Böcker, läsning och litteraturklur
Efter tips om Mick Herron började jag lyssna på spänningsromanen Slöa hästar men gav upp redan ca 8% in i den alltför långa boken.
En orgie i sorgliga, hopplösa män i olika gråtoner, i en sunkig och grågul miljö full av stereotyperna magsår, slitna trenchcoats, bakfylla och sexism. Ett gäng misslyckade föredettingar till poliser på jakt efter terrorister, kanske.
Snark.
För det mesta läser jag ut böcker när jag väl har börjat på dem. Men Kedjan av Adrian McKinty börjar något så ofantligt fånigt och osannolikt att jag inte orkade igenom mer än 10%.
En hopplös medelklassmamma hamnar i ett bisarrt pyramidspel där föräldrar tubbas att kidnappa varandras barn för att få tillbaka sina egna, i en oändlig kedjereaktion. För att få historien att gå ihop krävs naturligtvis att bovarna har fullständig insyn i alla offrens liv, nästan ner till tankeläsarnivå. Det är en så krystad intrigstart att jag får eksem i hjärnan av det.
Om någon har läst hela boken och kan gå i god för att den slutar rimligare än den börjar så är jag beredd att ge den en andra chans, annars får det vara.
Jag försökte mig på E. P. Uggla, Första hösten: Blå gryning men avbröt efter ungefär en fjärdedel. Det gick inte. Jag blev för irriterad.
Det är möjligt att jag hade läst ut den om jag hade haft den i pappersform. Min toleransnivå är, som redan nämnts, mycket lägre för ljudböcker. Ungefär så här:
Blå gryning är en splattervariant av zombieapokalypsen: en mystisk blå blomma sprider sig okontrollerat över Sverige. Dess pollen smittar människorna med något ännu mystiskare. En mobbad tonåring, en dement kvinna, en mycket våldsam före detta lärare och en forskare försöker överleva den nya verkligheten och ta sig fram genom kaoset som de blå blommorna orsakar.
Det vill säga – en bisarr dystopi. Det brukar jag ju gilla! Så varför stör jag mig så på den här?
Det är lite svårt att sätta fingret på. Kanske alla svordomarna och det töntiga tonårstalspråket som vissa av karaktärerna snackar. Kanske de stereotypa personerna och att det finns en gräns för hur många gånger i en paragraf en bör använda ”mannen i den blodiga hoodien”. Kanske det oerhört orealistiska i hur myndigheterna reagerar på katastrofen. Det är inte rimligt att det går 24 timmar från första pollenchocken till att tjänstemän på Livsmedelsverket (! Livsmedelsverket, av alla ställen!) börjar borra med borrmaskin i sina före detta kollegors levande huvuden för att forska fram ett botemedel. Det krävs lite mer förklaring än ”chefer är ju onda” för att jag ska gå med på den utvecklingen.
Obs: det är inte en helt dålig bok. Till skillnad från Kristina Appelqvists giftiga skandal är jag ändå lite nyfiken på hur det går. Jag orkar bara inte med den i ljudboksform.
…
Ps. Livsmedelsverket ligger inte i Stockholm.
Kristina Appelqvists En giftig skandal skulle ha väckt mina misstankar mycket tidigare om jag hade sett den i pappersform. Titeln i ett lustigt rosa typsnitt hade avslöjat den. Men nu hade jag den som ljudbok och kastade därför bort tre timmar på detta banala dravel innan jag gav upp.
Det börjar med att en kvinna har återinsatts som rektor vid ett fiktivt mellansvenskt universitet. [Kommentar: det borde hon inte ha blivit. Hon är uppenbart olämplig som chef. Hon börjar till exempel med att beordra personal att klä ut sig och sjunga på scen, trots att de inte vill. Hon borde per omgående skickas tillbaka för granskning av etiska rådet.]
Rektorn vill göra något roligt nu när hon är chef igen och startar en litteraturfestival med Agatha Christietema. Och oj vilken tur! Hennes kollega får ett jättescoop och hittar tidigare okända brev från Agatha Christie precis i tid för festivalen! Men oj-oj-oj vilken otur! Någon blir mördad under galamiddagen!
Detta är en chicklitt i deckarkläder. Myspysdeckarfernissa på en platt och meningslös radda vardagsbekymmer av typen ”hur får jag det lite hetare med min särbo, vi är ju över fyrtiofem” och ”buhu, min man är inte så entusiastisk över papparollen som jag hade hoppats”. Karaktärerna är så outsägligt tråkig medelålders medelklass med fredagsmys och kaffe latte, jag kan verkligen inte engagera mig i deras vansinnigt tråkiga liv.
Jag struntar i vem som la cyanid i champagnen. Jag är inte ens den minsta lilla gnutta nyfiken. Fail, Kristina Appelqvist, fail.
Ps. Dolken från Tunis utspelar sig inte i Medelhavsområdet.
Det finns böcker som faktiskt inte är värda din tid.
Ruth Wares I en mörk, mörk skog är en av dem.
Mesiga hopplösa Nora, 26 år, har fortfarande brustet hjärta efter pojkvännen hon hade när hon var 15 år (!). Buhu buhu! Så får hon en jätteskum inbjudan till en möhippa, hon har inte träffat bruden på tio år och de skildes som ovänner så det är helt obegripligt varför hon tackar ja. Möhippan består av en weekend på landet i november, i ett mycket märkligt hus mitt i ingenstans med en mycket märklig blandning människor. Och ett gevär på spiselkransen. Blodbad uppstår.
Den här historien håller inte ihop, den är inte välskriven, jag orkar inte lyssna klart. Min tid är för dyrbar för idiotiska historier om fjantiga tjugosexåringar med bristande omdöme.
Jag brukar gilla Nina Bouraoui, men Standard lägger jag faktiskt ner halvläst. Den är inte bra.
Jag kämpade mig igenom halva Moment 22 av Joseph Heller men nu lägger jag ner läsningen, äcklad och lite illa berörd.
Jag gillar Björn Ferry idag – han var en duktig idrottare, han gör intressanta saker för klimatet och skogen.
Jag försökte läsa Carsten Jensens Den första stenen men jag kom bara knappa hundra sidor in i den här tegelstenen och sedan fick det vara bra.
Ett gäng vuxna pojkar – och en kvinna – lever på en dansk militärbas i Afghanistan. De åker på patrull och ibland skjuter de lite eller blir skjutna på. Vissa är triggerhappy och verkar tro att de lever i ett dataspel, vissa gör det som ett jobb helt enkelt och andra är idealister som vill rädda världen.
Det är otroligt ointressant.
Något oerhört är på väg att hända: jag är på god väg mot att bryta min winning streak med bokklubben och riskerar att komma till träffen imorgon utan att ha hunnit läsa ut boken.
Det är första gången i min bokklubbshistoria som det händer.
Vad ska en säga? Dålig planering + för mycket på jobbet + att jag alldeles för sent insåg att Zadie Smiths Feel free inte alls är en roman utan en samling essäer och därför tar tre gånger så lång tid att läsa.
Det har inte heller hjälpt att jag tycker den är rätt tråkig och menlös.
Ja ja, så kan det gå – det får jag väl bjuda på då…
Litterärt ofog 