Spännande! Storslaget! Sexistiskt.

James Clavells Tai-Pan är en sån där bok en läser med något kluvna känslor. Jag har läst den ett antal gånger, den är väldigt spännande och fascinerande. Men också: irriterande machosexistisk emellanåt.

Dirk Struan är genial och hänsynslös. Han är Tai-Pan, den ledande ledaren för det största av de brittiska handelshusen som gör affärer med Kina. Året är 1841, te och kryddor byts mot opium och riskerna – men också vinsterna! – är skyhöga. Struan har just manipulerat den brittiska guvernören att anlägga Hongkong. Där de flesta andra ser en sketen stenö ser Struan en möjlighet att få ett fotfäste in i Kina… Men han har bittra fiender. Bland dem sin egen son.

Det är storslagna intriger: krig, handel och kärlek. Pirater och spioner, älskarinnor och förrädare. Diplomati och utrikespolitik på hög nivå, affärsuppgörelser om allt från småsaker till miljardbelopp. Tai-Pan smider komplicerade planer och spelar ett högt spel, vilket naturligtvis gör honom till en fullständig skitstövel. En kan beundra karaktären – men en skitstövel är han.

Det är ju nämligen det där med sex, jämställdhet och hyckleri. Struan attackerar amerikanska slavhandlare, men han har inget problem med kvinnor som handelsvara för sex. Han motsätter sig allt våld mot besättningen ombord på hans båtar, men han smiskar gärna sin (mycket yngre) flickvän med ett tillhygge. Han är gullig och tillgiven mot sin älskarinna men han spelar också maktspel med henne och tål inte att hon skulle ha övertaget i deras relation.

Om en kan ha två tankar i huvudet samtidigt, då är den här boken enormt underhållande. Och ganska irriterande.

Det är eventuellt inte sista gången jag läser om den.

Tillbaka i Gilead

Jag läste om Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Med viss bävan, eftersom jag älskade den här boken men tänkte att den kanske skulle kännas annorlunda nu efter att jag har sett TV-serien.

Men boken smäller alltid högst! Å vad hon är bra, Atwood.

Om den ultrakonservativa religiösa diktaturen Gilead i en mycket dystopisk framtid. Miljöförstöringen har orsakat stora fertilitetsstörningar, så staten samlar ihop de kvinnor som fortfarande har fungerande äggstockar och delar ut dem som fortplantningsslavar till regimens ledande män och deras hustrur – ett system av tvångssurrogatskap. Romanens berättarjag tar vara på de små, små frihetssmulor hon kan få, men i en stat som bygger på angiveri och förräderi, hur bygga en motståndsrörelse?

Det är så hemskt och otäckt men så väldigt trovärdigt och relevant. Så många anledningar att skydda miljön, stoppa populister och värna frihet och demokrati.

Varför bad de inte Evans?

Jag vet, jag vet, jag har läst den förut. Ett antal gånger. Men Agatha Christies Varför bad de inte Evans? är helt enkelt hemskt charmig.

Prästsonen Bobby och högvälborna men stentuffa Frankie råkar bli inblandade i en mystisk olyckshändelse – så mystisk att de ger sig iväg för att lösa gåtan på egen hand. De lyckas komma en läskig psykiater på spåren och det blir en hel del ‘olyckshändelser’ av olika slag innan de kan lägga fram bevis för att få fast mördaren.

Den är sprudlande, tystlåtet rolig och väldigt äventyrlig. Det smygs om nätterna, sprutas morfin till höger och vänster, men framför allt är Bobby och Frankie ett alldeles underbart ungt par.

Mordet i prästgården

Den här gången var det inte alls deckardemens, jag vet mycket väl att jag har läst Murder at the vicarage ett antal gånger och jag vet precis vem som är mördaren. Men jag blev lite sugen på en omläsning…

Den mycket otrevlige överste Protheroe kommer till prästgården, på dåligt humör och i syfte att avslöja någon som har gjort någonting. Men medan han väntar på romanens antihjälte, pastor Clement, blir han olyckligtvis lite mördad. Ms Marple på andra sidan bygatan har sett och hört en del, men i princip varenda kotte har motiv för att slå ihjäl översittaren Protheroe så det är inget uppenbart fall. Bland ledtrådarna: en sten, en krukväxt, en nysning och en mycket tajt klänning. Den enda som ser sambandet är förstås Jane Marple.

Själva intrigen är rätt klurig, men det är mycket att hålla rätt på i den här romanen. Det är ett ständigt fifflande med tider och alibin, det kliar i fingrarna att sätta upp någon slags exceltabell för att hålla rätt på alltihop. Leonard Clement och hans unga pigga prästfru Griselda är underbara karaktärer. Stabilt trivsam läsning.

Mord per korrespondens

Mycket kan en säga om Agatha Christie, men hennes många titlar är i alla fall inte allihop stöpta i samma form. The moving finger är en Marple-deckare, men Ms Marple själv är inte huvudpersonen. Visst är det hon som löser gåtan, men det gör hon liksom i bakgrunden. Roligt knep.

Unga syskonparet Jerry och Joanna flyttar ut på landet efter krigsslutet. Han behöver rehabiliteras efter en flygkrasch som militärpilot. Men istället för lugn och ro hamnar de mitt i ett utbrott av giftiga anonyma brev – så giftiga att de leder till dödsfall. Stackars Jerry, han vill ju egentligen bara ägna sig åt romantik och flört med byns dåtida motsvarighet till en emo-tjej.

Ganska rar, ganska slug. En mittemellan-Christie med stabilt underhållningsvärde.

Högt vatten

Ännu ett typiskt fall av omläsning p.g.a. deckardemens: jag tyckte Taken at the flood av Agatha Christie lät obekant men när jag väl började läsa insåg jag snabbt att den här har jag nog läst minst två-tre gånger tidigare i livet.

Stenrika George Cloades har just gift om sig – familjen har inte ens hunnit träffa nya unga hustrun – när han dör i ett bombanfall under blitzen. Släktingarna blir mycket besvikna, för det betyder att de inte ärver ett korvöre. Frun får alltihop! Stackars förvirrade Rosaleen Cloade styrs med järnhand av sin bror. Men så dyker det upp en främmande man som säger sig kunna bevisa att Rosaleens förre man fortfarande är i livet. Och isåfall ärver hon inte alls Georges förmögenhet… Synd bara att främlingen omedelbart blir mördad och Poirot måste kallas in för att reda ut härvan.

Intrigen är mycket klurig och rolig och släktingarna som försöker komma över farbrorns arv är fantastiska. Det enda jag inte gillar är slutet, där systerdottern Lynn gör helt fel val. Hon har notoriskt dålig smak när det gäller karlar och kommer inte bli lycklig där hon hamnar.

Marple i kortformat

För att variera mig lite så läste jag inte en Agatha Christie-roman… utan en av hennes novellsamlingar. Så kan det gå! Miss Marple’s final cases är en blandning av klassiska Marple-problem av deckartyp men har också ett par spökhistorier som sticker ut.

Det är lättsamt och lättläst och mestadels väldigt harmlöst. Helt okej underhållning.

(och tydligen en omläsning, hej deckardement)

Tragiskt telegram

Hårdkokta deckare från förr, de är verkligen något helt annat. En måste ha ett visst mått av humor och distans för att uppskatta dem.

Jag lyssnade på Stieg Trenters Tragiskt telegram. Tragiskt var ordet! En äldre dam får ett mystiskt telegram mitt under födelsedagsmiddagen. Hon blir blek och avslutar raskt kalaset. Under natten mördas hennes bästa väninna på ett mycket klurigt sätt. Stjärnfotografen Harry Friberg ger sig ut på mördarjakt och hamnar på omvägar nere i Italien där gåtan till slut får sin lösning.

Spaning 1: Det här är antagligen den svenska bok som använder ordet ”ruska” oftast. Nämligen jätteofta. Karaktärerna ”ruskar på huvudet” cirka en gång per sida.

Spaning 2: Resor förr i tiden var inte som resor idag. När Friberg ska köra till Italien blir hans bil lastad på färjan med lyftkran. Han kör långa sträckor i tjugo kilometer i timmen, men upp till sextio när det är dramatisk biljakt på Poslätten. Italien beskrivs framför allt som ett land med god mat och kvinnor med håriga ben.

Spaning 3: Poliser förr hade mycket bredare befogenheter. Eller så var deckarförfattarna mer frikostiga med sanningshalten. Vesper Jonson drar sig inte för att ljuga, luras och lägga högst tveksamma fällor för mördaren.

Mördaren ja… mordvapnen är otroligt kreativa i den här boken! Magnoliablommor, silkespapper och myggnät används på de mest fantasifulla sätt.

Det är inte en jättebra deckare, men ganska lustig som tidsresa.

Långpromenad med flottyrringar

Jag har haft ett väldigt starkt läsminne som jag har varit lite rädd om: Den långa vägen hem av Cynthia Voigt. Det var en av de allra första böckerna jag lånade från vuxenavdelningen på bibblan, när jag vågade mig upp från barnhyllorna en våning ner. Kan jag ha varit elva-tolv? Det kändes i alla fall stort att ta steget till vuxenböckerna och jag blev väldigt fascinerad av Voigts berättelse. Jag har därför dragit mig för att läsa den igen, tänk om den inte alls var så bra som jag mindes?

Boken handlar om Dicey 13 år och hennes tre småsyskon på 6-10 år. Deras mamma har stora problem. Hon packar in dem i bilen och börjar köra till en moster i nästa delstat – en släkting som de bara har haft sporadisk kontakt med. Men längs vägen överger mamman barnen och de är plötsligt ensamma på en parkeringsplats utanför ett köpcentrum. Mamman kommer inte tillbaka. Dicey har sju dollar på fickan och ansvaret för tre småbarn som hon ska försöka transportera till mostern på egen hand. De börjar gå till fots längs motorvägen.

Som tur var höll berättelsen för omläsning! Det är en ungdomsbok, lättläst och inte särskilt avancerad. Dicey är en fantastisk karaktär, och kampen för överlevnad längs vägarna är spännande. Jag gillar slutet.

Den stora skillnaden den här gången är att nu vet jag vad flottyrringar är för något. Det är alltså munkar de äter större delen av vägen! Som tolvåring såg jag framför mig något slags isterklumpar…

Hickory dickory dock

Jag lyssnade på Agatha Christies Mord klockan fem, i original Hickory dickory dock. Ingendera titeln är särskilt välsatt.

En serie märkliga småstölder på ett studenthem fångar Poirots misstänksamhet. Alla andra tycker att det verkar som futtiga typiska kleptomanfasoner men Poirot förstår att det ligger något värre bakom. Och mycket riktigt – redan nästa kväll ligger en flicka död.

Det här är en av titlarna som handlar om mer moderna storstads-Poirot med Ms Lemon som hypereffektiv sekreterare. Jag är inte helt begeistrad men det är inte heller en av de sämsta.