtoner, i en sunkig och grågul miljö full av stereotyperna magsår, slitna trenchcoats, bakfylla och sexism. Ett gäng misslyckade föredettingar till poliser på jakt efter terrorister, kanske.

Snark.

Passiv-aggressiv kontorsprotest

De har tvingat oss att flytta in i ett öppetkontorslandskap med ”hotdesking”, det vill säga inga fasta skrivbord och vi måste leka fruktsallad varje morgon på jobbet. Har man tur får man ett skrivbord att jobba vid! Och vi har fått skåp av högstadietyp att lämna våra saker i. Det är både ineffektivt och ovärdigt.

Visst, jämförelsen mellan Gilead och min arbetsplats är inte 100% rättvis men min skåpdekoration får mig ändå alltid lite gladare eller kanske snarare: mer konstruktivt sarkastisk.