Blå gryning – ljudbokens irritationskurva bekräftad

Jag försökte mig på E. P. Uggla, Första hösten: Blå gryning men avbröt efter ungefär en fjärdedel. Det gick inte. Jag blev för irriterad.

Det är möjligt att jag hade läst ut den om jag hade haft den i pappersform. Min toleransnivå är, som redan nämnts, mycket lägre för ljudböcker. Ungefär så här:

Blå gryning är en splattervariant av zombieapokalypsen: en mystisk blå blomma sprider sig okontrollerat över Sverige. Dess pollen smittar människorna med något ännu mystiskare. En mobbad tonåring, en dement kvinna, en mycket våldsam före detta lärare och en forskare försöker överleva den nya verkligheten och ta sig fram genom kaoset som de blå blommorna orsakar.

Det vill säga – en bisarr dystopi. Det brukar jag ju gilla! Så varför stör jag mig så på den här?

Det är lite svårt att sätta fingret på. Kanske alla svordomarna och det töntiga tonårstalspråket som vissa av karaktärerna snackar. Kanske de stereotypa personerna och att det finns en gräns för hur många gånger i en paragraf en bör använda ”mannen i den blodiga hoodien”. Kanske det oerhört orealistiska i hur myndigheterna reagerar på katastrofen. Det är inte rimligt att det går 24 timmar från första pollenchocken till att tjänstemän på Livsmedelsverket (! Livsmedelsverket, av alla ställen!) börjar borra med borrmaskin i sina före detta kollegors levande huvuden för att forska fram ett botemedel. Det krävs lite mer förklaring än ”chefer är ju onda” för att jag ska gå med på den utvecklingen.

Obs: det är inte en helt dålig bok. Till skillnad från Kristina Appelqvists giftiga skandal är jag ändå lite nyfiken på hur det går. Jag orkar bara inte med den i ljudboksform.

Ps. Livsmedelsverket ligger inte i Stockholm.

Förfärlig chicklittdeckare

Kristina Appelqvists En giftig skandal skulle ha väckt mina misstankar mycket tidigare om jag hade sett den i pappersform. Titeln i ett lustigt rosa typsnitt hade avslöjat den. Men nu hade jag den som ljudbok och kastade därför bort tre timmar på detta banala dravel innan jag gav upp.

Det börjar med att en kvinna har återinsatts som rektor vid ett fiktivt mellansvenskt universitet. [Kommentar: det borde hon inte ha blivit. Hon är uppenbart olämplig som chef. Hon börjar till exempel med att beordra personal att klä ut sig och sjunga på scen, trots att de inte vill. Hon borde per omgående skickas tillbaka för granskning av etiska rådet.]

Rektorn vill göra något roligt nu när hon är chef igen och startar en litteraturfestival med Agatha Christietema. Och oj vilken tur! Hennes kollega får ett jättescoop och hittar tidigare okända brev från Agatha Christie precis i tid för festivalen! Men oj-oj-oj vilken otur! Någon blir mördad under galamiddagen!

Detta är en chicklitt i deckarkläder. Myspysdeckarfernissa på en platt och meningslös radda vardagsbekymmer av typen ”hur får jag det lite hetare med min särbo, vi är ju över fyrtiofem” och ”buhu, min man är inte så entusiastisk över papparollen som jag hade hoppats”. Karaktärerna är så outsägligt tråkig medelålders medelklass med fredagsmys och kaffe latte, jag kan verkligen inte engagera mig i deras vansinnigt tråkiga liv.

Jag struntar i vem som la cyanid i champagnen. Jag är inte ens den minsta lilla gnutta nyfiken. Fail, Kristina Appelqvist, fail.

Ps. Dolken från Tunis utspelar sig inte i Medelhavsområdet.

Mannen på balkongen

Ok, nu är det slut på experimentverkstad. Fler Sjöwall-Wahlöö-omläsningar än så här blir det faktiskt inte.

Samtliga de tre första Beck-böckerna har följande element:

  • en eller flera ”nymfomaner”.
  • nakna kvinnor vars bröstvårtor och könshår beskrivs i detalj.
  • nakna män vars kroppar inte beskrivs i detalj.
  • taffligt polisarbete i snigelfart.

Mannen på balkongen följer exakt samma mönster. Det handlar om en pedofil som stryper småflickor och tar deras trosor som troféer. Martin Beck med kollegor springer i stadens parker och tittar i olika buskar, men de hittar förstås inte förövaren. Det är en ren slump att mördaren till slut blir fast, trots en serie osannolika sammanträffanden som skulle kunnat ge dem ledtrådar mycket tidigare. Men då hade boken förstås bara blivit tjugo sidor lång.

Det stora scoopet i bok tre är att Martin Becks fru får ett namn, i de första två böckerna var hon bara ”hans fru”. Han beter sig dock lika illa mot henne nu när hon är namngiven. Och så har författarna flikat in en del längre föreläsningar i socialistisk teori, inte nödvändigtvis ett genialt grepp när en vill skriva en spänningsroman.

Tack och adjöss, Sjöwall/Wahlöö. Nu är jag klar med er, för gott.

Äsch, krig finns ändå inte på riktigt

London, november 1940

-Nej nu är jag trött på att sitta instängd i det här dumma skyddsrummet. Politikerna kan inte bestämma över min frihet, jag går väl ut och festar om jag vill. Hejdå.

-Men bomberna då?

-Äsch, det är bara som etablissemanget säger för att vi ska köpa brandsläckare och ansiktsmasker, jag tror inte alls att bomber är så farligt som snöflingorna i regeringen påstår.

World War Z, paralleluniversum, mars 2007

-Jag måste faktiskt åka på skidsemester, jag behöver komma bort lite eftersom den här epidemin aldrig tar slut.

-Om folk höll sig hemma så det inte blev nya zombiesmittade hela tiden så skulle det ju ta slut snabbare?

-Jag vet, det är så himla störigt, varför skärper sig inte folk, liksom! I just mitt fall är det ju i alla fall en nödvändig resa.

Sverige, juni 1350

-Tänk, i framtiden när stora farsoter drar fram över landet, då kanske de uppfinner någon sorts medicin att ta innan man ens har blivit sjuk, så att folk inte längre kan bli smittade. Vad bra det vore!

-Det var det dummaste jag har hört! Jag skulle aldrig ta en sån medicin, den kan säkert ha biverkningar.

-Men oj, vad är det du har i armhålan, det ser ut som en stor svart fläck? Och är du inte lite febrig?

-Äsch, det ska vara så. Är du snäll och knuffar undan råttorna, nu är de där och gräver i osten igen.

Favorit i repris: rickrolling

Den som inte har ordet Rick-rolling i sin vokabulär ännu klickar inte tillräckligt mycket på mystiska länkar på första april.

Å, Rick Astleys Never gonna give you up, den summerar åttiotalet så fint. När det sexigaste en kvinna kunde göra var att stanna med ryggen till och se sig över axeln, när det coolaste danssteget var att snurra. Och all hårsprej och stora hårsnoddar!

Robin Hood som kommersiellt stödhjul

Brightfall av Jamie Lee Moyer var en rolig och lättsam variant på temat \”huvudperson med magiska krafter ger sig ut på korståg mot mörkermakter för att rädda nära och kära samt lösa en gåta\”.

Marian lever ensam med sina två barn i en liten stuga mitt i skogen, hon blandar till örtmedicin och hjälper sina grannar med oskyldig naturmagi. Men en dag får hon veta att många nära vänner från förr har dött under mystiska omständigheter den senaste tiden. Den gemensamma nämnaren verkar vara Marians exman, en första klassens skitstövel. Hon är den enda som kan få honom att förklara vad motivet kan vara och därmed identifiera och sätta stopp för mördaren. Till sin hjälp har hon en lurig fé och en magisk räv.
Så långt allt väl! Det är en bra berättelse, lagom spännande, det finns en drake och en mordgåta och en tuff hjältinna som kan väva magiska trådar av månljus. Jag gillar den här biten.
Men.
(Varför är det alltid ett \”men\”.)
Moyer har krånglat till det: Marian i berättelsen är Lady Marian och hennes lurk till exman är Robin Hood. Båda är nu tjugo år äldre. Varför, varför? Det tillför ingenting till intrigen. Huvudpersonerna liknar på inget sätt Robin och Marian från de gamla myterna. Det finns absolut inget mervärde i att bygga på Robin Hood-historien – den här berättelsen hade kunnat stå precis lika bra (antagligen bättre) på egna ben. 
Det enda skäl jag kan komma på är kommersiellt: att författaren och förlaget kommit fram till att folk blir mer intresserade av något de känner igen. Men det är ju idiotiskt, att lura läsare på det sättet har väl aldrig varit ett smart trick?
Synd på en annars bra roman.

Våldtäktshumor – Moment 22

Jag kämpade mig igenom halva Moment 22 av Joseph Heller men nu lägger jag ner läsningen, äcklad och lite illa berörd.

Kort sammanfattning av boken: ett amerikanskt stridsförband är placerat någonstans i Italien under andra världskriget. Genom svart humor av lumpen-typ beskrivs hur förfärligt kriget är men framför allt: hur förskräckligt illa de omogna grabbarna beter sig (vilket jag antar är själva humorn). De stjäl och förskingrar, höhö. De spelar bort sina pengar och simulerar sjukdom, höhö. De misshandlar kvinnor och beter sig vidrigt mot prostituerade, höhö.
Första kapitlen hade någon poäng. Sedan blev det ganska snabbt repetitivt och lite tråkigt. Och sedan kom den här skojiga* scenen ca 250 sidor in i romanen: männen ska köpa sexuella tjänster och pratar nostalgiskt om gamla gruppvåldtäkter de har utfört. Höhö. En av dem var med i en stor grupp som tillsammans våldtog två tonårsflickor i tio timmars tid. V-ordet används naturligtvis inte, för detta är en humoristisk anekdot! Men framför allt: varken författaren eller karaktärerna verkar uppfatta det som beskrivs som just en våldtäkt. Det var ju bara några busiga pojkar som hade roliga grabbhyss för sig. Ingen i sällskapet verkar tycka det var konstigt eller dumt. Höhö?
Nu invänder kanske någon att jag bara är tråkig och man får väl skämta. Javisst, man får skämta. Men om det inte är roligt så måste jag inte skratta.
Det jag tar med mig är istället detta: varje beskrivning av det här slaget gör #metoo ännu lite begripligare. Att män förr i tiden (?) såg det som ett humoristiskt bus att tvinga sig på flickor förklarar varför så många flickor och kvinnor har trauman att bearbeta. 
Moment 22 är en väldigt sorglig och otäck bok och den eventuella humorn har definitivt passerat bäst-före-datum.
* Ironi