Blod och mobbing

Jag läste om en modern klassiker: Carrie av Stephen King.

Stackars mobbade Carrie, hon hade aldrig någon chans. Uppvuxen med en religiös fanatiker och galning till mamma, misshandlad och retad från dag ett i skolan. Och när hon får sin första mens blir det en traumatisk upplevelse, mamman hade inte berättat för henne att det skulle hända och hon får panik. Det sätter i sin tur igång en kedjereaktion av händelser – och släpper fri Carries undanträngda superkrafter. Crescendot på den blodiga (!) skoldansen är oförglömligt.

Romanen är skriven i form av en reportagebok med intervjuer och tidningsurklipp från den stora katastrofen. Det är ett bra grepp och boken är, för att vara King, väldigt lagom lång.

Underhållande och rysligt hemsk. Läs den, om du törs!

…

Djurskadeindex: stackars grisar!

Annons

James Clavells asiatiska-kvinnor-fetisch

Jag läste James Clavells tegelsten Gai-Jin och insåg halvvägs in att den här har jag nog läst förut, även om det måste ha varit väldigt länge sedan.

Året är 1862. Eländige snorvalpen Malcolm Struan, äldste son till tai-panen för Noble House, är i Yokohama för att ta hand om företagets affärer i Japan. Där möter han snygga franska lycksökerskan Angelique och blir störtförälskad. Ett väpnat överfall lämnar dem båda svårt skadade, på helt olika sätt, och sen är berättelsen igång! Intrigerna byggs kring flera konfliktlinjer: Frankrike mot England, kolonisatörerna mot japanerna, Malcolm Struan mot sin mamma, japanska ledaren Yoshi mot… alla andra. Det finns revolutionärer, spioner och förrädare på alla sidor.

Gai-Jin är Clavells sista bok, den skrevs 1993 och knyter ihop trådarna från Tai-pan och Shōgun genom att Toranagas och Dirk Struans ättlingar möts. Läsaren får veta mer om hur det gick sen för ”Anjin-san” från Shōgun och för Culum och Tess Struan. Skoj! Jag gillar också de kluriga strategierna och rävspelen.

Men boken är inte lika genial som de tidigare och mer storslagna romanerna i serien. Jag hade helst läst mer om Yoshi och den japanska maktkampen och lite mindre om alla brittiska besök i bordelldistriktet. Det är samma eländiga sexbeskrivningar som i alla Clavells böcker, samma fetisch över små ”frigjorda” japanskor. Författaren vet inte heller riktigt hur det där med mens och ägglossning fungerar så den stora cliffhangern genom boken (är Angelique med barn eller inte?) blir lite märklig. Enligt Clavell startar en klocka i samma ögonblick som man ligger och 31 dagar efteråt får man besked om det blev något eller inte. What?

Hundskadeindex: inte skadefritt.

Från en månsten till en annan

Okej, det är kanske lite skruvat – kopplingen mellan Apollo murders och Wilkie Collins The Moonstone är mycket vag.

Jag läste Collins deckarroman för många, många år sedan och kom knappt ihåg något alls. Det var alltså dags för en omläsning. Wilkie Collins är ju en av mina storfavoriter!

En mycket dyrbar diamant blir stulen. En klyftig detektiv kallas in, men spåret är mycket svårt att följa, särskilt som flera av huvudvittnena beter sig märkligt. Bland de misstänkta finns tre indiska jonglörer, en kammarjungfru med en mörk hemlighet, två unga män som konkurrerar om den rika flickans hand, för att inte tala om den rika flickan själv… Eller är det kanske ändå butlern som är boven?

Detta är en av de tidigaste romanerna i detektivgenren, och den är berättad ur flera olika personers perspektiv, med väldigt olika röster. Den stela och humorbefriade butlern är förstås en härlig karaktär, men den fanatiskt religiösa fastern är nog ännu roligare. Intrigen hoppar hit och dit, från högt till lågt, roligt till allvarligt. Det är typiskt Collinskt och gör boken ganska lättläst.

Inte hans bästa, men lagom underhållande för en 1800-talsroman.

Vägen mot ett mord

Jag läste om en Agatha Christie-deckare: Towards Zero. (Varför? Ja, varför inte.)

Den här boken är lite annorlunda, den börjar inte med ett mord utan handlar om vägen dit. Och förstås också om upplösningen. Bland de huvudmisstänkta finns en berömd tennisspelare och hans två fruar (ex- och nya) samt diverse butlers, italienare, sällskapsdamer och kusiner som just kommit hem från Indien.

Jag gillar den!

Miss Marple strikes again

Thirteen problems är en av Agatha Christies roligare novellsamlingar, med Ms Marple i huvudrollen.

Den börjar med ramberättelsen Tuesday Murder Club: sex personer inklusive Ms Marple startar en problemlösarklubb. Varje tisdag träffas de och en av medlemmarna berättar om ett intressant problem eller en mystisk händelse de varit med om, och så hjälps de åt att lista ut svaret. Såklart gissar alla andra fel och Ms Marple alltid rätt. Varje tisdagsproblem blir sedan en egen novell i samlingen.

Det är en mycket blandad samling och alla gåtor är inte bra men underhållningsvärdet totalt är ändå hyfsat högt.

Spännande! Storslaget! Sexistiskt.

James Clavells Tai-Pan är en sån där bok en läser med något kluvna känslor. Jag har läst den ett antal gånger, den är väldigt spännande och fascinerande. Men också: irriterande machosexistisk emellanåt.

Dirk Struan är genial och hänsynslös. Han är Tai-Pan, den ledande ledaren för det största av de brittiska handelshusen som gör affärer med Kina. Året är 1841, te och kryddor byts mot opium och riskerna – men också vinsterna! – är skyhöga. Struan har just manipulerat den brittiska guvernören att anlägga Hongkong. Där de flesta andra ser en sketen stenö ser Struan en möjlighet att få ett fotfäste in i Kina… Men han har bittra fiender. Bland dem sin egen son.

Det är storslagna intriger: krig, handel och kärlek. Pirater och spioner, älskarinnor och förrädare. Diplomati och utrikespolitik på hög nivå, affärsuppgörelser om allt från småsaker till miljardbelopp. Tai-Pan smider komplicerade planer och spelar ett högt spel, vilket naturligtvis gör honom till en fullständig skitstövel. En kan beundra karaktären – men en skitstövel är han.

Det är ju nämligen det där med sex, jämställdhet och hyckleri. Struan attackerar amerikanska slavhandlare, men han har inget problem med kvinnor som handelsvara för sex. Han motsätter sig allt våld mot besättningen ombord på hans båtar, men han smiskar gärna sin (mycket yngre) flickvän med ett tillhygge. Han är gullig och tillgiven mot sin älskarinna men han spelar också maktspel med henne och tål inte att hon skulle ha övertaget i deras relation.

Om en kan ha två tankar i huvudet samtidigt, då är den här boken enormt underhållande. Och ganska irriterande.

Det är eventuellt inte sista gången jag läser om den.

Tillbaka i Gilead

Jag läste om Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Med viss bävan, eftersom jag älskade den här boken men tänkte att den kanske skulle kännas annorlunda nu efter att jag har sett TV-serien.

Men boken smäller alltid högst! Å vad hon är bra, Atwood.

Om den ultrakonservativa religiösa diktaturen Gilead i en mycket dystopisk framtid. Miljöförstöringen har orsakat stora fertilitetsstörningar, så staten samlar ihop de kvinnor som fortfarande har fungerande äggstockar och delar ut dem som fortplantningsslavar till regimens ledande män och deras hustrur – ett system av tvångssurrogatskap. Romanens berättarjag tar vara på de små, små frihetssmulor hon kan få, men i en stat som bygger på angiveri och förräderi, hur bygga en motståndsrörelse?

Det är så hemskt och otäckt men så väldigt trovärdigt och relevant. Så många anledningar att skydda miljön, stoppa populister och värna frihet och demokrati.

Varför bad de inte Evans?

Jag vet, jag vet, jag har läst den förut. Ett antal gånger. Men Agatha Christies Varför bad de inte Evans? är helt enkelt hemskt charmig.

Prästsonen Bobby och högvälborna men stentuffa Frankie råkar bli inblandade i en mystisk olyckshändelse – så mystisk att de ger sig iväg för att lösa gåtan på egen hand. De lyckas komma en läskig psykiater på spåren och det blir en hel del ‘olyckshändelser’ av olika slag innan de kan lägga fram bevis för att få fast mördaren.

Den är sprudlande, tystlåtet rolig och väldigt äventyrlig. Det smygs om nätterna, sprutas morfin till höger och vänster, men framför allt är Bobby och Frankie ett alldeles underbart ungt par.

Mordet i prästgården

Den här gången var det inte alls deckardemens, jag vet mycket väl att jag har läst Murder at the vicarage ett antal gånger och jag vet precis vem som är mördaren. Men jag blev lite sugen på en omläsning…

Den mycket otrevlige överste Protheroe kommer till prästgården, på dåligt humör och i syfte att avslöja någon som har gjort någonting. Men medan han väntar på romanens antihjälte, pastor Clement, blir han olyckligtvis lite mördad. Ms Marple på andra sidan bygatan har sett och hört en del, men i princip varenda kotte har motiv för att slå ihjäl översittaren Protheroe så det är inget uppenbart fall. Bland ledtrådarna: en sten, en krukväxt, en nysning och en mycket tajt klänning. Den enda som ser sambandet är förstås Jane Marple.

Själva intrigen är rätt klurig, men det är mycket att hålla rätt på i den här romanen. Det är ett ständigt fifflande med tider och alibin, det kliar i fingrarna att sätta upp någon slags exceltabell för att hålla rätt på alltihop. Leonard Clement och hans unga pigga prästfru Griselda är underbara karaktärer. Stabilt trivsam läsning.

Mord per korrespondens

Mycket kan en säga om Agatha Christie, men hennes många titlar är i alla fall inte allihop stöpta i samma form. The moving finger är en Marple-deckare, men Ms Marple själv är inte huvudpersonen. Visst är det hon som löser gåtan, men det gör hon liksom i bakgrunden. Roligt knep.

Unga syskonparet Jerry och Joanna flyttar ut på landet efter krigsslutet. Han behöver rehabiliteras efter en flygkrasch som militärpilot. Men istället för lugn och ro hamnar de mitt i ett utbrott av giftiga anonyma brev – så giftiga att de leder till dödsfall. Stackars Jerry, han vill ju egentligen bara ägna sig åt romantik och flört med byns dåtida motsvarighet till en emo-tjej.

Ganska rar, ganska slug. En mittemellan-Christie med stabilt underhållningsvärde.