Blå gryning – ljudbokens irritationskurva bekräftad

Jag försökte mig på E. P. Uggla, Första hösten: Blå gryning men avbröt efter ungefär en fjärdedel. Det gick inte. Jag blev för irriterad.

Det är möjligt att jag hade läst ut den om jag hade haft den i pappersform. Min toleransnivå är, som redan nämnts, mycket lägre för ljudböcker. Ungefär så här:

Blå gryning är en splattervariant av zombieapokalypsen: en mystisk blå blomma sprider sig okontrollerat över Sverige. Dess pollen smittar människorna med något ännu mystiskare. En mobbad tonåring, en dement kvinna, en mycket våldsam före detta lärare och en forskare försöker överleva den nya verkligheten och ta sig fram genom kaoset som de blå blommorna orsakar.

Det vill säga – en bisarr dystopi. Det brukar jag ju gilla! Så varför stör jag mig så på den här?

Det är lite svårt att sätta fingret på. Kanske alla svordomarna och det töntiga tonårstalspråket som vissa av karaktärerna snackar. Kanske de stereotypa personerna och att det finns en gräns för hur många gånger i en paragraf en bör använda ”mannen i den blodiga hoodien”. Kanske det oerhört orealistiska i hur myndigheterna reagerar på katastrofen. Det är inte rimligt att det går 24 timmar från första pollenchocken till att tjänstemän på Livsmedelsverket (! Livsmedelsverket, av alla ställen!) börjar borra med borrmaskin i sina före detta kollegors levande huvuden för att forska fram ett botemedel. Det krävs lite mer förklaring än ”chefer är ju onda” för att jag ska gå med på den utvecklingen.

Obs: det är inte en helt dålig bok. Till skillnad från Kristina Appelqvists giftiga skandal är jag ändå lite nyfiken på hur det går. Jag orkar bara inte med den i ljudboksform.

Ps. Livsmedelsverket ligger inte i Stockholm.

Förfärlig chicklittdeckare

Kristina Appelqvists En giftig skandal skulle ha väckt mina misstankar mycket tidigare om jag hade sett den i pappersform. Titeln i ett lustigt rosa typsnitt hade avslöjat den. Men nu hade jag den som ljudbok och kastade därför bort tre timmar på detta banala dravel innan jag gav upp.

Det börjar med att en kvinna har återinsatts som rektor vid ett fiktivt mellansvenskt universitet. [Kommentar: det borde hon inte ha blivit. Hon är uppenbart olämplig som chef. Hon börjar till exempel med att beordra personal att klä ut sig och sjunga på scen, trots att de inte vill. Hon borde per omgående skickas tillbaka för granskning av etiska rådet.]

Rektorn vill göra något roligt nu när hon är chef igen och startar en litteraturfestival med Agatha Christietema. Och oj vilken tur! Hennes kollega får ett jättescoop och hittar tidigare okända brev från Agatha Christie precis i tid för festivalen! Men oj-oj-oj vilken otur! Någon blir mördad under galamiddagen!

Detta är en chicklitt i deckarkläder. Myspysdeckarfernissa på en platt och meningslös radda vardagsbekymmer av typen ”hur får jag det lite hetare med min särbo, vi är ju över fyrtiofem” och ”buhu, min man är inte så entusiastisk över papparollen som jag hade hoppats”. Karaktärerna är så outsägligt tråkig medelålders medelklass med fredagsmys och kaffe latte, jag kan verkligen inte engagera mig i deras vansinnigt tråkiga liv.

Jag struntar i vem som la cyanid i champagnen. Jag är inte ens den minsta lilla gnutta nyfiken. Fail, Kristina Appelqvist, fail.

Ps. Dolken från Tunis utspelar sig inte i Medelhavsområdet.

Möhippa från helvetet

Det finns böcker som faktiskt inte är värda din tid.

Ruth Wares I en mörk, mörk skog är en av dem.

Mesiga hopplösa Nora, 26 år, har fortfarande brustet hjärta efter pojkvännen hon hade när hon var 15 år (!). Buhu buhu! Så får hon en jätteskum inbjudan till en möhippa, hon har inte träffat bruden på tio år och de skildes som ovänner så det är helt obegripligt varför hon tackar ja. Möhippan består av en weekend på landet i november, i ett mycket märkligt hus mitt i ingenstans med en mycket märklig blandning människor. Och ett gevär på spiselkransen. Blodbad uppstår.

Den här historien håller inte ihop, den är inte välskriven, jag orkar inte lyssna klart. Min tid är för dyrbar för idiotiska historier om fjantiga tjugosexåringar med bristande omdöme.

Standard

Jag brukar gilla Nina Bouraoui, men Standard lägger jag faktiskt ner halvläst. Den är inte bra.

En hopplös, ganska elak och omogen ung man ägnar sin tid år telefonporr och sexfantasier. Han åker hem emellanåt och hälsar på sin gamla mamma som han mest äcklas av, och han drömmer om flickor men kan inte tänka sig någon slags förhållande. 
Språket är provocerande grovt och ganska vidrigt, det är spottloskor och bajs och äckeldetaljer i en mängd och på en nivå som hade gjort Emile Zola belåten.
Nej tack.

Våldtäktshumor – Moment 22

Jag kämpade mig igenom halva Moment 22 av Joseph Heller men nu lägger jag ner läsningen, äcklad och lite illa berörd.

Kort sammanfattning av boken: ett amerikanskt stridsförband är placerat någonstans i Italien under andra världskriget. Genom svart humor av lumpen-typ beskrivs hur förfärligt kriget är men framför allt: hur förskräckligt illa de omogna grabbarna beter sig (vilket jag antar är själva humorn). De stjäl och förskingrar, höhö. De spelar bort sina pengar och simulerar sjukdom, höhö. De misshandlar kvinnor och beter sig vidrigt mot prostituerade, höhö.
Första kapitlen hade någon poäng. Sedan blev det ganska snabbt repetitivt och lite tråkigt. Och sedan kom den här skojiga* scenen ca 250 sidor in i romanen: männen ska köpa sexuella tjänster och pratar nostalgiskt om gamla gruppvåldtäkter de har utfört. Höhö. En av dem var med i en stor grupp som tillsammans våldtog två tonårsflickor i tio timmars tid. V-ordet används naturligtvis inte, för detta är en humoristisk anekdot! Men framför allt: varken författaren eller karaktärerna verkar uppfatta det som beskrivs som just en våldtäkt. Det var ju bara några busiga pojkar som hade roliga grabbhyss för sig. Ingen i sällskapet verkar tycka det var konstigt eller dumt. Höhö?
Nu invänder kanske någon att jag bara är tråkig och man får väl skämta. Javisst, man får skämta. Men om det inte är roligt så måste jag inte skratta.
Det jag tar med mig är istället detta: varje beskrivning av det här slaget gör #metoo ännu lite begripligare. Att män förr i tiden (?) såg det som ett humoristiskt bus att tvinga sig på flickor förklarar varför så många flickor och kvinnor har trauman att bearbeta. 
Moment 22 är en väldigt sorglig och otäck bok och den eventuella humorn har definitivt passerat bäst-före-datum.
* Ironi

Ferry tales

Jag gillar Björn Ferry idag – han var en duktig idrottare, han gör intressanta saker för klimatet och skogen.

Men hans självbiografi i dagboksform från 2014 handlar bara om kiss, bajs, sex och sport. Om en inte roas av sånt blir läsningen meningslös. Jag ger upp efter trettio sidor och läser bara några slumpvis valda sidor här och där för att se om det kommer något mer intressant innehåll någonstans – det gör det inte.
Det fyndigaste med boken är titeln, Ferry tales. Det läskigaste med boken är framsidesbilden, en naken Ferry med gevär.

Pojkar i krig

Jag försökte läsa Carsten Jensens Den första stenen men jag kom bara knappa hundra sidor in i den här tegelstenen och sedan fick det vara bra.

Ett gäng vuxna pojkar – och en kvinna – lever på en dansk militärbas i Afghanistan. De åker på patrull och ibland skjuter de lite eller blir skjutna på. Vissa är triggerhappy och verkar tro att de lever i ett dataspel, vissa gör det som ett jobb helt enkelt och andra är idealister som vill rädda världen.

Det är otroligt ointressant.

Ja ja, någon gång ska väl vara den första

Något oerhört är på väg att hända: jag är på god väg mot att bryta min winning streak med bokklubben och riskerar att komma till träffen imorgon utan att ha hunnit läsa ut boken.

Det är första gången i min bokklubbshistoria som det händer.

Vad ska en säga? Dålig planering + för mycket på jobbet + att jag alldeles för sent insåg att Zadie Smiths Feel free inte alls är en roman utan en samling essäer och därför tar tre gånger så lång tid att läsa.

Det har inte heller hjälpt att jag tycker den är rätt tråkig och menlös.

Ja ja, så kan det gå – det får jag väl bjuda på då…

175 sidor och 36 timmar kvar – hade jag inte haft något annat för mig idag och imorgon hade det gått, men morotsfröna ska i jorden och imorgon måste jag prata luftkvalitet med Nordmakedonien hela dagen.

Oläst: Binas historia

Jag har kämpat ett tag med Binas historia av Maja Lunde men jag kommer inte in i den alls. Det känns som lite skriva-läsaren-på-näsan och med väldigt skralt innehåll och jag kan inte riktigt se något i berättelsen som jag inte redan läste på sidan ett.

Är det någon därute som har läst klart den och som anser att det är värt att traggla vidare lite till?

Abschaffel: misogyni och detaljrikedom

Wilhelm Genazino skrev på sjuttiotalet en romantrilogi med samlingsnamnet Abschaffel. Det är en långsam och tung berättelse om unge herr Abschaffel som har tveksamma sexuella erfarenheter, som beter sig allmänt illa och som hakar upp sig på livets alla små detaljer, in absurdum. Det finns ingen egentlig handling, bara en evighetslång beskrivning av varje liten detalj som Abschaffel upplever i sin trånga värld av hemmet – jobbet – föräldrahemmet.

Jag lyckas inte läsa klart den här boken, inte ens romantrilogins första del. Det är för trögjobbat och jag blir alldeles för arg på den här förfärliga huvudpersonen och hans omdömeslösa författare. Det finns en gräns för hur dåliga sexskildringar får vara och den här boken går långt över den gränsen. Det är en direkt kvinnofientlig roman. Jag har bättre saker att ägna min tid åt.

Auf kein wiedersehen, Herr Abschaffel.